421 Lif Lif. 1. Fysiol. Hvad vi kalla lif eller lifsföre-teelsen antog man ännu fram emot midten af 1800-talet vara yttringar af en egendomlig, mer eller mindre mystisk kraft, som man kc.llade l i f s-kraft. Närvaron af denna kraft i en kropp betingade dennas egenskap af att vara "lefvande". Detta åskådningssätt var fullkomligt konsekvent på en tid, då man antog en mängd olika naturkrafter som orsak till de särskilda naturföreteelserna. Ljuset, värmet, elektriciteten, magnetismen, lifskraf-ten voro samtliga så att säga fristående krafter verkande inom kropparna. Den moderna naturvetenskapen har emellertid lämnat detta åskådningssätt. Hvarje naturföreteelse har sina bestämda betingelser, är ett led i en kedja af företeelser. Man söker utreda sammanhanget mellan de särskilda företeelserna, men man letar ej efter några i tingen inneboende naturkrafter, som mer eller mindre oberoende af hvarandra drifva sitt nyckfulla spel. Lifsföreteelserna ordnas in i kedjan af öfriga naturföreteelser, och antagandet af en särskild lifskraft har blifvit öfverflödigt. Det moderna åskädningssättet har utvecklat sig småningom under loppet af 1800-talet. Det förbereddes, kan nian säga, genom Lavoisiers utredning angående kroppsvärmets natur (se Kroppsvärme). Lifs-värmen, som man betraktat som en särskild yttring af "lifskraften", kunde uppfattas som härledande sig från kemiska processer, förbränningsprocesser inom djurorganismen. 1828 visade W ö hl er, att urinämne kan medelst vanliga kemiska metoder framställas ur ammoniumcyanat. Denna första organiska syntes åtföljdes af flera. Man fann, att de s. k. organiska substanserna ej nödvändigtvis erfordra medverkan af en "lifskraft" för sin uppkomst. Vid midten af 1800-talet hade den mekaniska värmeteorien utvecklat sig (Mayer, Joule, Helmholtz), medförande en betydande förenkling i det naturvetenskapliga tänkandet. Genom införandet af energibegreppet blef det möjligt att betrakta de särskilda naturföreteelserna inklusive lifsföretcel-serna från en enhetlig synpunkt. Mekaniskt arbete, värme, ljus, elektricitet betraktas som olika former af energi, och allt hvad som sker i naturen kan uppfattas som en omsättning af en energiform i en annan. Mängderna af de omsatta energiformerna äro mätbara, och mot en viss mängd af en energiform, t. ex. värme, svarar en viss mängd af en annan form, t. ex. mekaniskt arbete. Liksom vid de kemiska omsättningarna materiens mängd förblir oförändrad (principen om materiens oförstörbarhet), förlöper också energiomsättningen utan någon förändring af energiens mängd (principen om energiens oförstörbarhet}. Den riktning, i hvilken energiomsättningen vid ett visst tillfälle går, bestämmes af sådana faktorer som tryck, temperatur, koncentration o. s. v. Tillståndet i ett visst tidsmoment bestämmer tillståndet i nästa. - De lefvande varelserna stå i ett karakteristiskt ämnesutbyte med sin omgifning. De upptaga vissa ämnen, införlifva (assimilera) dem med sig. Samtidigt afge de andra substanser, som bildats inom organismen. Inom densamma försiggår sålunda en serie af kemiska processer, som man sammanfattat under benämningen ämnesomsättning (se d. o.). De enskilda processerna äro visserligen ännu långt ifrån utredda, men man lyckades under senare hälften af 1800-talet uppvisa, att de två ofvan anförda principerna om materiens och energiens oförstörbarhet äro tillämpliga på ämnesomsättningen i dess helhet. Man kunde t. ex. hålla ett djur under längre tid i ett jämviktstillstånd, hvarvid kroppens inkomster och utgifter i afseende på kväfve, kol, svafvel o. s. v. fullkomligt balansera hvarandra. Man kunde också visa, att den energimängd, som kroppen af ger i form af värme och mekaniskt arbete, fullkomligt motsvarar den kemiska (potentiella) energien i den samtidigt omsatta födan och kroppsmaterialet. (Jfr Kroppsvärme.) Det lider sålunda intet tvifvel, att lifs-processerna äro att betrakta som kemiska och fysikaliska processer, och de låta utan svårighet inordna sig jämte andra naturprocesser som led i "världsprocessen". Från solen utstrålande energi inmagasineras af växterna vid den i de gröna växtdelarna försiggående stärkelsebildningen. Växtern? tjäna djuren till löda, och i djurkroppen omsattes den nyssnämnda potentiella energien i värme och mekaniskt arbete. - Vid försöken att i detalj till-lämpa ett fysikalisk-kemiskt åskådningssätt på processerna i den lefvande organismen stötte man emellertid på svårigheter. Mången föranleddes häraf till den uppfattningen, att lifsprocesserna, äfven om de principiellt ej skilja sig från andra naturprocesser, likväl äro af så invecklad natur, att man ej har någon utsikt att bland kända fysikalisk-kemiska processer finna en motsvarighet. Denna uppfattning har emellertid ej utgjort något hinder för att vid studiet af lifsprocesserna tillämpa de metoder, som utarbetats särskildt inom den moderna fysikaliska kemien. Kännedomen om sådana företeelser som osmos, kemisk jämvikt, kemisk massverkan, katalys, har visat sig synnerligen fruktbärande, då det gällt att utforska sambandet mellan företeelserna i den lefvande organismen. - Tid efter annan har frågan om lifvets ursprung upptagits till diskussion. Det materiella substratet för de egentliga lifsproccsserna utgöres af den s. k. lefvande substansen i de celler, af hvilka organismen är uppbyggd. Från kemisk synpunkt utgöres denna substans af hvarjehanda organiska ämnen, bland hvilka ägghvitekropparna äro de intressanta ste. Vi ha ofvan omnämnt utvecklingen af den organiska syntesen. Efter de arbeten, som den framstående kemisten E. F i se h er utfört, synes det blott vara en tidsfråga, då man lyckas med vanliga kemiska metoder framställa de ägghvitekroppar, som ingå i cellerna. Därmed vore emellertid icke frågan om lifvets uppkomst löst. Lifvet kännetecknas nämligen ej enbart af ägghvitan och andra organiska ämnen, utan af de processer, som förlöpa i cellerna. En ägghvitekropp, den må vara framställd med konst eller härleda sig från lefvande celler, är ej en "lefvande substans". De elementära processerna i cellerna kunna vi f. n. betrakta som kemiska processer, försiggående under medverkan af vissa enzym. Motsvarighet till dessa s. k. enzymatiska processer ha vi i hvarjehanda katalytiska processer (se Katalys), och vi känna en hel del oorganiska katalysatorer, som äro att jämställa med enzymen i cellerna. Kunde man med konst framställa ett organiskt enzym, så vore visserligen ej frågan om det organiska lifvets uppkomst löst, men man hade uppvisat betingelserna för en viss lifsprocess utan sammanhang med förutgående lifsprocesser. Man har