afmattning, som var en naturlig följd af hans lefnadssätt. En af de störste skalder Sverige egt lät sitt skaldskap gå i kvaf. -- På hösten 1789 hade för öfrigt L. med sin hustru flyttat öfver till Stockholm. I Stockholm tycktes L. ha lefvat -- utom på hvad han med tillfällighetsdikter kunde förvärfva -- på allmosor från sina gynnare. Själf var han mycket barmhärtig med det lilla, han hade, och han kunde lämna till fattiga de gåfvor han själf nyss fått. Af hertig Karl fick han titeln k. sekreterare (1792). I största fattigdom afled han. Bellman -- som varit bland hans umgänge på sista tiden -- lär ha hopsjungit begrafningskostnaderna med ett impromtu. Svenska akad. reste 1860 en minnesvård öfver hans graf på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm (se fig.).

Lidners minnesvård på Adolf Fredriks kyrkogård. L. är den främste representanten för den Rousseauanska känslosamma stämningen inom 1700-talets diktning och öfver hufvud taget för hela den sublima riktningen i vår äldre poesi. Till anlagen är han bland våra märkligaste skalder, äfven om han "lämnade åt änglarna i skyn" hvad slutet skulle bli på hans diktning. Ingen af våra 1700-talsskalder har det stora greppet på poesien som han, men han dränker sin poesi i tårar -- "i tårar vällust" -- och sig själf i drufvan. Han är en utprägladt subjektiv diktare både i godt och ondt, mottaglig som få för de stämningar, som omgåfvo honom. Hans diktnings väldiga intensitet står i afgjord motsats till de svala, objektivt hållna odedikterna, som eljest hade kurs. Under några få år diktar han de fyra dikter, hvarpå hans odödlighet beror. L:s samlade arbeten utkommo 1788 i 2 dlr; efter hans död utgåfvos hans "nyare arbeten" 1793 med förord af Rosenstein. Samlade arbeten utgåfvos 1796-1800, men denna upplaga är "förbättrad", d. v. s. förfuskad; vidare utgåfvos L:s samlade arbeten 1812-14, samt -- för änkans räkning -- hans "senare samlade arbeten" 1820 (af A. A. Afzelius). Sedan ha flera upplagor utgifvits. Det vackra porträtt af Breda, som finns i Nationalmuseum och angifvits vara L., föreställer näppeligen honom. -- Litt.: Franzén, "Minne af L." (i "Sv. akad:s handl. från 1796", d. XIX), Atterbom, "Svenska siare och skalder", Palmblads biografi öfver L. i "Biogr. lex. öfv. namnk. svenske män" (med tillägg i nya upplagan af K. F. Werner); Ljunggren, "Smärre skrifter" (III; 1881), Sanders förord till Lidners saml. skrifter, Estlander, "Lidner och hans finske vänner" (i Finska vet.-soc:s handlingar, 1875-76) samt "Lidners finska resa" (i "Finsk tidskrift", 1877-78); S. Wieselgren, "Några anteckningar rörande Bengt Lidners föräldrar och födelseår" (i "Nordisk tidskrift", 1878), H. Wieselgren, "Några notiser om B. Lidner" (i "Samlaren" III), och K. Warburg, "Lidneriana" (i "Samlaren" IV), "Lidner. Ett bidrag till Sveriges litteraturhistoria" (1889), "Ett och annat om L." (i "Samlaren", XVII, 1896), "Lidners afresa från Lund, 1775. En slutreplik" (i "Samlaren, XIX) och "Lidners Medea, ett tillägg till min Lidnermonografi" (1898), L. Weibull, "B. L. i Lund. Studenten och skalden" (1895) och "Ännu en gång B. L. i Lund. En antikritik" (i "Samlaren", XVIII, 1897), samt M. Lamm, "Lidnerstudier" (i "Samlaren", XXX, 1909). K. W-g. Lido [lidå], it. (af lat. litus), hafsstrand, oftast användt om de smala landtungor (lidi), som skilja de italienska lagunerna från hafvet; särskildt bekant är Venezias Lido, en lång, smal ö, som ligger emellan hafvet och lagunen samt besökes mycket för sina hafsbad, luxuösa hotell och villor. J. F. N. Lidsch Jeassu, abessinsk tronföljare, f. 1896, är dotterson till kejsar Menilek och son till stamhöfdingen Ras Mikael af Wollo. Vid sin förmälning 16 maj 1909 med Romana Work, dotter till Ras Mangascha och ättling till kejsar Johannes, utropades han högtidligen till tronföljare. Han tillträdde som sådan regeringen 14 april 1910, då kejsar Menilek till följd af en svår sjukdom ej längre kunde sköta regeringsärendena. Hittills (1911) har L. dock som minderårig stått under förmynderskap. Lidskälf, moderniserad form för Hliðskjálf (se d. o.).

J. Lidströmer. Efter en medaljong (Sergel eller hans skola). Lidströmer, Jonas, mekaniker, byggmästare, f. 1755 på Lagfors bruk, Ljustorps socken (Medelpad), d. 27 jan. 1808 i Stockholm, blef 1771 student i Uppsala, 1780 auskultant i Bergskollegiet och följde 1781 Chapman till Karlskrona. 1782 lämnade L. det första profvet af sin skicklighet, då han uppfann den berömda slipmaskinen på varfvet, och s. å. utnämndes han till löjtnant-mekanikus vid amiralitetet. Stor duglighet och rik begåfning lade L. i dagen genom en rad förrättningar och arbeten. Hand i hand med dessa gingo befordringarna, så att