441 Lifräddning 442 ren, omfattande rustningar, dräkter, vapen, sadlar m. m., som tillhört svenska kungliga personer, och kring denna historiska kärna sluter sig en mer allmänt kulturhistorisk samling med samma omfattning och i tiden begränsad till nyare tiden. Lifrustkammaren och Klädkammaren voro från början blott förrådskamrar, där konungarnas kläder och vapen förvarades, men fingo redan på 1500-talet genom bevarandet af ej mer i bruk varande persedlar samt ännu mer under Gustaf II Adolfs tid genom införlifvandet af sådana föremål, som burits vid vissa historiska tillfällen, en sådan karaktär af historisk samling, att den nuvarande Lifrustkammaren kan anses för landets äldsta samling. De båda kamrarna förenades delvis 1823, fullständigt 1851. Till detta sista år hade Klädkammaren alltid förvarats i k. slottet (under dess nybyggnad i Kungshuset, se d. o.). Äfven Lifrustkammaren förvarades tidigast på slottet, men finnes på 1680-talet förvarad i lusthuset vid Kungsträdgården (nuv. Landtmäterikontoret), hvarifrån den 1691 flyttades till det reducerade Delagar-dieska palatset "Makalös", som därefter bar namnet Arsenalen. 1784 flyttades samlingen till Fredriks-hofs lustslott, för att lämna plats åt teater dekorationsmålaren Desprez; 1803 måste den åter flytta, när Fredrikshof togs i anspråk för gardenas räkning, och fick då plats i orangeribyggnaden i Kungsträdgården. Troféerna och de historiska rustningarna flyttades 1817 därifrån till Eiddarholmskyrkan, och 1823, då orangeribyggnaden behöfdes till brunnspaviljong, skingrades den öfriga samlingen. De dyrbaraste föremålen förenades då med Klädkammaren på slottet, hufvudmassan af samlingen fördes till den s. k. Konfidensen vid Ulriksdal, och en del hamnade på Gripsholm. 1850 fördes Ulriksdals-samlingen till Arffurstens palats, dit 1851 Klädkammaren med dess lifrustkammarföremål öfverflyttades och dit de historiska rustningarna från Eiddarholmskyrkan åter fördes 1853. Men redan 1856, då hertigen af Östergötland tog bostad i Arffurstens palats, måste samlingen flyttas och inhystes då i hyrd lokal i Brunkebergs hotell. 1866 fick den plats bland öfriga statssamlingar i det nybyggda Nationalmuseum och flyttades 1884-85 till kungl. bibliotekets och "Stenmuseets" f. d. lokaler i nordöstra flygeln af Stockholms slott. Vid behof af ökadt utrymme för den kungliga familjen öfverfördes den 1906 till Nordiska museet. I samband med de två sista flyttningarna deponerades, för att samlingen skulle göras mer enhetlig, vapen af för armén fastställda modeller till Artillerimuseum och vapen från utomeuropeiska folkslag till Riksmuseets etnografiska afdelning. Ehuru deponerad i Nordiska museet och sorterande under dess nämnd, står samlingen dock fortfarande under närmaste vård af en särskildt förordnad statstjänsteman. Cdr. Lifräddning omfattar lämnandet af hjälp åt personer i lifsnöd under alla förhållanden, såsom vid eldsvådor, sjöolyckor eller andra olycksfall. Med afseende på det praktiska lifräddningsväsendet kan man skilja emellan samarithjälp, räddning vid eldsvådor o. d. (se B r a n d v ä sen d e) samt räddning ur sjönöd. Sist nämnda del af lifräddning är den ojämförligt viktigaste, då t. ex. i Sverige antalet dödsfall genom drunkning vanligen uppgår till nära hälften af alla s. k. våldsamma dödsfall (se vidare Drunkning, sp. 908). Lifräddningen ur sjönöd är dels räddning af skeppsbrutna (se Lifräddningsstationer och Lifräddningsväsende), dels räddning af drunknande. Det första sällskapet i världen med ändamål att verka för räddning af drunknande bildades i Amsterdam 1767 och följdes 1774 af The royal humane society i England, som kom att bli mönster för de flesta liknande sällskap, af hvilka åtskilliga redan i slutet af 1700-talet bildades i flera länder. Vid sidan af detsamma bildades 1891 i England The Hj e saving society, sedermera The royal life saving society. Efter dess mönster stiftades Svenska lifräddningssällska-pet, och många andra länder ha följt exemplet. Eäddning af drunknande omfattar dels räddande af den drunknande ur hans nödställda läge i vattnet, dels återkallande till lifvet af den skenbart drunknade. Eäddningen ur vattnet kan ske dels genom för ändamålet vid kajer och stränder placerade särskilda lifräddningsbåtar, såsom räddningsbåtar, lifbojar o. d., dels gen^m simning. Systematiska lifräddningsöfningar i simning. Från det engelska lifräddningssällskapet har utgått idén att sätta lif räddningen i system, och tack vare detta system, som är utarbetadt af kunniga simmare och byggdt på erfarenheter vid lifräddnings-försök samt alltmer förbättrats och förenklats, kan man säga, att en simmare numera, efter inhämtandet af dessa kunskaper, icke utsätter sig för någon egentlig fara genom att skynda en drunknande till hjälp. En drunknande föres lättast i land, om man tager honom bakifrån om hufvudet med båda händer och simmande ryggsim släpar honom efter sig mot Fig. 1. land (fig. 1). Man måste därvid noga iakttaga, att man håller hans mun öfver vattenytan samt icke fattar honom om halsen, så att man klämmer ihop hans strupe, ty då blir han genast orolig, och en bråkig person är det ytterst svårt att föra i land. Likaledes bör man tänka på att hålla armarna väl sträckta, ty krökta armar försvåra i hög grad simningen. Skulle den drunknande börja slå med armarna och försöka gripa tag i den räddande, under det han på nyss nämnda sätt för honom mot land, byter man om grepp och fattar honom med båda händerna om öfverarmarna, hvarigenom man får honom mera i sitt våld (fig. 2). Man simmar naturligtvis fortfarande på rygg. Om man någon gång skulle behof va bistå en kamrat, som genom kramp eller af annan orsak urståndsatts att själf simma till land, ehuru han f. ö. är simkunnig, finnes ett sätt för ilandföringen, som är synnerligen bekvämt. -Man låter honom lägga sina händer på ens axlar och skjuter honom, under det man simmar bröstsim, fram-