361 Libri carolini-Licens 362 till 10 års straffarbete. L. var en man mod mångsidig, både litterär och vetenskaplig, bildning och har i detta afseende blifvit jämförd med Leibniz. Hans oroliga lif och växlande lefnadsförhållanden lade dock hinder i vägen för tillgodogörandet af hans rika anlag och stora kunskaper, öfver de omständigheter, som nödgade honom att lämna Frankrike, hvilar ett dunkel. Frågan om hans brottslighet eller oskuld har framkallat en hel liten litteratur. Bland L:s matematiska arbeten bör i första rummet nämnas Histoire des sciences malhématiques en Italie, depuis la renaissance des lettres jusqu'å la fin du dix-septiéme siécle (I-IV, 1838-41; 2:a uppl. 1865), ett verk, som är byggdt på grundliga studier af till stor del svåråtkomliga eller otillgängliga källskrifter och därför för den matematiskhistoriska forskningen varit till stort gagn. Äfven utom det historiska området uppträdde han som ganska produktiv författare, bl. a. i talteori, ekvationsteori och teorien för differentialekvationers integration. Samlingar af hans afhandlingar i matematik och fysik ha blifvit utgifna under titeln Mé-moires de mathématiques et de physique (1827, 1829) samt Mémoires de mathémaliques (1835). Bland hans bibliografiska arbeten må anföras Cata-logue of the extraordinary collections of splendid manuscripts formed by M :r G. Libri (1859), hvilket han försett med en utförlig inledning och en mängd bibliografiska noter samt iaksimile af do där beskrifna manuskripten. (I- F.) LFbri carolini, lat. Se A Ik u in. Li'bri expurga'ndi och Libri e x p u r g a t i. So Index librorum prohibitorum. LibrifoYm-celler, löt. Se Ved. Li'hri symböSici (lat.). Se Symboliska böcker. Li'bro d'oro [-brå därå], it. Se Gyllene boken. Librosklereld, bot., en i fröskal ofta förekommande långsträckt stencell med spricklika porer. Libs, lat. (grek. lips, eg. libysk), meteor., de forne romarnas och grekernas benämning på en vind från W 30° S. Jfr L i b o n o t u s och Väderstreck. N. E-m. Libsticka (ty. liebstuckel), bot. Se L e v i s t i-cum. LibuYna (plur. liburnse), ett slags lätt och snabbscglande fartyg (jakt), som begagnades af illy-riska sjöfarande i synnerhet vid sjöröfverier. Octa-vianus (Augustus) betjänade sig af sådana fartyg, och särskildt i striden vid Aktion (31 f. Kr.) gjorde de nytta mot Antonius' tunga krigsfartyg. Namnet härrörde från l i b u r n i (se L i b u r n i a). B. Tdh. LibuYnia, i forntiden namn på Illyricns norra kustland, sålunda västra delen af nuv. Kroatien och norra delen af Dalmatien jämte öar. Invånarna (liburni) voro kända som djärfva sjöröfvare, men underkastade sig i 2:a årh. e. Kr. romarnas välde. Hufvudstaden var Jader (Zara). 634 e. Kr. inkallade kejsar Heraklios de slaviske chrovatcrna (kroaterna) från Galizien och södra Polen. Libuse [-bo J e], Libussa, svensk namnform Libusja, bondsk furstinna, först omnämnd i Cosmas' krönika. Enligt traditionen var hon dotter af Kräk och blef förmäld med Pfemysl, grundläsga-rcn af den första slaviska dynastien i Böhmen. Hen- nes af sägnerna utsmyckade namn fortlefvcr ännu i ett par bömiska ortnamn. A-d J. LJbussa. 1. So Libuse. - 2. En af småplaneterna. Libyen (grek. Liby'e, lat. Li'bya) betecknade hos grekerna dels 1) norra Afrika v. om Egypten och Etiopien, dels 2) landet mellan Egypten och Syrien, dels 3) det kända Afrika i allmänhet. Romerska författare brukade ofta namnet om den norra, mera bekanta delen af Afrika med infödd (berbisk) befolkning, libyer. Libyska öknen (se d. o.) var Sahara eller dess nordöstra del och Libyska hafvet den del af Medelhafvet, som sträcker sig från Stora och Lilla Syrtenviken (de nuv. Sidra- och Gabesvikarna) på Afrikas norra kust inemot Kreta. R. Tdh. Libyfenicier. Se K a r t a g o, sp. 1166. Libyska folk. Se Hamiter. Libyska hafvet. Se Libyen. Libyska språk kallas, enligt Lepsius' indelning, de hamitiska språk, som talas af imoschar och hausafolken i norra och mellersta Afrika. Jfr H a-m i t i s k a språk. Libyska öknen, nordöstligaste delen af Sahara, är föga känd, ehuru den i ö. och n. är begränsad af två de äldsta kulturländerna i Afrika. På en höjd af 400--600 m. ö. h. utbreder den sig som ett ändlöst, öde sandfält, utan bergskedjor eller enstaka bergshöjder, afbruten blott af en mängd, ofta parallellt löpande, låga sanddyner, som ge högslätten utseende af ett haf med stelnade dyningar. Geologiskt är L. ett kalkstenstaffelland, som blott på några få ställen stupar ned mot oaserna, hvilka likna ofantliga kittlar af ända till 300 m. djup med branta väggar. I norra delen ligga oaserna Aradsh 70 m., Siva 30 m., Uttiah 20 m. under hafsytan, i den mellersta delen Kufraoasen 320 m., Taiserbo 270 m., Kebabo 490 m. öfver hafsytan. Dessa oaser ha ganska rik underjordisk vattentillgång i 30--120 m. djupa brunnar, af hvilka många med sin starka mineralhalt och värme af 29--36° C. säkerligen äro hälsobrunnar. Ingen del af Sahara är så vattenlös och ofarbar som L. (J. F. N.) Liby'ssa, ort i Bitynien (se d. o.) med Hannibals graf. Kvarlefvor af L. finnas vid Koba Burun på norra kusten af Marmarasjöns vik vid Ismid. Jfr Kannibal, sp. 1390. Lic., förkortning för licentiat (se d. o.). Licäta, stad. Se Al i c a t a. Licence [lisans], fr., licens (se d. o.). Licencié [lisäsie], fr., i Frankrike den, som efter viss studietid aflagt vissa examina och skriftliga prof i någon af de fakulteter, som tillhöra ett iranskt universitet. Det finns sålunda L és-lettres [äss lä'ttr], és-sciences [äss siärs] och en droit [ä droa']. De två första motsvara hvad vi kalla filos, licenciat (resp. filos, magister), vare sig att examen är af-lagd i de humanistiska eller matematisk-naturveten-skapliga ämnena. I juridiska fakulteten finnes en lägre lärdomsgrad, bachelier [bajlie] en droit. Lice'ns (af lat. lice'ntia, tillåtelse). 1. Af pa-tontinnehafvare åt annan person meddeladt tillstånd att begagna sig af den patenterade uppfinningen. I vissa fall kan skyldighet för patenthafvaren att lämna annan person licens, licenstvång, förekomma (infördes hos oss 1902). Se Patent. - 2. Afgiit, som erlägges för åtnjutandet af vissa rättigheter.