423 trott sig vid flera tillfällen kunna påvisa en s. k. uralstring (se Ge-neratio se q u i v o c a), men det har alltid visat sig, att man härvid begått ett misstag. Hvarje lefvande väsen förutsätter ett föregående lefvande väsen. Den moderna utvecklingsläran visar, huru de nuvarande lifsformerna successivt utvecklat sig ur föregående enklare byggda former. Man kan tänka sig möjligheten att följa utvecklingskedjan tillbaka till en enkel cell eller "lifs-frö" eller möjligen flera sådana. De negativa resultat, som man erhållit vid forskningen ang. uralstrin-gen, tala emot antagandet, att sådana lifsfrön spontant uppstått på vår planet. Enligt ett annat antagande skulle "lif sf rön" finnas spridda öfverallt i universum (se P a n s p e r m i), och Arrhenius har uppvisat de fysikaliska betingelserna för deras öfverförande genom världsrymden fi ån en himlakropp till en annan. Ansluter man sig till denna åsikt, så kan man naturligtvis ej tala om lifvets uppkomst lika litet som man kan tala om uppkomsten af den ponderabla materien, etern eller energien, och försöken att åstadkomma en uralstring ha samma utsikter som försöken att konstruera ett perpetuum mobile. 2. Filos. Försök att förklara lifvet och bestämma dess begrepp ha sedan äldsta tider sysselsatt forskarna på det filosofiska området. Ett mycket vanligt sätt att gå till väga vid dessa försök har varit, att man från början tagit för afgjordt, att lifvet skall förklaras ur det döda, och sedan på olika sätt sökt lösa den sålunda begränsade uppgiften. Ett typiskt exempel härpå erbjuda de rent materialistiska förklaringsförsöken. Enligt materialismen är den kroppsliga verkligheten den sanna och lifvet ingenting annat än ett af de förhållanden, i hvilka kroppar kunna stå till hvarandra. Svårigheterna vid ett sådant förklaringssätt röja sig bl. a. äfven där-uti, att materien själf visar sig tarfva förklaring likaväl som lifvet och att, då den obestridligen är till för vårt medvetande, en hänvisning här ligger just på detta medvetande som dess förklaringsgrund. Äfven om det lyckades forskaren att genom kombination af vissa krafter inom det liflösa frambringa lifvet, så vore därmed ingalunda en verklig förklaring gifven af detta. Ty att den liflösa materien i sig eger krafter, som under vissa förhållanden frambringa lifvet, är just det, som framför allt behöfver förklaring. Jämväl åsikter, som i öfrigt velat tillerkänna det andliga en själfständig verklighet, ha ofta i fråga om naturlifvet bibehållit detta mekaniska betraktelsesätt. Så t. ex. Cartcsius, som, ehuru han betraktade det mänskliga medvetandet, eller hvad han kallade själen, som ett själfständigt väsen, likväl betraktade djuren helt enkelt som efter mekaniska lagar sig rörande maskiner och människans djurlif i enlighet därmed. Äfven här framträda betydande svårigheter, särskildt i det af seendet, att klyftan mellan medvetandet, eller själen, å ena sidan och den rent kroppsliga verkligheten å den andra visar sig oöfverstiglig. Det genomgående sätt, hvarpå båda enligt erfarenhetens vittnesbörd bestämma hvarandra, icke minst medvetandets af materialismen med eftertryck framhållna genomgående beroende af kroppsliga villkor, blir under dessa förhållanden rent oförklarligt. Ett motsatt betraktelsesätt är att i lifvet se en själfständig princip, som omöjligen kan förklaras ur Lif 424 det döda, utan som själf utgör väsendet i allt, äfven i detta senare. Förberedd af flera tänkare, bl. a. Aristoteles och Leibniz, var Schelling den, som på ett afgjordt sätt beträdde denna väg. Genom reflexion på naturen fann Schelling, att denna till väsendet är lefvande och att ingenting finnes, som är h. o. h. dödt. Men samma betraktelsesätt fann Schelling sig böra tillämpa äfven på det mänskliga lifvet och de mänskliga förhållandena, hvilka därigenom betraktades ur den synpunkten, att de äro former af lifvet, eller, med andra ord, organiskt bestämda. Genomfördt på olika områden (psykologi, historia, språk m. m.), visade sig detta betraktelsesätt, trots all den ensidighet, hvartill det stundom ledde, som epokgörande. Uppgiften måste emellertid bli att bestämma, hvad lifvet är till sitt innersta väsen, hvilket det röjer ej i sina enklaste, utan i sina högsta och egentligaste former, samt att därur förklara de lägre former af lif och den brist på lif, som naturen faktiskt röjer. Sistnämnda uppgift sökte Schelling lösa så, att han betraktade som för lifvet väsentligt att utveckla sig och framträda som en enhet af motsatta. Boström fann emellertid, att man, för att komma tili rätta med frågan om, hvad lifvet är, måste söka ett mått för bestämmandet af högre och lägre former af lif. Vore detta mått funnet, så hade man därmed ock funnit lifvets väsen. I sina högsta och egentligaste former är lifvet medvetande, och ju högre lifvet är, dess egentligare och bestämdare röjer det medvetande. I medvetandet eller själfmedvetandet ansåg sig därför Boström ha funnit lifvets egentliga väsen. Huru ringa denna sida än framträder hos de lägre arterna af lif, är det dock omöjligt att ange en bestämd gräns, nedom hvilken den skulle h. o. h. saknas, eller ens uppgifva något fall, där detta vore förhållandet. Hvad däremot angår lifvets karaktär af att utvecklas och vara en enhet af motsatta, så äro dessa bestämningar visserligen väsentliga för naturens och människans lif, men ej för lifvet i det hela. Fastmera ange de brist och inskränkning i lifvet och tillhöra i så måtto dess ändliga sida. - Lifvet, sådant det för oss är gifvet, framträder i en mångfald af lägre och högre former, hvilka ständigt gå öfver i hvarandra utan fixa och bestämda gränser och af hvilka de lägre städse utgöra de högres förutsättningar. Det är därför den i det hela dominerande prir.jipen, ej förekomsten af mer eller mindre sporadiska yttringar, hvarefter man har att afgöra, på hvilken ståndpunkt man i ett visst fall befinner sig. Som hufvudformer inom naturen har man antagit vegetativt, animaliskt och mänskligt lif, men inom hvar och en af dessa former finnas otaliga arter och grader. Inom det mänskliga lifvet skiljer Boström emellan dess förnuftiga och sinnliga sida. - Under det att Boström och flertalet af hans föregångare i verklighetens högre former sågo ett trognare uttryck för dess innersta väsen än i de lägre och därför sökte förklara de sistnämnda som grader af de förra, så har den empiriska riktningen inom nutidens filosofi ledt till öfver-vikt för det motsatta betraktelsesättet, hvarvid man försöker förstå de högre formerna genom att studera deras utveckling ur de lägre. Man anser då som väsentligt för verkligheten endast det, som kan konstateras äfven i de lägsta verklighetsformerna, och kan då komma till en sådan uppfattning af lifvet som den, åt hvilken Spencer gifvit ett karakteristiskt