en nordisk Beatrice. I den enkla och osökta kärlekshistorien behandlas ärftlighetsproblemet mer än tio år före Ibsens "Gengangere". Framgången skaffade L. 1871 två statens resestipendier, hvaraf det senare för att i Italien "utbilda sig till diktare". Från Rom hemsände han Fortællinger og skildringer fra Norge (hvaribland den djupsinniga och populära Nordfjordhesten, en motsvarighet till det psykologiska hufvudmotivet i Ibsens "Peer Gynt", 1872) och Tremasteren Fremtiden (s. å.; "Tremastaren 'Framtiden'", 1875), hvarmed butiken och pengarna för första gången införas i norsk litteratur. En ny stor succés blef Lodsen og hans hustru (1874; "Lotsen och hans hustru", 1875), L:s första sjöroman; här blir, märkligt nog, kvinnans ställning i äktenskapet föremål för litterär behandling redan före "Et dukkehjem" och problemlitteraturen, men ej i form af diskussionstema. L. jämställdes s. å. som nationaldiktare med Björnson och Ibsen genom ett honom af stortinget tilldeladt årligt "digtergage". Kort därefter återvände han till fosterlandet. Åren 1875--78 voro emellertid för honom en period af famlande i olika riktningar: den formellt föga lyckade versifierade dramatiska skildringen Faustina Strozzi (1875), de båda societetsromanerna Thomas Ross (1878; sv. öfv. s. å.) och Adam Schrader (1879; sv. öfv. 1880) samt konstnärsdramat Grabows kat (1880; uppf. i Stockholm s. å.). Redan ett par år före det sistnämnda hade L. lämnat Norge för att tills vidare slå sig ned i Tyskland. Med den friska och präktiga sjöromanen Rutland (1880; sv. öfv. 1881) häfdade L. sitt forna berättarrykte. Först 1882 skedde genombrottet till full mognad och modernitet i hans diktning. Gaa paa! (s. å.; sv. öfv. 1882), en ny, ännu mer impressionistiskt målande, men mindre helgjuten sjöroman än den föregående, klingar symboliskt. L. hade 1882 begifvit sig till Paris, den moderna realismens högkvarter. Där var han sedan med undantag af den regelbundna sommarvistelsen i Berchtesgaden och kortare besök i Skandinavien och Italien bofast till 1906, då han flyttade in i sin villa "Elisenfryd" vid Fredriksværn. I sitt Paris-hem utöfvade L. och hans hustru den mest älskvärda gästfrihet mot en ständig ström af nordbor. Äktenskapet var sällsynt harmoniskt, ej minst genom ett mellan honom och hans maka etableradt litterärt samarbete, jämförligt med det mellan Alphonse och Julia Daudet. L. erkänner uttryckligen Thomasines andel i författarskapet genom hennes litterära kritik och själfständiga uppslag (särskildt i fråga om kvinnogestalterna). En förvånande rik alstring såg nu dagen. Efter den lilla realistisk-humoristiska novellen Slagter-Tobias (omtryckt i Otte fortællinger, 1885) triumferar L:s konst i en hel rad sociala romaner: Livsslaven (1883), till ämnet besläktad med Zolas och Kiellands indignationsromaner, men olik dem genom sin egendomliga blandning af humor och patos, Familjen paa Gilje (s. å.; mästerligt illustrerad af E. Werenskiold, 1903; "Familjen på Gilje", 1884), en klassisk person-, miljö- och interiörskildring från 1840-talet, den första i L:s serie af äktenskapstragedier, En malström (1884), dramatiskt spännande genom sina med fransk brio upprullade scener från Kongsvingerkrisens tid, de två psykologiska mästerverken Kommandörens dötre (1886; "Kommendörens döttrar", 1899) och Et samliv (1887), familjemålningar och djupt förstående äktenskapsanalyser med ypperligt individualiserade figurer, Maisa Jons (1888), en impressionistiskt verkningsfull studie öfver troheten och äktheten i det undangömda, och slutligen Onde magier (1890), som inleder en ny fas i L:s diktning; året förut medförde ett bd Digte. Under inflytande af djupa personliga erfarenheter och nya litterära strömningar bryter hans ungdoms fantastisk-mystiska stämningslif åter ohämmadt fram för att kulminera i Trold (I--II, 1891--92), L:s kanske främsta snilleverk med en rikedom af fint nyanserade natur- och lifsbilder i den friaste och friskaste språkform. L:s följande arbeten voro Niobe (1893), Naar sol gaar ned (1895), Dyre Rein (1896), Faste Forland (autobiografiskt intressant, 1899), Naar jernteppet falder (1901), Ulfvungerne (1903) och Östenfor sol, vestenfor maane og Babylons taarn (1905). Härtill komma några mindre betydande skådespel, hvaraf det bästa är Lindelin (1897), samt Eventyr (postumt, 1909). Dessa många senare verk variera för det mesta med suverän impressionistisk teknik de mystiska konfliktmotiven ur hvardagslifvet. -- L. är en af de mest läste och afhållne bland nutidens nordiska författare, bland dem en af de främste förnyarna af människoskildringens konst: på väg att urarta till en diskussionsklubb, blef skönlitteraturen nu åter en spegel af lifvet. Brytningen mellan två generationer, mellan gammalt och nytt, är ett ofta återkommande tema i hans böcker. Men pietetsfull och samvetsgrann, sade han i tal och skrift sin mening oförskräckt till både höger och vänster. Han målar efter naturen, men är till sin världsåskådning i grunden ej determinist, hur vaken hans blick än är för individens många betingelser. Det är viljans hjältar och hjältinnor han främst förhärligar, män och kvinnor af kärnvirke, och bakom konvenans och doktriner, som han afskyr, söker han uppspåra hjärta och natur, utvecklingsmöjligheter. Vanmaktens, viljebundenhetens problem är för L. det mest centrala. För att komma åt det lodar han gärna det undermedvetna själslifvets djup med alla dess sprängämnen; men allmänheten tycktes förbise dem för den julstämning, som hans skildringar så ofta meddela. L. blef "hemmens diktare", den hemtreflige berättaren, så välbekant i sin lustiga kalott, där han stilla och lågmäldt, försonligt leende förtäljer episoder och framställer gestalter ur sagan eller rama verkligheten. -- L. "flyttade milstolpar i all nordisk roman". Mångra af den yngre norska diktargenerationen ha påverkats af honom, och för Geijerstam och H. Bang har han varit läromästaren. -- Han blef led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg 1890. -- L:s "Samlede værker" utkommo 1902--04 i 15 bd; en minnesuppl. i 5 bd utgafs 1908--09. Han är öfversatt till snart sagdt alla kulturspråk. En totaluppl. på svenska af L:s samlade skrifter utgafs 1908--11. Af litteraturen om L. må följande arbeten anföras: J. B. Halvorsen, "Norsk forfatterlexikon", III, A. Garborgs ypperliga verk "J. L. En udviklingshistorie" (2 uppl., 1893), E. Lie, "J. L:s oplevelser" (med en mängd belysande bref, 1908; värdefulla bref äfven i festskriften om F. V. Hegel 1909) samt M. Messer, "Moderne essays" (1901), H. Bang i "Tilskueren" (aug. 1908) och H. Larsson, "Studier och meditationer" (3:e uppl. 1908).