429 Lifförsäkring 430 i vidsträckt mening alla de former af försäkring (se d. o.), vid hvilka människans lifslängd ingår som faktor vid beräkning af risken. Med afseende på försäkrarens (försäkringsgifvarens) förpliktelser gentemot den försäkrade (försäkringstagaren) kan lifförsäkringen uppdelas i två slag: 1. k a p i t a l f ö r-säkring i vidsträckt bemärkelse, vid hvilken ett kapital en gång för alla utfaller vid en i försäkringskontraktet (lifförsäkring-brefvet, polisen) stipulerad tidpunkt, och 2. lifränteförsäkring, vid hvilken regelbundet återkommande utbetalningar (lifräntot, räntor) ske under en längre eller kortare tid. Bägge slagen af försäkringar kunna afslutas med och utan rätt till vinst till den försäkrade eller med och utan återbetalning af de af den försäkrade erlagda af gif terna (premierna). Kapital försäkringen kan afse en fix bestämd försäkringssumma eller med försäkringstidens längd fallande eller stigande summa, liksom lifräntorna kunna vara till sina belopp konstanta, fallande eller stigande. I försäkringskontraktet kan vidare stipuleras, att försäkringen skall träda i full kraft först eiter en viss termin (se Karensförsäkring). Vidare kan försäkringskontraktet innehålla bestämmelser, att försäkringen under vissa villkor eller mot extra premie eger giltighet, äfven om den försäkrade själf, t. ex. genom, förändrad verksamhet eller resor i hälsofarliga trakter, ökar risken eller genom själfmord förkortar lifvet (s. k. o a n t a s 11 i g h e t), eller till försvar för eget land deltar i krig (s. k. krigsförsäkring). Med afseende på sättet för premiernas erläggande uppdelas lifförsäkringen i sådan med premiebetalning en gång för alla eller med årliga premier. De senare kunna erläggas under hela försäkringstiden eller endast under ett visst antal år (s. k. afkortad premiebetalning). De årliga premierna kunna vidare vara konstanta, fallande eller stigande.. Lifförsäkringen kan afslutas på en eller flera personers lif. I senare fallet utfaller kapitalet eller lif räntan, då en viss person af dem, på hvilka försäkringskombinationen är gjord, aflider eller uppnår en viss ålder. Kapitalförsäkringen sönderfaller i två hufvudfor-mcr: dödsfallsförsäkring (ofta kallad l i f-försäkring i inskränkt bemärkelse), hvarvid kapitalet utfaller, om ej förr, alltid vid den försäkrades d'jd, och upplefvelseförsäk-ring (i Sverige oegentligt nog kallad kapitalförsäkring), då kapitalet utfaller, endast om den försäkrade uppnår en viss ålder. Af dödsfallsförsäkringen finnas följande hufvud-lormer: 1. s. k. vanlig liffnrsäkring, vid hvilken kapitalet utfaller vid den försäkrades död (dock alltid senast vid 90 års ålder); 2. blandad lif- och kapitalförsäkring, vid hvilken försäkringssumman utfaller vid viss bestämd ålder eller förr, om dödsfall dessförinnan inträffar; 3. donations- 1. sparkasseförsäkring, vid hvilken premiebetalningen visserligen alltid upphör vid dödsfall, men försäkringssumman utfaller på en förut bestämd tidpunkt; 4. temwnrär-1. korttids-försäkring, vid hvilken kapitalet utfaller, endast om den försäkrade dör under en viss tid. L i försäkringen uppdelas ofta i den s. k. stora och lilla försäkringen, den senare vanligen benämnd f o l k f Ö r s ä k r i n g. Någon sträng artskillnad förefinnes dock ej dem emellan. Folkförsäkringen kännetecknas hufvudsakligen däraf, att den vänder sig till de stora massorna, till de obemedlade. Försäkringssummorna äro små, vanligen några hundra kronor, premiebetalningcn sker i små poster, oftast veckovis, och läkarundersökning erfordras aldrig (se Karensförsäkring). Folkförsäkringen infördes 1854 i England af folkförsäkringsbolaget "Prudential" och har vunnit stor utbredning såväl i England och Amerika som Tyskland. I Sverige drifva f. n. tre bolag folkförsäkring. Den moderna lifförsäkringen är ej af gammalt datum. Emellertid kan man finna spår af lifförsäk-ring redan under romartiden, då begrafningskassor, som lämnade begrafningshjälp, ej voro så alldeles sällsynta. I stadgarna för en dylik kassa från år 133 e. Kr. bestämmes, att inträdesafgiften skulle vara 100 sestertier (= 20 kr.) jämte en amfora vin och månadsafgiften 5 as (= 25 öre). Vid dödsfall utbetalades 300 sestertier (= 60 kr.). Äfven lif-räntor voro ej okända för romarna. Sålunda uppgjorde den rättslärde Ulpianus (i slutet af 2:a årh.) lifräntctabeller med ledning af vissa uppskattningar ang. människans medellifslängd vid olika åldrar. Under medeltiden funnos inom skråna ofta begrafningskassor och sjuklådor. På 1300 talet började en del sjöförsäkringskamrar och mäklare drifva en kombinerad lif- och olycksfallsförsäkring, som bestod däri, att resande till dessa betalade en viss summa, hvarigenom de erhöllo säkerhet att bli utlösta, om de råkade i turkars och morers fångenskap. Detta slag af försäkring öfvergick snart till ett spel. Om en person begaf sig ut på en farlig resa, deponerade han en viss summa pengar hos mäklaren; kom han lyckligt åter, erhöll han dubbla eller tredubbla summan, eljest behöll mäklaren de deponerade medlen. Detta spel urartade snart till ren vadslagning ej blott vid resor, utan äfven om att kejsare, kungar, påfvar och andra högt uppsatta personer skulle dö inom viss tid. Det gick så långt, att det i de flesta stater ansågs nödvändigt att förbjuda dylik trafik rörande människors lif. En mera direkt förelöpare till lifförsäkringen voro de af den italienske läkaren Lorenzo Tonti vid 1600-talets midt uppfunna s. k. tonlinerna. Hans idé var följande. Ett visst antal personer sam-manslöt sig och inbetalade ett visst belopp mot rättighet att få uppbära en lifränta. Räntorna på hela summan ftontinerna) delades vid årets slut mellan de kvarlefvande; småningom, allteftersom medlemmarnas antal genom dödsfall förminskades, blefvo andelarna af räntorna allt större, till dess den, som lefde längst, erhöll hela räntebeloppet. Dessa s. k. ton-tiner mottogos till en början med välbehag af stats-finansiärerna i vissa länder för att skaffa staten medel och vunno insteg i Frankrike (1653), Spanien, England, Danmark, Holland och Tyskland. Man fann emellertid, att detta spel hvarken var fördelaktigt för staten eller den enskilde, och tontinerna blefvo småningom förbjudna öfverallt mot slutet af 1700-talet. En verklig lifförsäkring kunde emellertid ej framträda, förrän de två viktiga grundvalar, på hvilka den hvilar, nämligen sannolikhetskalkylen och dödlighetsstatistiken, blifvit uppförda. Sannolikhetskalkylen grundlades efter midten af 1600-talet af de franske matematikerna Fermat och Pascal och utvecklades småningom under det föliande årh. Stor förtjänst om denna gren af matematiken har inlagts af bland andra Leibniz (d. 1716), Bernoirili (d.