417 Lieven 418 sig till Finland för att "adjungeras" Lybecker och befann sig i detta land på hösten s. å.; 17 aug. utnämndes han till vice guvernör i Eeval, men åtlydde ej defensionskommissionens order att strax bege sig dit, och då ordern i sept. upprepades, var det för sent. I Finland synes han ej ha dragit jämnt med ofverbefälhafvåren general Nieroth, och i defensionskommissionens protokoll finnas uttryck, som tyda på, att kommissionen hyst - säkerligen ogrundade - tvifvelsmål om L:s trohet. I juni 1711 har han begärt permission för att i Stockholm redogöra för ett viktigt ärende, hvilket synes ha varit ett förslag till anfall på Reval. 1712 sändes han till Finland för att .understödja öfverbefälhaf-varen Lybecker, hvilket uppdrag dock egentligen gick ut på ett öfvervakande, och var senare på året i Pommern. I slutet af dec. 1713 affärdades L. till Turkiet med en skrifvelse från ständerna och bref från rådet samt med uppdrag att äfven själf söka visa Karl XII nödvändigheten att genast återvända till Sverige. L. tilläts icke af den turkiska regeringen att utan vidare bege sig till konungen, utan fördes mot dennes önskan först till Konstantinopel; de bref, som han fört med sig, bragtes dock af en tolk strax till Karl XII. Efter ett par veckors förlopp läto turkarna L. resa till konungen i Demotika, dit han anlände 15 mars 1714. Han utlade här för Karl XII ställningen i Sverige och stämningen bland folket. Sex samtal mellan honom och konungen äro refererade i Floderus' "Handlingar hörande till konung Carl XII:s historia" (d. IV). Betydelsen af L:s mission till Turkiet såsom påskyndande konungens hemresa har i den senare historiska litteraturen med all säkerhet öfvcrskattats, i det att Karl XII:s kvarblifvande i Demotika föranleddes af åtskilliga andra faktorer än enbart konungens vilja. L. kvarstannade hela sommaren i Turkiet och återvände först på hösten. 23 mars 1714 utnämnde Karl XII honom till generallöjtnant och gjorde honom strax därpå till "direktör'3 vid amiralitetet med uppdrag att sörja för örlogsflottan och dess utredning. Han synes med kraft och duglighet ha skött detta uppdrag. 1719 blef L. riksråd och s. å. upphöjd i grefligt stånd. Efter freden i Nystad var han president i den kommission, som på ständernas begäran af regeringen sändes till Karlskrona för att undersöka tillståndet i flottan. 3. Hans Henrik von L. d. y., grefvc, .den förres son, militär, ämbetsman, f. 1704, d. 25 nov. 1781 i Stockholm, . ingick tidigt i krigstjänst som kavalleriofficer. 1739 afs'lndes han som kurir med viktiga skrifvelser till Turkiet och hemförde följande år ratifikationsurkunden till det svensk-turkiska alliansfördraget under en farlig färd, vid hvilken Sinclairs öde synes varit honom tillämnadt. Han deltog i finska kriget (1741-43) och avancerade raskt till öfverste vid Södra skånska kavalleriregementet 1747, generalmajor 1750 och generallöjtnant 1756. Tryckt den 24/io 11 Af sina samtida ansågs han för en ovanligt kunnig och duglig militär, och då han under flera år (1747-66) hade sig anförtrodd den högsta ledningen af fästningsbyggnaderna i Skåne, vann han ett allmänt erkännande för insikter, sparsamhet och drift. Men han ansågs därjämte som fåfäng, ränk-lysten och opålitlig. Dessa egenskaper framträdde starkt i det politiska lifvet, där L. redan vid riksdagen 1746-47 gjorde sig bemärkt i hattpartiets led som en af defensionsdeputationens mest verksamma medlemmar. Han hörde under de närmaste åren därefter till det unga hofvets anhängare och vann särskildt Adolf Fredriks förtroende i en grad, som väckte hans gemål Lovisa Ulrikas afund. Efter riksdagen 1752 drog han sig tillbaka från hofvet och närmade sig ånyo till hattarna, hvilket parti han h. o. h. tillhörde vid riksdagen 1755-56, då han äfven var medlem af sekreta utskottet. Vid utbrottet af kriget med Preussen kommenderades L. till Pommern, där hans oroliga och ränkfulla väsen beredde de kommenderande öfverbcfälhafvarna många svårigheter. Delvis för att göra slut härpå blef L. hernkallad och i mars 1759 sänd i en diplomatisk beskickning till Petersburg. Efter hemkomsten gjorde han sig sjuk för att slippa återvända till Pommern och öfvertaga öfverbefälet, som Lantingshausen begärt att få lämna. I dec. 1760 utnämndes L. till riksråd. Han undgick att indragas i sina partikamraters fall vid riksdagen 1765-66, men aflägsnades från Stockholm och sändes 1766 som generalguvernör till Pommern, där han utmärkte sig genom ovanlig duglighet. Han blef likväl mot sin egen vilja återkallad 1772 för att lämna rum åt den tvetydige Sinclair, hvilken sålunda belönades för sitt intrig-spel på den svenska riksdagen. L. utnämndes i stället s. å. till konungens öfverstemarskalk, hvilken värdighet några månader senare efter Gustaf III:s revolution förvandlades till den af riksmarskalk. 1766-67 var L. kansler för Åbo universitet och som generalguvernör i Pommern kansler för Greifs-walds. lo. 2. Hjr. (A. S.) 3. L. S. Lieven [liv-], von, en i ryska östersjöprovinserna kvarboende gren af samma livländska adelssläkt, från hvilken den svenska ätten von Liewen (se föreg, art.) härstammar. Den innehar från 1826 rysk furstlig värdighet. 1. Karl Andrejevitj von L., rysk militär och ämbetsman, f. 1767, d. 1845. blef 1799 generallöjtnant, 1826 medlem af riksrådet och 1827 general af infanteriet samt var 1828-33 undervisningsminister och sedermera öfveihofmarskalk. Hans politiska åsikter voro gammalryskt konservativa. - L:s moder, Charlotte Karlovna, furstinna L., född von Gaugreben och på mödernet härstammande från svenska ätten Posse af Säby, d. 1828, var uppfostrarinna för kejsar Paul I:s barn och sedermera öfverhofmästarinna vid Alexander I:s hof, upphöjdes 1826 i furstlig värdighet och öfvade stort personligt inflytande vid ryska hofvet. 2. Kristofor Andrejevitj von L., den föregåendes broder, rysk diplomat, f. 17 maj 1774, d. 10 jan. 1839 i Rom, var först krigsminister och sedermera ryskt sändebud 1809-12 i Berlin och 1812-34 i London, där han - jämte sin rikt diplomatiskt begåfvade hustru - spelade en inflytelserik roll särskildt vid förhandlingarna om Greklands frigörande från Turkiet och upprättandet af konun- 16 b. 14