eldningsrummet, till följd af de af öfveringenjör A. Knös konstruerade ugnarnas höjd och anordning, måste ligga under bränningsrummet, fördelar sig byggnadens inre i tre våningar: källarvåning, <img c>Krematoriet på Stockholms norra begrafningsplats.

innefattande eldningsrum, bränsleförråd, förrådsrum och värmekammare; mellanvåning, innefattande bränningsrum, kontor och arkiv, obduktionsrum, toalettrum och rum för urnor; samt öfvervåning, inrymmande jordfästningskapell med orgelläktare. Källarvåningen är nedsprängd i berget och h. o. h. gjuten af betong. Byggnadens öfre våningar äro utförda af tegel på sockel af grå granit, med portal, pilasterkapitäl samt ut- och invändiga listverk af kalksten. Samtliga bjälklag äfvensom tunnhvalfven öfver korsarmarna och kupolen öfver midtkvadraten i kapellet äro utförda af betong. Katafalken samt altaret äro af polerad kalksten. Katafalkens öfre yta upptages af den hydrauliska hissapparat, som skall föra kistan ned i bränningsrummet. I östra och västra korsarmarna ha anordnats dels 4 stora nischer, afsedda att dekoreras med monumentala epitafier, dels 4 större och 30 mindre kolumbarienischer, de förra beräknade för sex, de senare för fyra askurnor. Samtliga dessa nischer äro igensatta med polerade kalkstensplattor, afsedda för inskriptioner. Yttertaken utgöras af grönglaseradt holländskt tegel. Kupolens lanternin och alla takbeslag äro täckta med bly. Föreningen har lokalafdelningar i Göteborg, Gäfle, Hälsingborg, Örebro, Malmö och Kristinehamn, af hvilka den förstnämnda sedan 1890 har krematorium på östra begrafningsplatsen vid Göteborg, i hvilket till och med 1910 bränts 342 lik, medan i Stockholm bränts 1,146, hvarjämte genom föreningens försorg 8 bränningar af föreningsmedlemmar egt rum i Gotha, Zürich och Heidelberg. -- Till likbränningens befordrande utges bland andra följande tidskrifter: i Haag, sedan 1876, "Berichten en mededeelingen der Vereeniging voor lijkverbranding", i Stockholm, sedan 1883, "Meddelanden från Svenska likbränningsföreningen" och i Berlin, sedan 1884, "Die flamme". Jfr P. Lindell, "Likbränningen jämte öfriga grafskick" (1888). ^{C. G. Dgn.} Likenolog, Likenologi. Se Lichenolog. Likfett, detsamma som likvax. Se Adipocire och Fettvax. Likfläckar. Se Likblånader. Likformig. 1. Mat. Två linjer eller ytor sägas vara likformiga, om det finnes en sådan punkt, att hvarje från densamma till den ena linjen eller ytan dragen linje af den andra linjen eller ytan delas i ett konstant förhållande. Särskildt för rätliniga figurer kan villkoret uttryckas så, att alla sidor i den ena figuren skola vara i ordning proportionella mot motsvarande sidor i den andra och alla vinklar i den ena lika stora med motsvarande vinklar i den andra. Två likvinkliga trianglar äro alltid likformiga. Läran om likformighet har af Euklides blifvit behandlad i sjätte boken af hans "Elementa". -- 2. Mek. a) Likformig l. enformig rörelse eger rum, när på lika långa tider lika stora vägstycken tillryggaläggas, huru lång eller kort tid rörelsen tages i betraktande. Vägstycket är då = produkten af tid och hastighet. Som exempel på en likformig rörelse må anföras jordens vridning kring sin axel. b) En rörelse säges vara likformigt föränderlig, när hastigheten alltid förändras lika mycket på lika tider, hvilka dessa än må vara; accelerationen är då konstant. Den är tilltagande, när hastigheten växer och accelerationen således är positiv, däremot aftagande eller retarderad, när hastigheten minskas, hvilket motsvarar negativ acceleration eller retardation. En i lufttomt rum lodrätt fallande kropp eger en likformigt föränderlig rörelse. (Jfr Fallrörelse.) -- 3. Geol. Om likformig lagring se Konkordans 3. 1. (^{I. F.}) 2. ^{G. R. D.} (^{O. E. W.}) Likfotingar, zool., stundom brukadt namn på Isopoda (se d. o.). Likförbränning. Se Likbränning. Likgift. I lik och ruttnande ägghvitekroppar förekomma ämnen, som till sina egenskaper och förhållanden likna alkaloider; de ha erhållit benämningen likalkaloider, ptomainer l. ptomatiner, och af dessa äro några mycket giftiga: andra äro icke giftiga. Bland ptomainerna må nämnas kadaverin (se d. o.) och putrescin (se d. o.). Vid förruttnelse bildas vidare bakteriegiftet sepsin (se d. o.), som förorsakar ruttnande ämnens karakteristiska toxiska verkningar. Ur ruttnande kött har Brieger erhållit en icke giftig alkaloid, C₅H₁₄N₂, kallad neuridin, och därjämte en ytterst giftig bas, hvars fysiologiska verkan visar sig i en ymnig salivafsöndring, andnöd, klonisk kramp (se Kramp) och slutligen död. Denna bas är neurin l. kankroin (vinyltrimetylaminhydrat), eller C₂H₃N(CH₃)₃OH, som står i ett mycket nära samband med flugsvampens giftiga beståndsdel, muskarin; möjligen är neurinet identiskt med likmuskarin, som af andra angifvits som ett särskildt ämne. Det är mycket troligt, att under den normala ämnesomsättningen i djurkroppen bildas såväl af ägghviteamnena som af nervsubstansen giftiga alkaloider, som aflägsnas med urinen, men under abnorma förhållanden hopas i kroppens vätskor samt förorsaka sjukliga rubbningar och död. Dessa gifter