"sturm-und-drang-skald". L., som i Göttingen spelat "grand seigneurens" roll, tagit dyra kollegier, lärt sig fäkta o. s. v., satte sig emellertid i skuld och måste i st. f. att studera grekiska tragedier själf "spela den tragedien att inkognito begifva sig hädan". Ännu en gång stod nådens dörr öppen för honom, och det bestämdes, att han skulle resa till Paris och ställas under svenske ambassadören och skalden Gustaf Filip Creutz' ledning. I Paris, där han fått tillträde till ett rikt bibliotek och väl äfven besökte teatern, studerade han de olika dramatiska riktningar, som då bröto sig (klassisk fransk tragedi, borgerligt drama, den "dystra" genren, operan, o. s. v.), och han torde haft svårt att smälta de skiftande intrycken till en helhet. Under Creutz' ledning fick han skola sin diktion -- Creutz gaf honom en plan och ett utkast "Rustan och Mirza" att närmare utarbeta till en opera och påstod sedan, att L. i sin "Medea" tillegnat sig stycken ur denna opera, som tillhörde Creutz, hvilket L. bestred. L. lär emellertid äfven ha begagnat Creutz' materiella tillhörigheter på ett mindre lämpligt sätt, och detta föranlät hans hemkallande 1782. Under Paristiden hade han författat sorgespelet Erik XIV, som han hemförde 1782, men som ej "gouterades" (det trycktes icke under hans lifstid); det är intressant på grund af den stilblandning, hvarom det vittnar, man möter här i en form, som ansluter sig till den franska tragedien, Wertherska, Hamletska, Lessingska reminiscenser. Då L. 1782 kom hem, hade han förlorat sin hofgunst. Han medarbetade nu i den oppositionella tidningen "Välsignade tryckfriheten", där han offentliggjorde en del smärre dikter, delvis frivola, delvis sentimentala. Samtidigt beredde han sig till att utge flera större stycken. Äldst bland dem är operan Medea, i hvilken han tillgodogjorde sig sina Göttingen-studier af Euripides och Seneca samt äfven tog intryck af en tysk skald Gotter, som skrifvit text till ett musikdrama, "Medea", och af en Racines efterföljare, Longuepierre. I detta stycke använde L. ock en del arior och körer ur den opera, "Rustan och Mirza", som var ett samarbete mellan honom och Creutz, hvilket mycket harmade denne. ("Rustan och Mirza", sådan Creutz presenterat den för sina vänner, är nu återfunnen och tryckes i "Samlaren" 1911, men man kan ju icke veta, i huru vidsträckt mån L. samverkat däri.) "Medea", som föreligger dels i en äldre text (jfr K. Warburgs skrift "Lidners Medea"), dels i en tryckt text 1784, sedan L. låtit Thorild granska och rätta dikten, tillhör L:s yppersta arbeten och är väl kanske hans mognaste verk samt otvifvelaktigt tidens mest sublima operatext, hvadan L. med allt skäl fann det hårdt, att den försmåddes af teatern. Den är emellertid snarast en hybrid mellan opera och tragedi (liksom Gotters verk), och detta torde medverkat till svårigheten att få den uppförd; den är full af upphöjda dramatiskt lyriska utbrott, och diktionen visar, hvilken rik utbildning L. vunnit i Creutz' skola. Märklig är "krigsskaldernas" sång, en af våra främsta fosterlandshymner ("O, yngling, om du hjärta har"). -- Innan "Medea" kom ut, fullbordade L. emellertid sin mest berömda dikt: Spastaras död, i hvilken han besjöng en händelse, som då nyligen timat vid en jordbäfning i Messina, där en moder omkommit under försöket att rädda sitt barn. I en episk lyrisk dikt, som utan tvifvel är inspirerad af den s. k. Pindariska odestilen, behandlar nu L. det sublima ämnet. Alltifrån det allbekanta anslaget "På Nova Semlas fjäll, i Ceylons brända dalar" äro verserna af en ovanlig prakt, L. frossar i att skildra ömsom skräckscenerna vid jordbäfningen, ömsom moderskänslorna, ömsom sin egen medkänsla vid tilldragelsen, hvarvid han inväfver förebråelser mot försynen, som tillåter en oskyldigs olycka -- något, som framkallade gensagor. Dikten genomandas af ett sällsynt dramatiskt lif. Sådan vi nu känna Spastaras död, är det emellertid icke originaldikten. L. underkastade den nämligen en omarbetning och utvidgning (med nära en tredjedel), i hvilket skick den utkom 1786. L:s tredje dikt från denna glansperiod, Året 1783, utgör en följd af bilder af de tilldragelser, som timat under det gångna året, ett slags versifierad årskrönika (särskildt märkes episoden om nunnan Laura). Genom dessa dikter hade L. skaffat sig många beundrare, men hans omöjlighet att sköta sig och hans underliga lefnadssätt hindrade, att han fick någon fast plats. 1785 vistades han hos baron Åkerhielm på Margretelund, men vantrifdes där och var lycklig, när han på nyåret 1786 fick lämna detta såsom ett "ängslans hem" skildrade ställe och som han sade "kvittera afgrunden". Här började han äfven sin stora dikt Yttersta domen, som han hoppades skulle bli hans mästerstycke. Såvidt man kan finna, har L. varit sysselsatt med detta kväde äfven under de följande åren och knappast fullbordat det förr än kort före 1788, då han utgaf det i Finland. Dit hade han nämligen begifvit sig. Sjunken i elände, hade han skyllt sina motgångar på yttre omständigheter och önskat emigrera till Amerika eller Tyskland, men till sist beslutit sig för Finland, där han hade bekanta. Han anlände dit 1787 och lefde under någon tid ett trubaduriskt parasitlif, flyttande från gård till gård och sysslande med sin stora dikt. Under denna hans finska resa utbröt kriget mellan Sverige och Ryssland; det väckte hos honom en viss krigisk entusiasm, som tog sig uttryck i stridssånger. Han tycktes äfven ha haft en tanke på att deltaga i kriget, men satte den icke i verket. I bref till släktingar i Göteborg berättar han, att han insjuknat i pesten och nödgats medfölja i kriget, men allt detta var alster af hans fantasi. 1788 ingick han gifte med en fyra år äldre finsk fröken Eva Jacquette Hastfer, som svärmat för hans diktning och som trots släktens motstånd gifvit honom sin hand och blef honom en trogen och kärleksfull hustru under svåra förhållanden. 1788 utkom Yttersta domen, som innehåller några af de härligaste partier, som han diktat; särskildt är början med dess väldiga grafton en förgängelsedikt af enastående sublimitet. Emellertid var ämnet tvifvelsutan för väldigt för L:s naturell, och han mäktar icke hålla sig på samma höjd. L. har tagit intryck af Milton, både i skildringen af afgrundsfursten och i enstaka liknelser, f. ö. har han studerat äfven Klopstock och Dante. Andra större dikter från hans senare år äro de religiösa oratorierna Jerusalems förstöring, en äkta sturm-und-drangdikt i gräslighet (1788), och Messias i Getsemane (s. å., fullbordad 1791, påverkad af Klopstock och Ewald) samt en del mindre poem. Hans sista diktning lider emellertid af den