425 Lif-Lifegenskap 426 uttryck genom sin definition däraf som "correspon-dence of inner and outer relations", en ständig anpassning af de inre förhållandena efter de yttre. Närmare det äldre åskådningssättet står Bergson, som antar en "elan origincl" hos lifvet, en inre skapelsedrift, som i sin motsats materien danar ständigt nya lifsformer med allt större frihet. Denna inre lifskraft yttrar sig omedelbart i instinkter och intuition. Wundt tillerkänner äfven det oorganiska ett anlag till lif, liksom han å andra sidan anser, att hvarje yttring af lif har en fysisk sida, som bör kunna förklaras genom kemiska eller fysikaliska principer. Ostwald fattar organismen som väsentligen en komplex af kemiska energier och definierar lifvet som en stationär energiström med själfreglering. 3. Bygnk. Oftast i sammansättning med namnet på något byggnadsparti, t. ex. murlif, vägglif, pi-lasterlif, kolonnlif, sockellif, betecknar ordet lif det ifrågavarande partiets vertikala yta eller ytor. En mur har i allmänhet två sidor, en yttre och en inre, hvadan det alltså finnes ett yttre och ett inre murlif. Vid uppförandet af en tegelvägg, som skall putsas, skiljer man mellan tegellifvet och putslifvet. Tegel-lifvet ligger lika långt "innanför" putslifvet, som putsen är tjock. Fönsterkarmar o. d. sättas ofta "innanför" eller ock "i" murlif vet. Listverk "springa framom" murlif vet. 4. (Lifvet). Se Lif plåt, 1. J. E. J-n. 2. L. II. Å. (S-e.) 3. I- G- C. Lif, nord. myt. Se Hoddmimers hult. Lifangr. Se Levanger. Lifassura'ns, lifförsäkring (se d. o.). Lifbeväringsregementet. Se Drabant 1. Lifboj. Se Lifräddningsväsende. Lif brigaden, förkortad benämning på L i f r e g e-m e n t s b r i g a d e n (se d. o.). Lif båt. Se Lifräddningsväsende. Lifbälte. Se Lifräddningsväsende. Lifbänsel, sjöv., en förstärkningsbänsel, som pålägges mellan hjärt- och sladdbänseln. Jfr B ä n-s e 1. H. w-1. Lifdrabant och Lifdrabantkårcn, krigsv. Se Drabant 1. Lifegenskap (ty. leibeigenschaft, af leib, lif, kropp, och eigenschaft, tillhörighetsförhållande; fr. servage; eng. villeinage), ett ofrihetstillstånd, hvari en stor del af Europas befolkning lefde under medeltiden och på sina ställen ända till midten af 1800-talet och som bestod däri, att jordegarna höllo jordbruksarbetarna och andra underhafvande lagligen och för lifvet fästa vid sina personer eller vid sin jord, därvid äfven betydligt inskränkande deras allmänna medborgerliga rättigheter. Lifegenskapen var icke slafvens alldeles rättslösa tillstånd, icke rå träldom, utan utgjorde ett mellanting emellan denna och den fria själfbestämningsrätt till person och egendom, som en senare tid tillerkänner hvarje samhällsindivid. Uti ett liknande ofrihetstillstånd befunno sig västromerska kejsarrikets s. k. coloni glebæ adscripti ("landbor bundna vid torfvan"), en samhällsklass, hvars rättsliga ställning troligen utbildats till följd af romarnas krigiska och fredliga beröring med germanfolken. Hos romarrikets germanska grannfolk uppträder äfven redan i mycket gammal tid en halffri eller lifegen samhällsklass (liti, leti, lati), som intar en mellanställning mellan fria och trälar. Till denna stam af lifegna kommo tillskott både från lägre och högre samhällslager, i det dels den kristna civilisationen afskaffade den rena träldomen, dels feodaltidehvarfvets våldsamma skaplynne bragte en stor del af den fria befolkningen att underkasta sig mäktiga herrars eller privilegierade institutioners skyddsherreskap (mundium). Nästan endast i Alpernas dalar samt på den af det romerska världsväldet och feodalismen aldrig nådda Skandinaviska halfön blef lifegenskapen en okänd sak. (Om den först i en senare tid framträdande lifegenskapen i Danmark se Vornedskab och Stavnsbaandet.) I det öfriga västerländska Europa artade den sig ganska olika för olika länder och på olika tider samt närmade sig här och hvar gränsen för fullständig afsaknad af all egenderätt och personlig rätt som samhällsmedlem. Hufvudsakliga synpunkten för bestämmelserna ang. förhållandet emellan den lifegne och hans herre var städse den senares intresse af att draga gagn af den förres och hans afkomlingars arbetskrafter och egodelar. Också finner man, hurusom den lifegne landbonden mångenstädes alldeles utpinades af häfdvunna naturaprestationer utöfver afraden samt hurusom husbonden t. ex. egde rätt att efter egen fördel bestämma öfver den lifegnes och hans döttrars giftermål och att tillegna sig den värdefullaste delen af hans kvarlåtenskap (på vissa håll alltsammans). Men gentemot all denna vidsträckta husbondemyndighet, hvilken äfven innefattade rätt att aga den lifegne och att fördrifva honom från hans brukningsdel, finner man visserligen äfven stadganden om skyldighet för herren att vid behof underhålla sin lifegne och att betala en viss mansbot, om han dödat honom. Lagstadgade former för lifegnas, liksom trälars, frigifning och friköpning uppstodo och användes redan tidigt. Vissa lager af de lifegne, t. ex. ministerialerna i Tyskland, hvilka af sina herrar användes till ryttartjänst, lyckades äfven höja sig öfver den stora massan af lifegna och öfver deras hufvud nå fram till friheten. Å andra sidan ökades de lifegnes antal därigenom, att ännu under nyare tiden bondbefolkningen i vissa delar af Europa i ganska stor utsträckning nedsjönk i lifegenskap. Böndernas försök att med våld afskudda sig lifegenskapen och annat socialt betryck hade ingen varaktig framgång (se Bondekrig). När lifegenskapen slutligen utplånades i Europas länder, skedde detta väsentligen på två olika sätt: antingen försvann den stegvis, nästan omärkligt, därigenom, att det ena skiljemärket mellan lifegna och fria efter det andra bortströks af utvecklingen, eller också vidtogs i samhällsordningens intresse en allmän frigifning i stor skala, en de lifegnes emancipation. Uti Italien aftog de lifegnes antal redan under 1000- och 1100-talen, och på 1400-talet var reformen verkställd öfver nästan hela detta land. I England försiggick frigörelsen från 1200-talets början, mest på det sättet, att lifegna jordbrukare, enligt den praxis, som utvecklade sig vid de kungliga domstolarna, fingo vissa rättigheter sig tillerkända gentemot jordegaren (se Copyhold) och alltmera inför rätta behandlades som likställda med fria. Vissa rester af lifegenskap funnos emellertid kvar ännu under 1500-talet och i undantagsfall äfven under det följande århundradet. Utan några stora och genomgripande beslut af statsmakten upplöstes och försvann