355 Liber sextus-Libertinus 356 forskningar ådagalagt, består af åtskilliga, efter hand tillkomna, olika delar. Flera gånger har den blifvit tryckt, bl. a. af Muratori i "Scriptores rerum italicarum" (d. 3, 1723) och af L. Duchesne i "Bibliothéque des écoles franpaises d'Athénes et de Kome" (ser. 2: 3), innehållande dess text jämte inledning och kommentar (2 bd, Paris 1886-92). Eöiande dess uppkomst, däraf förefintliga handskrifter samt olika upplagor har redan förut en utförlig redogörelse blifvit lämnad af Duchesne i "Étude sur le Liber pontificalis" (1877). B. L. LFber se'xtus. Se Kanonisk rätt, sp. 790. Liber studiosus, lat., fri student. Jfr Deposition, sp. 162. Libertäd, kustdepartement i sydamerikanska republiken Peru, mellan Stilla hafvet och Kordille-rerna. 26,441 kvkm. 250,931 inv. (1896). Kustlandet är, med undantag af de fruktbara floddalarna, öde och vattenlöst, det inro har däremot mycken kulturjord. I östra delen finnas malmtillgångar (silfver, koppar, järn), men jordbruk och boskapsskötsel äro hufvudnäringar. - Hufvudstad är Trujillo. J- F. N. Libertador [-dar], sp., befriare. Se B o l i v a r, S. LibeYtas, lat., frihet. De forne romarna dyrkade en gudinna L., personifikation af friheten. Denna synes urspr, ha blifvit uppfattad mera som sinnets frihet, men småningom fäste sig därvid begreppet af borgerlig och politisk frihet, så att gudinnan af-bildades med hufvan eller hatten (tecknet till frihet från träldom) på hufvudet och stundom med en dolk i handen. Det fanns under republikens tid i Rom ett atrium (offentlig lokal) för L., där censorerna hade sitt arkiv; ett dylikt omtalas som uppbyggdt eller återställdt af Asinius Pollio, hvilken däri inrymde det första offentliga biblioteket. Dessutom egde frihetsgudinnan sedan andra puniska krigets tid (218-201 f. Kr.) ett tempel på berget Aventinus, hvilket betraktades som ett slags härd för den politiska friheten. Under kejsartiden gällde friheten som ett bättre tillstånd äfven under kejserlig styrelse, motsatt förtrycket under de despotiske och grymme regenterna. " R. Tdh. Liberté, égalité, fraternité, fr., frihet, jämlikhet, broderskap, den stora franska revolutionens officiella devis, lydde urspr, endast Liberté, égalité. Den synes från början härstamma från Montesquieu, som 1729 skref från England "Å Londres liberté et égalité" ("I London finnas frihet och jämlikhet"). Vapenskölden på museet i Bordeaux, som gjordes 1783, bar inskriften Liberté, égalité, sannolikt till ära för Montesquieu. Ordet "fraternité" tillades sedermera under skräckväldet (1793-94). Devisen förekommer i den första republikens konstitution, liksom äfven i konstitutionen af 4 nov. 1848, men däremot icke i den tredje republikens författning. Den finnes dock ingraverad som en symbol för det nya Frankrikes allmänna tendenser på åtskilliga offentliga byggnader, såsom skolor, fängelser o. s. v. E. A-t. Libertin [franskt uttal: -ta/], fr., utsväfvande, lättsinnig, liderlig person, vällusting. - Liber-t in a ge [-äj], utsväfning, liderlighet. Libertiner (lat. libertmi, frigifna; se nästa art.). 1. I nya testamentet (Apg. 6: 9) namn på medlemmarna af en judisk synagogförsamling i Jerusalem, hvilka tills, med andra synagogmedlemmar uppträdde fientligt mot den kristne diakonen Stc-fanos. Sannolikt voro dossa libertiner frigifna ju- diska krigsfångar och deras afkornlingar, som, sedan de återvändt från fångenskapen till sitt fädernesland, i Jerusalem bildade en särskild församling, som sedan kallades "libertinernas". - 2. Ett pantei-stiskt antinomistiskt parti under reformationstiden, hvilket först uppträdde i Nederländerna, därifrån utbredde sig öfver Frankrike och slutligen slog sig ned i Geneve. Själfva kallade de sig s p i r i t u a-ler (de andlige). Partiets ursprung är dunkelt. En viss Coppin omtalas ha varit den förste, som förkunnade den libertinska läran, i sin fädernestad Lille (1529). Sedan fördunklades han af andra: Quiutin från Hainaut, Bertram des Moulins, Claudc Perse-val, Antoine Poquet. Dessa vunno i Frankrike ett stort antal anhängare, omkr. 4,000, äfven bland de högsta samhällsklasserna, genom sitt "fromma bedrägeri" ("pia frans") att i umgänge med katoliker ställa sig som katoliker, i umgänge med protestanter som protestanter. De lärde, alt det finnes blott en ande, Guds evige ande, som lefver i allt skapadt och gifver allt dess reala existens; allt, som sker i världen, är omedelbart Guds andes verk. Något annat ondt finnes icke än själfva inbillningen, att synd och det onda finnas. Förlossningen från det onda består i förlossningen från den inbillningen. Att följa naturdriften är att följa Guds andes röst. De "heligas gemenskap" är icke blott själarnas, utan äfven kropparnas gemenskap. Äktenskapet är förkastligt, den fria förbindelsen däremot den enda. rätta o. s. v. - Libertinerna åberopade sig på bibeln, men "förandligade" dess innehåll efter sitt sinne. Naturligtvis blef ett tygellöst och osedligt lif den praktiska tillämpningen af libertinernas lära. I Geneve förstörde de både tanke- och lefnadssätt. Det lyckades emellertid Calvin (1536) att undertrycka denna sekt. Från dessa egentliga libertiner bör skiljas ett annat parti i Geneve, som äfven bar detta namn, men som hade mera social och politisk karaktär, hvilket i patriotiskt intresse sökte värna sin frihet såväl mot den katolska hierarkiens öfver-grepp som mot hertigen af Savojen. Dessa libertiner kunna betraktas som reformationens förelöpare i Geneve; men äfven dessa fingo rådet och Calvin mot sig, då de på 1550-talet ställde till upplopp med anledning däraf, att fransmän upptogos som medborgare i Geneve. Rörelsen undertrycktes, och partiet splittrades 1555, då dess hufvudmän dels af-rättades, dels landsförvistes. l o. 2. J- P- Libertinus. En slaf, som erhållit friheten, kallades i det forna Rom libertinus, såsom tillhörande-do frigifnas stånd, libertus åter i förhållande till sin förre husbonde, t. ex. libertus Ciceronis. Frigif-ningeu kunde ske på flera sätt, nämligen genom vindicta (en symbolisk handling), census och testa-mentum, senare äfven under mindre stränga former. Den frigifne blef i allmänhet medborgare; stundom åtnjöt han endast latinsk rätt, ja någon gång likställdes han med underkufvade främlingar. Som medborgare antog han i senare tider sin husbondes släktnamn och förnamn, vanligen i förening med sitt slafnamn som tillnamn, t. ex. M. Tiillius Tiro (M. Tullius Ciceros bekante frigifne). Rösträtt fingo de frigifne utöfva i de fyra stadstribus; 312 f. Kr. lät dock Appius Claudius dem rösta i hvilken tribus som helst, men denna bestämmelse upphäfdes redan 304. Libertinerna kunde icke bli ämbetsmän, senatorer eller riddare, och ej ens för deras söner (i äldre