445 Lif räddningsanstalter-Livräddningsstationer 446 varit den mest använda (se därom Drunkning, sp. 906-907 o. fig. 2-4). Samtidigt (1857) framställdes en metod af Marshall Hall. Om denna samt om de af Howard 1869 och Schäfer 1893 framställda metoderna och om svenske läkaren K. G. Plomans modifikation af Silvesters metod se Konstgjord andning. Schäfers metod är antagen i Storbritannien med kolonier, i Amerikas förenta stater samt i Frankrike och Holland. Denna är den mest praktiska, när blott en räddare finnes, men Silvester-Plomans är att föredraga, om flera äro till hands, förutsatt, att man iakttager, att tillräckligt högt underlag anbringas. Lifräddning på is. För sättet att lämpligast taga sig upp ur isvak eller att hjälpa andra därur ha åtskilliga olika metoder framställts. Går man ner sig i en isränna eller annan vak med starka iskanter, är det för en simkunnig person ingen särskild svårighet att taga sig upp. Det gäller blott att få fäste i den hala isen, och har man icke varit försiktig nog att taga med sig isdubbar eller ispik, så duger knifven eller i värsta fall en slant eller byxknapp, som man trycker fast i isen, hvarefter man drager sig sakta upp sidledes på iskanten. Försöker man draga sig upp framlänges, sjunka benen lätt, i synnerhet om det är ström, under iskanten, och det kan bli mycket svårt att taga sig upp. Vänder man däremot sidan till, flyta benen upp. När man dragit upp öfvcrkroppen på iskanten, kastar man upp det ena benet, drager sig ytterligare ett stycke framåt och kastar upp det andra. Värre är det, när man gått ner sig på så svag is, att den icke bär vid försöken att taga sig upp direkt vid kanten. Mången god simmare har vid sådana tillfällen fått sätta lifvet till. Sedan gammalt har man dock i vårt land känt till en utmärkt metod för sådant fall, nämligen att slå en smal ränna i isen och gå upp ryggledes genom denna. Rännan i isen slås så, att den afsmalnar i en skarp spets; när man så simmar och halar sig ryggledes fram genom den, pressas kroppen upp på iskanterna, som sjunka under vattenytan. Småningom kommer man dock upp på den hela isen, och om man iakttager den försiktigheten att icke resa sig upp, utan sakta hasar sig fram på rygg, skall man till sist nå hållbar is. Det händer nog, att isen trots de största försiktighetsmått ånyo brister; i så fall är det blott att göra om manövern. Naturligtvis bör man från början noga se sig för, att man slår rännan åt rätt håll, där isen är starkast. I ett plakat från 1766 illustreras denna metod (fig. 7) på ett förträffligt sätt af en herr Hallonquist, som själf i praktiken pröfvat metoden och funnit den utmärkt. När man skall hjälpa en annan upp ur vak, bör man äfven taga upp denne ryggledes. Är isen svag, måste man med den största försiktighet nalkas vaken, krypande på magen. Har man en tunn bräda eller en stege till hands att glida ut på, stärker detta betydligt isens bärkraft. Man stannar så långt från vaken, som det är möjligt, och slänger åt den förolyckade en lina, en rock, som man håller i ena ärmen, eller något liknande, tillsäger honom att vända ryggen emot iskanten och drar sakta upp honom på isen. Krypande drar man honom sedan efter sig, tills man kommer på hållbar is. Med en bräda till hjälp kan man taga sig fram t. o. m. öfver packis, som är så sönderbråkad, att den följer vågsvallet. En i "iskunnighet" fullständigt obe- vandrad person bör icke på egen hand ge sig ut på isfärder eller skridskoturer. Med iskunnighet förstås förmågan att af isens utseende och det sjungande ljud, som uppstår, när man färdas fram öfver Fig. 7. Bästa sättet för den, som gått ner sig på svag is, att taga sig upp igen. (Efter ett svenskt plakat 1766.) den, sluta sig till dess styrka och beskaffenhet. Sådan kunskap bibringas gifvetvis endast genom praktisk erfarenhet under ledning af kunnig person. Vid längre färder på is bör man alltid medha isdubbar och ispik samt helst äfven lifräddningslina. Sådana kunna köpas i alla idrottsmagasin, men en enkel isdubb kan man själf åstadkomma af en spetsig järn-dubb. Ispiken består af en i ena ändan järnskodd och spetsig trästaf af ungefär en och en half meters längd. Den användes hufvudsakligen till att undersöka isens tjocklek och kan vara till nytta äfven när man skall taga sig upp ur en vak. Om ispiken icke går igenom isen vid en kraftig stöt, kan man anse, att bärkraften är tillräcklig för en skridskoåkare. Om bärgning af fartyg och gods vid strand-ning och skeppsbrott se Bärgarlön och D y-k e r i. E. B-ll. Lifräddningsanstalter. Se Lifräddningsstationer och Lifräddningsväsende. Lifräddningsboj. Se Lifräddningsväsende. Lifräddningsbåt. Se Lifräddningsväsende. Lifräddningsredskap. Se Brandväsende, sp. 1498, och Lifräddningsväsende. Lifräddningsstationer för räddande af skeppsbrutna finnas (1911) vid Sveriges kuster till ett antal af 21. Försedda med såväl lifräddningsbåt som raketapparat äro stationerna vid Smögen, i Bohuslän nära Hållö fyr, Båtfjorden, mellan Kungsbacka och Varberg, Galtabäck, mellan Varberg och Morups Tånges fyr, Stafsinge, mellan Morups Tånges fyr och Falkenberg, Särdal, mellan Falkenberg och Halmstad, Halmstad, Torekov, innanför Hallands Väderö, Hälsingborg, Sandhammaren, mellan Ystad och Simrishamn, Utlängan, s. ö. om Karlskrona, Visby och Hoburg, vid Gottlands södra udde. Endast lifräddningsbåt finnes vid Höganäs, mellan Kullen och Hälsingborg, Skanör,