Metz 1870 och efter slaget vid Sedan s. å. Under koleraepidemien i Palermo 1837 blefvo tusentals lik brända vid hafsstranden. Den likbränning, som Byron och Trelawney 1822 företogo i närheten af Livorno med sin på en segeltur drunknade vän, den engelske skalden Shelley, torde också böra omnämnas. -- I Tyskland väcktes frågan om likbrännings införande till lif genom det föredrag, som Jakob Grimm höll 1849 i Vet. akad. i Berlin. Många andra började nu att med tal och skrifter bana väg för ett nytt graf skick, såsom Moleschott (1852), Trusen i Breslau (1855), Fernando Coletti i Padua (1853), Gobb i London, Eugen Eicher i Dresden (1856), George Sand i Paris m. fl. Äfven i Sverige blef intresset för likbränningsfrågan vid denna tid väckt genom doktor Soldin i Stockholm (1857). Någon allmännare anslutning lyckades man dock ej vinna den gången, och de ugnskonstruktioner, som af en och annan föreslogos, tillbakavisades som i flera hänseenden olämpliga. Krimkriget och de krig, som Österrike förde 1866, bidrogo i sin mån att rikta erfarenheterna om det gamla begrafningssättets olägenheter och att öka antalet af dem, som i den allmänna sundhetens och civilisationens namn yrkade på en reform. Det gjorda utsädet bar omsider sina frukter. Den internationella läkarkongressen i Florens 1869 förklarade, att införande af likbränning vore oundgängligen nödvändigt; och i samma anda uttalade sig den hygieniska kongressen i Rom 1871 samt nästan alla därefter följande internationella kongresser af läkare och hygieniker. Den kraftigaste stöten torde dock ha gifvits genom den likbränning, som anställdes i Florens 1 dec. 1871 med den unge indiske rajahn af Kelapore enligt hans religions ritus, enär den ovanliga tilldragelsen blef genom tidningspressen vida bekantgjord och kommenterad. Polli höll det följande året ett föredrag i Lombardiska akademien i Milano, till följd hvaraf denna utfäste ett pris för den bästa likbränningsmetoden, och flera vetenskapsmän, förnämligast italienare, sysselsatte sig med uppgiften att besegra likbränningens tekniska svårigheter. Gorini i Lodi sökte till en början åstadkomma kropparnas förstöring genom deras nedsänkning uti en smält massa vid hög temperatur, en "liquide plutonique"; men då metoden ej visade sig vara praktisk, konstruerade han en flamugn, hvilken kommit till användning i flera krematorier. Polli och Clericetti i Milano begagnade i sin ugn, som sedermera blef befunnen opraktisk, lysgas som bränsle, hvaremot Brunetti i Padua lyckades med sin reverberugn väcka mycken uppmärksamhet på världsutställningen i Wien 1873. Det milanesiska priset blef emellertid tilldeladt pyroteknikern Friedrich Siemens i Dresden. Uti dennes ugn kommer ej liket i omedelbar beröring med lågan, utan förbränningen sker medelst en ström het luft, som förut passerat en s. k. regenerator. Bland öfriga ugnskonstruktioner från denna tid torde böra omnämnas den af Melsens i Bruxelles, hvilken i princip erinrar om en gasretort, och den af Kuborn och Jacques i Belgien, hvilken är flyttbar och afsedd för brännandet af lik på slagfälten. Då genom dessas arbeten fullt användbara ugnar erhållits, kunde reformarbetet fortgå med mera hopp om framgång. Flera framstående män i olika länder började egna sig däråt, och 1874 bildades likbränningsföreningar i London, Dresden ("Die urne"), Breslau, Berlin, Augsburg, Hamburg, Wien, Haag och Zürich. S. å. brändes i Breslau vid därvarande gasverk med anledning af det då pågående naturforskarmötet liket af en gammal kvinna, och i Dresden verkställdes 9 okt. och 6 nov. högtidliga bränningar af liken efter två utländska damer uti en Siemens' ugn. Den med ifver och stundom äfven med öfverdrift bedrifna agitationen hade emellertid till följd gensägelser från en och annan reformens motståndare, hvilka visserligen blefvo fullständigt bemötta, men dock föranledde de särskilda ländernas regeringar till mycken betänksamhet gentemot reformsträfvandet. På den klippan strandade därför många försök, som under årens lopp gjordes att få likbränning införd och lagligen ordnad i England. Frankrike, Holland, Belgien, flera tyska stater och Danmark. Mest segerrikt kämpade man i Italien, och Milano tog snart ledningen af det vidt omkring sig gripande reformsträfvandet. Baron Alberto Keller i Milano blef på grund af sitt testamentariska förordnande bränd i ett på därvarande kyrkogård uppfördt likbränningstempel 22 jan. 1876, sedan man med stora ansträngningar lyckats därtill erhålla myndigheternas tillstånd, och kort därefter bildades i samma stad en likbränningsförening, som varit mycket verksam. Af den italienska regeringen utverkades flera förordningar, som underlättade likbränningens allmänna införande och reglementerade densamma, och i en mängd af Italiens städer bildades likbränningsföreningar, hvilka, allteftersom medel hunnit samlas, byggt eller stå i begrepp att bygga krematorier. Sådana finnas nu, förutom i Milano, i Lodi (1877), Rom, Cremona och Brescia (1883) samt i Udine, Padua, Varese, Verona och Spezia (1884) m. fl. städer. I det numera tillbyggda och ganska prydliga krematoriet i Milano har man efter hvartannat användt ugnar enligt konstruktion af Polli-Clericetti, Gorini och Venini, hvilka båda senares system blifvit, såsom mycket bränslebesparande, allmänt antagna i Italien och äfven på andra ställen. Man har ej inskränkt sin verksamhet till det egna landet, utan med klart medvetande om, att likbränningsreformen är en stor kulturfråga och som sådan bör vara en hela mänsklighetens sak, har man utvidgat sitt verksamhetsområde och genom bildandet af La commission internationale pour la crémation des cadavres med Milano till medelpunkt bildat ett samband emellan likbränningens befrämjare inom vidt skilda länder. Genom ett k. dekret medgafs fakultativ likbränning 1892, hvarjämte stadgades, att kommunalmyndigheter alltid, utom vid protest från närmaste anförvanter, ega att anordna bränning af sådana lik, hvilka skola begrafvas på kommunens bekostnad. -- I Tyskland har likbränningsföreningen i Berlin sedan 1881 utvecklat mycken verksamhet och söker bli en medelpunkt för reformens utbredande inom kejsardömet. Likbränningsanstalten i Dresden blef snart stängd af myndigheterna, men i stället uppfördes med storhertigens begifvande en monumental sådan i Gotha 1878. Den är försedd med en Siemens' ugn, och antalet af de lik från när och fjärran, som där brännas, är i ständigt stigande. Förutom i Gotha finnas numera krematorier uppförda i Heidelberg (1891), Hamburg (1892), Jena (1898), Mannheim (1901), Eisenach (1902), Mainz (1903), Heilbronn (1904)