409 Liebwerda—Liedbeck 410 i farinakologi vid universitetet i Berlin. Han gjorde 1869 den viktiga upptäckten af kloralhydratets sömngifvande och smärtstillande förmåga samt fäste uppmärksamheten på flera nya anestetiska medel. 1882 framställde han lanolin. Sedan 1887 utgaf han tidskr. ”Therapeutische monatshefte” och 1895--1900 ”Encyklopädie der therapie” (3 bd). Liebwerda [lib-], badort. Se Haindorf. Liechtenstein [līchtenʃtajn], suveränt furstendöme, begränsadt i v. af Rhen, som skiljer det från schweiziska kant. S:t Gallen, i ö. af Vorarlberg och i s. af kant. Graubünden. Det består af grefskapet Vaduz och herrskapet Schellenberg samt har en areal af 178 kvkm. (officiellt uppges den till endast 158). Med undantag af den jämna Rhendalen är landet uppfylldt af Alperna, som ha flera toppar af 2,500 m. höjd. Invånarnas antal var 1909 9,854, alla af tysk börd och, med få undantag, katoliker. Hufvudnäringar äro boskapsskötsel och jordbruk. Enligt grundlagen af 26 sept. 1862 (delvis ändrad 1878, 1895 och 1901) är L. en konstitutionell monarki, ärftlig på manssidan af huset L. Fursten utöfvar den lagstiftande makten tillsammans med landtdagen. Denna består af 15 medlemmar, af hvilka fursten utnämner 3 och de öfriga väljas för 4 år af folket genom elektorer. Med afseende på tull- och postväsen står L. under Österrikes förvaltning och mottager årligen från Österrike minst 40,000 österrik. kr. som sin andel i tullinkomsterna. Fursten, som bär predikatet ”durchlaucht”, eger utom L. vidsträckta besittningar i Österrike, Preussen och Sachsen (tills. omkr. 5,700 kvkm.). Han residerar vanligen i Wien. Landet förvaltas af en ”regering” i Vaduz, från hvilken kan vädjas till högre instans i Wien, där äfven en appellationsdomstol finnes, medan ”oberlandesgericht” i Innsbruck (Tyrolen) dömer i sista instans. I kyrkligt afseende lyder landet under biskopen af Chur (Schweiz). Invånarna äro fria från krigstjänst. Statsskuld saknas. Mått, mål och vikt äro desamma som i Österrike. Hufvudstad: Vaduz. -- Det från Österrike härstammande huset L. omnämnes i urkunderna redan på 1100-talet. 1591 delade släkten sig i två linjer. Karl, grundläggaren af den äldre linjen, erhöll furstendömena Troppau (1613) och Jägerndorf (1623) samt upphöjdes 1608 i riksfurstlig värdighet. Med hans sonson Johan Adam Andreas, som 1699 och 1712 af grefvarna Hohenems köpte herrskapen Schellenberg och Vaduz, utgick den äldre linjen på manssidan 1712, och dess länder öfvergingo till den yngre linjen, Gundakars (furstlig 1620). Kejsar Karl VI upphöjde 1719 Vaduz och Schellenberg till ett riksomedelbart furstendöme under namnet Liechtenstein, och furst Anton Florian erhöll 1713 och 1723 säte och stämma på tyska riksdagen för sig och sina efterkommande. Furstendömet tillhörde Tyska riket till dess upplösning (1806), därefter (till 1814) Rhenförbundet och 1815--66 Tyska förbundet. -- Litt.: Umlauft, ”Das fürstentum L.” (1891), Falke, ”Geschichte des hauses L.” (3 bd. 1868--83), Krätzl, ”Statistische übersicht des Liechtensteinschen güterbesitzes” (7:e uppl. 1903). Flera medlemmar af huset L. ha intagit en bemärkt plats i Österrikes krigshistoria. Bland dem må nämnas Josef Wenzel Lorens (f. 1696, furste af L. 1748, d. barnlös 1772), som blef fältmarskalk och reformerade det österrikiska artilleriet, samt Johan Josef, den föregåendes brorsons son (f. 26 juni 1760 i Wien, furste 1805, d. i Wien 24 april 1836), österrikisk fältmarskalk, en af sin tids mest utmärkta kavallerigeneraler. Han lade i dagen sin duglighet i fälttågen mot fransmännen i Tyskland 1796 och 1800 samt i Italien (Trebbia, Novi, Coni) 1799. 