495 Lilienthal-Lilit 496 under senare år soni lärofader och "altmcister". L. debuterade med impressionistiskt lifliga och militärhurtiga skildringar på vers från sitt deltagande i kriget, Adjutantenritte (1883, 3:c uppl. 1898). De uppenbarade en själfständig realistisk skaldebe-gåfning, som afgjordt bröt med den glatta epigonlyrik, hvilken härskade vid hans framträdande. Hans senare diktsamlingar, Gedichte (1889), Der haide-gänger und andre gedichte (1890), Neue gedichte (1893; 2:a uppl. kallad "Nebel und sonne" 1900, 4:e uppl. 1904), Kampf und spielc (1897), Kampfe und ziele (s. å.) och Bunt e beute (1903, 5:e uppl. 1905), berättelsesamlingar, Eine sommerschlacht (1886), Unter ftalternden fahnen (1888), Der mäcen (1889), Krieg und frieden (1891) och Kriegsnovellen (1893), och skådespel, Knut der herr (1885), Der Trifels und Palermo (1886), Die Rantzow und die Pogwisch (s. å.), Arbeit ädelt (s. å.), Die Merowinger (1888) och Pokahuntas (1905), liksom romanen Brcide Hummelsbiittel (1887) och "eposet" Pogg-jred (1896, 5:e uppl. 1905), visa egentligen ingen utveckling, men väl L:s begränsning. Hans dramer och längre berättelser brista i uppbyggnad och sammanhang, bara enstaka, lyriskt upprörda stycken af dessa större kompositioner äro lyckade. Af hans noveller äro skildringarna från kriget bäst: en fosterländskt stolt stämning, en soldatisk känsla för krigets och fälttjänstens ögonblickslif förenas med en bohemkonstnärs sorglösa njutningsförmåga. Hufvud-figurerna hos L. äro den adlige godsherrn, officern i krig eller på manöver, den muntre, kringvandrande artisten och den unga flickan. L:s lefnadsglädje och verklighetskärlek yttrade sig dels som impressionistisk, koloristisk och på samma gång saklig naturskildring, dels som kraft att njuta af och återge intryck och erfarenheter i vidaste omfattning. Elementär sinnesmottaglighet, naiv och rättfram språkkonst, som först sent slog öfver i maner, gjorde honom till en inflytelserik förnyare af den tyska dikten. Hans suggestiva, lidelsefulla ballader" fortsätta ypperligt linjen Biirger-Goethe-Uhland-Droste-Hiilshoff--Fontane. - L:s Sämtliclie werke föreligga i 15 bd, af hvilka det sista innehåller biografiska meddelanden under titeln Leben und luge (1908). Till dem sluta sig Nachlass (2 bd, 6 uppl. 1909), Ausgewählte briefe (2 bd, 3 uppl. 1910, utg. af Dehmel) och Briefe an H. Friedrichs (s. å.). Gesammelte verke i ny anordning utkommo 1911-12 i 8 bd. Se arbeten om L. af Bierbaum (1892), Op-penheimer (1898), Merwin (1907), Benzmann (1909), Bachmair (s. å.) och Gerhard (1910). I Alt-Kahlstedt restes 1910 en minnesvård öfver L. R-n B. Lilienthal, Otto, tysk ingenjör och uppfinnare på flygmaskinsområdet, f. 1848 i Anklam, egnade sig tidigt åt studiet af fåglarnas flykt, hvilket han ansåg grundläggande för flygkonstens utveckling, och byggde 1890 sin första "glidflygare". 