m. fl. städer. Under 1909 invigdes ytterligare, krematorier i Baden-Baden, Zittau och Zwickau samt den nya urnhallen i Berlin, hvilken är byggd så, att den i framtiden kan apteras till fullständigt krematorium. I Preussen har nämligen likbränning först under 1911 blifvit i lag tillåten. Antalet eldbegängelser vid de tyska krematorierna utgjorde 4,050 1908 och 4,779 1909. -- I England, som eger den äldsta och rikaste föreningen, uppfördes en likbränningsanstalt vid Woking i Surrey redan 1875, men den blef till följd af motstånd från prästerskapets sida ej på många år begagnad. På andra ställen inom England ha emellertid under de senaste åren flera likbränningar förekommit. Föreningen tröttnade omsider att invänta en lag från regeringen, som reglementerade likbränningen, och med stöd af ett uttalande från en engelsk rättslärd, att likbränning vore en fullt laglig handling, verkställde den sin första likbränning 26 mars 1885. Krematorier finnas numera uppförda äfven i Manchester, Cardiff, Liverpool, Glasgow, Paddington m. fl. städer. Genom särskild lag, som trädde i kraft 1 april 1903, har likbränningsfrågan ordnats i England och kommunerna i samband härmed bemyndigats att med egna medel uppföra krematorier. -- I Amerika började rörelsen för den moderna likbränningens införande 1874 i New York och omfattades företrädesvis af inflyttade tyskar. Särdeles verksam var doktor Le Moyne, som uppförde en mindre anstalt i Washington, uti hvilken liket af baron de Palm brändes i dec. 1876 och därefter flera andra, hvarjämte enstaka likbränningar förekommo uti Saltsjöstaden och i New York. Men först 1884 började likbränningen allmännare införas, och detta skedde då så plötsligt, att före årets slut krematorier voro uppförda eller på väg att uppföras af aktiebolag i New York, S:t Louis. Philadelphia, San Francisco, New Orleans, Washington, Buffalo och Lancaster. Äfvenledes i Syd-Amerika fick likbränningen vid denna tid fast fot, företrädesvis i Rio de Janeiro och Valparaiso. -- I Frankrike, där man 1884 uppfört flera ugnar på en kyrkogård för att bränna kvarlefvorna från anatomisalarna, utfärdades 1887 en lag, som medger frihet för hvarje myndig person att bestämma om det sätt, på hvilket han skall begrafvas, och på Père-Lachaise i Paris uppfördes s. å. ett monumentalt krematorium, där tusentals lik brännas, som komma från anatomisalarna, de s. k. fattigliken, samt liken af nyfödda barn. -- I Schweiz, där lagstiftningen ej lägger några hinder i vägen, ha krematorier uppförts i Basel, Bern, Genève, Lausanne. Zürich m. fl. städer. Krematoriet i Basel, som invigdes 1898, är byggdt af kantonen och skött af en utaf kantonalregeringen tillsatt styrelse. Detta krematorium är det första statskrematorium i världen. -- I Spanien medgafs genom en k. förordning af 1901 likbränning, hvaremot i Österrike och Ungern, Holland och Belgien likbränning ännu icke är i lag tillåten. -- I Danmark, där motståndet mot likbränning varit mycket segt, medgafs den genom lag 1 april 1892. Ett nytt krematorium har under 1908 uppförts i Köpenhamn. -- I Norge ha krematorier uppförts i Kristiania och Bergen. Detta senare, uppfördt 1907, är kommunalt, i det Bergens stadsfullmäktige beslutit, att hvarje invånare i staden utan några omkostnader för stärbhuset och under bestridande af alla nödiga omkostnader genom allmänna medel skall kunna erhålla eldbegängelse vid därvarande krematorium. -- I Finland begynte arbetet för likbränningsidén 1889, men först 25 okt. 1905 bildades en offentlig Likbränningsförening i Finland. Föreningen verkar främst för åstadkommande af ett krematorium, för hvilket ändamål den eger omkr. 50,000 mark och 1911, trots stort motstånd, erhöll ett område å lutherska kyrkogården i Helsingfors. I Sverige bildades en likbränningsförening 31 maj 1882, hvilken vid 1910 års utgång räknade omkr. 4,000 medlemmar. Denna förening, sedan 1883 benämnd Svenska likbränningsföreningen, beslöt 1886 att uppföra en provisorisk likbränningsugn, och styrelsen arrenderade ett område utanför norra grinden af Stockholms norra begrafningsplats. Anstalten, till hvilken bränningsapparaten konstruerats af öfverste E. Klingenstierna, invigdes 15 okt. 1887, då äfven den första likbränningen förrättades. Krematoriet var endast provisoriskt, enär föreningen hade för afsikt att, då tillgångarna det medgåfve, på en lämpligare belägen plats uppföra ett krematorium i förening med ett kolumbarium. Omedelbart efter invigningen inlämnade styrelsen en anmälan till konungen om, huru långt likbränningsreformen framskridit, jämte anhållan om, att detta nya grafskick måtte få lagligt skydd. Ärendet hänsköts till Medicinalstyrelsen och öfverståthållarämbetet i Stockholm, som båda förordade bifall till ansökningen under vissa villkor, till domkapitlet i Uppsala, som afstyrkte bifall, och till justitiekanslern, som fann domkapitlets betänkligheter icke ega giltighet, då det vore fråga endast om fakultativ likbränning. Högsta domstolen ansåg intet hinder i gällande lag förefinnas mot likbränning, blott askan nedsattes i vigd jord. Kyrkomötet, till hvilket saken hänskjutits, svarade, att "svenska kyrkans begrafningsritual icke öfverensstämmer med likbränningen och icke heller bör bringas till en sådan öfverensstämmelse". Genom k. kung. 14 dec. 1888 bestämdes de villkor, under hvilka inom riket uppförd likbränningsanstalt får för sitt ändamål begagnas, bl. a. det att undersökning i rättsmedicinsk form i vanliga fall bör föregå ett liks brännande. Frågan om obduktionstvångets upphäfvande har varit föremål för upprepade framställningar till vederbörande myndigheter från föreningens sida och senast 1908, hvilket ärende f. n. (1911) ligger under K. M:ts pröfning. Sedan 1888 har föreningen en underjordisk grafkammare på kyrkogården för grafsättning af askor, som ej af vederbörande familjer afhämtas. På grund af erhållna storartade donationer har föreningen kunnat uppföra ett tidsenligt krematorium jämte kolumbarium. Till plats för byggnaden uppläto Stockholms stadsfullmäktige 26 febr. 1906 en kulle på Stockholms norra begrafningsplats. Vid anläggningen tillämpades det i Mainz och på andra ställen använda systemet att anlägga bränningsrummet under jordfästningskapellet, så att kistan från detta senare genom en hydraulisk hissapparat sänkes ned i bränningsrummet. Byggnaden, som invigdes våren 1909 och hvars arkitekt var G. Lindgren, är uppförd i modifierad ungrenässans. Dess plan är korsformad med en längre korsarm i s. och tre lika stora i v., n. och ö. Den mäter i längd 21 m. och i bredd något öfver 17 m. Då