1805 tog han, efter slaget vid Austerlitz, högsta befälet och afslöt det stilleståndsfördrag, som räddade ryssarna, samt freden i Pressburg. 1809 fick L. befälet öfver kavalleri- och grenadjärreservkåren och gjorde såväl vid Aspern som vid Wagram s. å. under af tapperhet samt afslöt stilleståndet i Znaim och freden i Wien. (Jfr Criste, ”Johannes fürst von L.”, 1905.) Hans sonson Johan II Maria Frans Placidus, f. 1840, är sedan 1858 regerande furste af L. och därjämte, på grund af sina vidsträckta besittningar inom Österrike, ärftlig medlem af österrikiska riksrådet. Hans kusiner Alfred (f. 1842) och Aloys (f. 1846) ha i riksrådets deputeradekammare spelat en roll, den förre som ledare 1881--86 för ett nytt klerikalt centerparti, den senare som förnämste stiftare af nämnda grupp samt en af ultramontanernas och senare det kristlig-sociala partiets mest framstående talare. Alfred blef 1887 medlem af herrehuset. Wbg.* C. O. N.* Lied [līd], ty., mus., ”visa”, musik till en lyrisk dikt, antingen i form af strophenlied, med samma melodi till hvarje strof, eller ock genom-komponerad, med ny musik till olika strofer. Liedform, visform, är äfven för instrumentalkompositioner benämning på den vanliga formen med två tema, enligt schemat I--II--I. -- Lied ohne worte [åne vå′rte], eg. ”sång utan ord”, är alltsedan Mendelssohn ett namn på korta melodiska instrumentalstycken. A. L.* Liedbeck [lid-], Lars, matematiker, f. 1707 i Jönköping, d. där 5 aug. 1762, blef student i Lund 1727 och i Uppsala 1730 samt ingick efter slutade studier 1733 som auskultant i Bergskollegium. Därifrån förflyttades han 1736 till Amiralitetskollegium i Karlskrona, blef löjtnant vid flottan och lärare vid skeppsgosseskolan där 1740, deltog i åtskilliga sjöexpeditioner och utnämndes 1744 till professor i matematik vid Lunds universitet. L. utgaf ett betydligt antal disputationer i kronologi, astronomi och matematik, alla dock behandlande tämligen elementära ämnen, samt ett par läroböcker: En kort och tydelig beskrifning om himmel- och jordglobens rälla bruk. nytta och egenskaper (1734; ny uppl. 1753) och En kort och nyttig arithmetica (1737). Ett utdrag ur den sistnämnda boken utgafs 1738 under titeln Kort inledning till den algemena räknekonsten (nya uppl. 1757, 1762, 1769). L. var äfven en flitig almanackförfattare. 1746 -48 utgaf han åtminstone 13 almanacker ställda till olika horisonter och tryckta på olika ställen. (I. F.) Liedbeck [lid-], Per Jakob, läkare, homeopat, f. 16 juni 1802 i Trosa, d. 5 okt. 1876 i Stockholm, blef student i Uppsala 1821, med. licentiat 1828 och med. doktor 1835 samt tjänstgjorde som anatomie prosektor i Uppsala 1831--46. Därefter praktiserade han till sin död som homeopatisk läkare i Stockholm. Han undervisade därjämte i anatomi vid Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm 1846--51. Bland hans många skrifter må