Liikutuksia-Likbränning 476 skarna besatte därefter L. Om den i L. af Anjala-männen 9 aug. 1788 uppsatta s. k. Liikalanoten se Anjalaförbundet. L. W :son M. Liikutuksia [Ii-], fi. SeLsestadianismen, sp. 785. Liisberg [Ils-], Henrik Karl Bering, dansk författare, f. 11 apr. 1854 i Aarhus, student och filos. kand. 1881, vardt 1883 assistent och 1906 inspektör och slottsförvaltare vid samlingen på Kosen-borg. Utom populärt historiska arbeten, bl. a. om Napoleon (1894, sv. öfv. s. å.), om franska revolutionen 1789-99 (1897 ff., sv. bearb, af E. Wallis 1897-99) och det gamla Köpenhamn, har L. författat romaner, skådespel samt Kunslkammeret (1897) och Urmagerlavets historie (1908). Lik. 1. Död kropp. - 2. Boktr. Se K o r r e k-t u r. - 3. Sjöv., benämning på de mer eller mindre smäckra (smala) trossar, hvilka fastsys längs ett segels ytterkanter för att ge detsamma tillräcklig hållfasthet. Dessa liktrossar förenas sinsemellan medelst liksplit s ar. "Liken" ha olika namn alltefter de olika ställen, på hvilka de äro anbragta. Sålunda kallas å ett råsegel det lik, som sitter i undre delen, undre liket, det i öfre delen öfre liket L råliket, då det litsas till rålejdaren, och hvartdera liket på sidorna stående liket. Å gaffelsegel benämnas liken mastliket, gaffelliket, aktre och undre liket. Å ett trekantigt segel kallas liken främre 1. stagliket, aktre och undre liket o. s. v. Liken sitta på akterkant af råseglen och vanligen på badbordssidan af snedseglen. Vid seglens hörn, som kallas horn, bilda liken öglor 1. lödror, hvilka merendels äro försedda med järn- eller metall-kauser. En del andra lödror fästas vid liken för ref-taljor, boliner och gårdingar. - Att fastsy liken kallas l i k n i n g eller att lika; nålen, som användes därtill, kallas l i k n å 1. 3. L. H. (H. W-l.) Lika, sjöv. Se Lik 3. Lika, kroatisk karstflod, upprinner på östra förgreningarna af Velebitbergen vid Kukljic, störtar sig efter omkr. 80 km. ned i en jordtratt vid Kosinj och har sedan underjordiskt lopp till Adriatiska hafvet. Dess dal ingår i kroatisk-slavonska komitatet Lika-Krbava. Wbg. Lika kontrapunkt, mus. Se Kontrapunkt. Lika-Krbava, komitat i Kroatien-Slavonien, vid Adriatiska hafvet, bildades 1886 af en del af Militärgränsen. Areal 6,211 kvkm. 209,341 inv. (1900). Hufvudstad är G o sp i c, nära floden Lika (se d. o.), med 10,799 inv. (1900). Likalkaloider, toxik. Se Likgift. Likare (fr. étalon), norm, som gäller vid justering af mått och vikt. Jfr Étalon, Justera och K i k si i k a r e. Likariol [-riål], kem. Se L i n a l o o 1. Likari-olja, flyktig, välluktande olja, af en i Cayenne växande ceder, Licaria carali, samt flera andra träd. H. E. Likatropin, toxik. Se Likgift. Likbent, mat., kallas en triangel, i hvilken två sidor äro lika stora. Dessa två sidor kallas företrädesvis triangelns sidor, under det åter den tredje sidan vanligen kallas bas. En likbent triangel kan sönderdelas i två kongruenta rätvinkliga trianglar. Likbesiktning, Liköppning 1. Obduktion, har till ändamål dels att konstatera, att verklig död, icke skendöd, föreligger (liksyn), dels att genom undersökning af ett liks yttre och inre delar fastställa dödsorsaken, vare sig i rent vetenskapligt intresse för att studera sjukliga förändringar, i statsrättsligt intresse (rättsmedicinsk obduktion) för att afgöra rättsliga frågor, t. ex. rörande likets identitet, befintligheten af yttre eller inre skador eller förgiftningar m. m., eller slutligen för statistiska ändamål. Liksyn genom därför särskildt anställda personer är i många länder (Österrike-Ungern, Bajern, Sachsen, Italien, Portugal m. fl.) obligatorisk; i Sverige sker sådan liksyn endast i vissa fall, nämligen i städerna vid dödsfall af sjukdom, under hvilken läkartillsyn ej åtnjutits,, samt i öfrigt då rättslig myndighet så fordrar. Körande hvad iakttagas bör vid rättsmedicinsk obduktion, gäller K. M:ts stadga af 29 jan. 1886. Sådan obduktion anställes på förordnande af K. M:ts befallningshafvande, domstol eller i stad af polismyndighet och får verkställas endast af legitimerad läkare. I obduktionsprotokollet antecknas hufvudsakligen alla de upplysningar om dödsfallet och obduktionens ändamål, som af vederbörande myndighet meddelats läkaren eller eljest af honom kunnat inhämtas, sedermera allt hvad som vid den yttre och inre besiktningen iakttagits samt slutligen hvad som vid obduktionen till äfven-tyrs tagits till vara för ytterligare undersökning, t. ex. för utrönande, huruvida förgiftning egt rum (se Gift, sp. 1135-36), för mikroskopisk undersökning m. m. Förenämnda protokoll jämte protokoll öfver rättskemisk eller annan undersökning f därest sådan egt rum, lägges till grund for ett utlåtande, som af läkaren skall afges och som skall upptaga slutsatserna rörande skador, dödsorsak m. fl. frågor, som äro hufvudföremål för den rättsliga undersökningen. F. B. (R. W.) Likblånader, L i k f l ä c k a r (lat. livöres mortis), kallas de blåröda fläckar, som visa sig å döda kroppar och utgöra ett bland de säkraste dödstecknen. De uppträda vanligen 8-12 timmar efter döden, stundom förr, och bero därpå, att blodet, följande tyngdlagarna, sänker sig i de lägst belägna kroppsdelarna, upplöses samt färgar hud och andra väfnader med sitt färgämne. Sålunda visa de sig-först på ryggen, om liket legat på rygg, men på bröst och buk samt i ansiktet, om liket legat f ram-stupa. Vid fortskridande förruttnelse sprida de sig öfver hela kroppen och erhålla öfver buken vanligen en grönaktig färg genom inverkan af tarmgaser. F. ö. växlar deras färg efter blodets beskaffenhet. De äro ljusröda vid koloxidförgiftning, mörkt blåröda vid cyanos och kväfning o. s. v. F. B. (R. W.) Likbräde, en planka, som i forntiden fick göra tjänst som likkista; på den bars den döde till graf-veu och sänktes däri. I museerna finnas likbräden från Egypten under romarväldet cch den äldre kristna tiden. Likbränning har till ändamål att hastigt sönderdela den döda människokroppen i enkla, oskadliga beståndsdelar. Detta sker därigenom, att liket utsattes för så hög värmegrad under samtidigt tillförande af luftens syre, att alla de organiska beståndsdelarna förflyktigas i form af vattengas, kolsyra och kväfve samt de oorganiska kvarstanna som ben jord, bestående af kolsyrad och basisk fosforsyrad kalk jämte ringa mängder af andra mineralsalter, Det kemiska förloppet vid likbränning är således i hufvudsak det-