477 Likbränning 478 samma som vid likens långsamma sönderdelning under atmosfäriliernas inverkan, när denna någon gång försiggår under särdeles gynnsamma villkor, om också vid denna senare, den s. k. förmultningspro-cessen, alltid till en början en mängd mellanproduk-ter af mycket hälsofientlig art bildas. Men äfven vid likens bränning vilja dessa mellanprodukter gärna uppstå, emedan sönderdelnings- och syrsätt-ningsprocesserna mycket hindras af den i liket närvarande stora mängden af vatten och andra obrännbara ämnen. Likens fullständiga bränning är därför för tekniker en ingalunda lätt uppgift, och den har också först i vår tid blifvit löst på ett i allo tillfredsställande sätt. Spår af likbränning, ensam eller omväxlande med jord ande, träffas från så aflägsna tider, att forskningen däröfver kunnat kasta endast den svagaste belysning. Den var urgammal sed hos inderna, feni-cierna och flera andra forntidens kulturfolk, förekom ej hos de gamle egypterna,; och ej heller hos kineserna. Hos judarna synes den ha varit begagnad endast under tiden före den babyloniska fångenskapen. Den förekom i det gamla Hellas, men användes föga af de mindre bemedlade klasserna, emedan brännmaterialet var dyrt till följd af landets fattigdom på skog. I Eoms äldsta tid synes ej likbränning ha förekommit, ehuru den brukades af flera närboende och besläktade folk. Den vann dock snart insteg i själfva Kom, men fick företagas endast med friborna män och ynglingar öfver 17 år, hvilka egde rätt att bära "toga virilis", hvaremot detta graf-skick var förnekad t kvinnor, barn, plebejer och slafvar. Samtidigt därmed bibehöll sig emellertid jord-begrafningen inom en och annan patricisk släkt. Under kejsarperioden blef likbränning småningom allmän sed inom alla samhällsklasser. De förmögnares lik brändes i allmänhet å öppet bål utanför staden; askan blef omsorgsfullt uppsamlad och lagd i en med inskrift försedd vas af lera, marmor eller glas. Dessa askurnor insattes i familjegrafven. Till en början voro dessa grafrum så inrättade, att de kunde innesluta sarkofager med obrända lik; men i den mån likbränning blef allmännare, kunde de göras mindre och försågos då med nischer, i hvilka urnorna insattes. På grund af den likhet med dufslag, som de härigenom erhöllo, benämndes de "ko-lumbarier" (se K o l u m b a r i u m). Den samtidiga närvaron af sarkofager och urnor i samma grafvar visar, huru fredligt de båda graf skicken bestodo vid sidan af hvarandra. ' Prakten och kostnaderna vid dessa likbegängelser växlade naturligtvis mycket alltefter den dödes samhällsställning och förmögenhetsvillkor, öfver askan af åtskilliga stormän, såsom Hadrianus, Cestius m. fi., uppfördes vårdar, hvilka ännu vittna om det slöseri, som vid sådana tillfällen stundom utvecklades. De fattiges likbegängelse var mycket torftig. Deras kroppar brändes i cirkclfor-made murverk (uslrince) i stadens snuskigaste utkanter. Förbränningen blef mycket ofullständig, emedan man ej hade råd att använda mycket bränsle, och gaf upphof till en vämjelig stank af brändt kött, som förpestade omgifningen, hvarför dessa förbränningsanstalter af folkhumorn fingo benämningen "kök" (culince). I allmänhet kan man dock säga, att i det gamla Rom likbrännandet och askans bevarande skedde på ett känslan ganska tilltalande sätt. Då det stora världsväldet började luta mot sin undergång och sederna förföllo, återgick man allt allmännare till jordbegrafning i trots af flera däremot utfärdade förbud. Slutligen sopade en ny civilisation där likasom annanstädes fullständigt bort det förr så högt ansedda bruket. - Hos kelterna, gallerna, germanerna (äfven i Skandinavien) och sla-verna förekom tidtals seden att bränna, tidtals seden att jorda liken, tidtals förekommo båda grafskicken samtidigt (se vidare Begrafning, Bronsåldern, sp. 273, Bränneålder, Hall-st a 11 -1 i d e n, Järnåldern, sp. 457-459, och Laténetiden). Likbränningen bibehöll sig endast hos några half-civiliserade folk i de andra världsdelarna, emedan den öfverallt förföljdes af den kristna kyrkan, som tände bålet endast för kättare och trollpackor. Kropparnas sönderdelning medelst hetta är dock i intet oförenlig med den kristna läran eller stridande mot de förste kristnes åskådningssätt; men den blef på grund af det höga anseende, hvari den stod hos hcdnavärldens bildade folk, och till följd af den bitterhet, hvarmed striden fördes emellan den nya och den gamla läran, småningom betraktad som en hednisk sedvänja. Fördomarna och vanan gjorde sedan sitt till att så fast inrota jordbegrafningen i de kristna folkens seder, att densamma allmänt bibehållit sig i trots af de många försök, som under århundraden gjorts att införa ett bättre grafskick. Redan kyrkofadern Augustinus förklarade, att likens bränning eller deras begrafning vore från religiös synpunkt likgiltig, och samma uttalande har äfven i vår tid blifvit gjordt af framstående teologer i olika läger. - Om också enskilda personer önskade bli efter döden brända, vare sig af estetiska skäl, såsom Michelangelo, eller af fruktan för att bli lefvande begrafna, såsom mrs Pratt, som brändes på Tyburn Turnpike kyrkogård i England 1769, så har dock den förnämsta drifkraften till den långsamt mognande reformen varit sanitära skäl, hvilka vuxit i styrka, i den mån kännedomen ökats om hälsolärans fordringar och de vådor, som åtfölja jordbegrafnin-gar. 1765 utfärdade parlamentet i Paris förbud mot likens begrafning i kyrkorna, och i samband därmed föreslogs, att likbränning skulle införas. Men detta förslag rönte ej framgång förrän under den franska revolutionen, hvilken ville så mycket som möjligt bryta med gammal sed. 1799 utkom en förordning för Seinedepartementet, att valet emellan likbränning och begrafning skulle stå en hvar fritt (s. k. "fakultativ likbränning"), och ett pris af 1,500 frcs utfästes af Franska institutet för den bästa vetenskapliga utredningen af likbränningsfrågan. Utaf de 40 inkomna täflingsskrifterna framgick det emellertid, att något annat sätt för likens bränning än på öppet bål ej var kändt och att detta sätt vore dels för kostsamt, dels stötande för känslan. Förordningen blef också genom Napoleons ingripande snart förbytt i ett direkt förbud mot likbränning, hvilket egt bestånd ända till våra dagar och mycket hindrat försöken att införa likbränning i Frankrike och Belgien. Under denna tid brändes endast ett barnlik i Paris och ett i Möns i Belgien. Däremot blef bränning af i striden fallna soldaters lik företagen af ryssarna vid franska arméns återtåg 1812, af tyskarna utanför Paris' murar 1814 (med öfver 4,000 lik), af den nordamerikanska republikens trupper i Nicaragua 1855 samt af f lansmännen vid