1891-94 utförde han en serie banbrytande flygförsök från en höjd vid Gross Lichterfelde nära Berlin och grundlade den metodik, som sedermera ledde till utkon-struerandet af verkligt fria acroplan genom Chanute, bröderna \Vright, Voisin o. a. 1895 byggde L. en ny försöksmaskin med motor, men förolyckades vid maskinens nedstörtande nära Berlin -1896. Se Flygmaskin. Lilienthal, Karl L u d w i g Julius von, tysk straffrättslärare, f. 1853 i Elberfeld. ord. professor 1882 i Zttrich, 1896 i Heidelberg, där han från 1903 äfven varit domare vid landsrätten, är "en fin, besinningsfull och själfständig tänkare. Han har icke utvecklat någon särdeles stor produktivitet, men åtnjuter med rätta stort anseende som en af den moderna straffrättsrörelsens främste män" (Deunt-zer). Hans författarskap består till stor del i bidrag till sammelverk, delvis utgifna af honom själf. Liliestrale, Joakim Vilhelm, ämbetsman, vitterlekare, f. 22 juni 1721 på Ekenäs biskopsgård vid Karlstad (son till superintendenten Ingemund Broms), d. 31 jan. 1807 på Lastad, nära Strängnäs, student i Uppsala 1734, inskrefs 1744 i Svea hofrätt, befordrades där till vice advokatfiskal 1756, adlades s. å. jämte sina sju syskon och bar sedan namnet L. (Ättens medlemmar skrifva sig numera Lillicstråle.) Han var 1757-73 advokat-fiskal i Kammarkollegium, utsågs 1760 till sekreterare i justitiedeputationen, fick 1762 lagmans titel och bekläddes 1772 med justitiekanslersämbetet, från hvilket han dock genom intriger från högre ort tvangs att taga afsked 1779. L. öfvervar riksdagarna 1769-70, 1778, 1786 och 1789. Vid sistnämnda riksdag uppträdde han med fasthet mot konungens envåldssyften, häktades till följd däraf jämte Fersen, Karl De Geer m. fl. och lösgafs först vid riksdagens slut. Han var led. af sällskapet Utile dulci, Vitterhets-, Vet. äfvensom Vitt. hist. o. ant. akademien. - Tonen och formen i L:s vittra alster stämpla dem som afläggare af dalinska skolan. Detta hindrar ej, att han på ett par ställen i sina skrifter uttalar högre och sannare åsikter om poesiens väsen, än gustavianerna teoretiskt förmådde höja sig till. Hans yngre samtida, särskildt vid Gustaf III:s hof, gjorde honom emellertid till skottafla för sitt gyckel, mest på grund af den pedantiska omständigheten i hans långsläpiga lärodikt Fidei-commiss till min son Ingemund (1772; 2:a uppl. 1797), som ibland plattheter stundom innehåller väl tänkta och sagda saker. Den öfversattes 1791 till danska. Han utgaf jämväl Försök till nya kyrkopsalmer (1798) och flera högtidstal (bl. a. ett rimmadt åminnelsetal öfver Dalin, 1780), meddelade smärre poem i "Samlaren" och "Vitter hetsnöj en" . samt öfversatte .arbeten af Marmontel ("Belisair" 1768), Pope, Thomas a Kem-pis m. fl. Liliiflörse, bot., växtseric bland monokotyledo-nerna, skild från serien Farinosce (se d. o.) genom köttig eller hornartad fröhvita. Den indelas i 3 underserier: Juncinece (fam. Juncacece), med homoio-klamydeiskt blomhylle, Lilunece (fam. Liliacecz, H&modoracecE, Amaryllidacece, Taccacece, Diosco-reacecé), med korolliniskt blomhylle och 6 ståndare, och IridinecB (fam. Iridacea), med korolliniskt blomhylle och 3 ståndare. G. L-m. Liliineae, bot. Se Liliif lör se. Liiio [liliå], Luigi (latinis. Aloysius L i-lius), romersk läkare, d. 1576, bekant som upp-hofsman till den gregorianska kalenderreformcn ("nya stilen"). Se Kronologi. B-d. Liiioldeae, bot. SeLiliaceoe. Lilit (hebr. Lilith, babyl. Lilithu. af summariskt lilat mörker, natt, nattspöke), ett ord, som förekommer hos Esaias (34: 14), betecknar en kvinnlig natt-demon. Enligt rabbinska myter var hon Adams hustru före Eva, men öfvergaf honom af stolthet. Hon är demoners och onda andars moder. Enligt