L:s nordligaste del, utmed Mälaren, från hvilket elektrisk spårväg öfver Reymersholm, Söder Mälarstrand till Stockholms sluss kommer att dragas, samt Midsommarkransen mellan Aspudden och stora landsvägen, dit ett sidospår från den förstnämnda elektriska spårvägen går. Bland det stora antalet fabriker inom municipalsamhället, utom statens stora reparationsverkstäder vid den nybyggda stora stationen, må nämnas: Vintervikens dynamitfabrik (tax.-v. 350,000 kr. 1910), Ekensbergs varf (225,000 kr.), Hägerstens ångsåg (130,000 kr.), en filial af Skånska superfosfatfabriksaktieb. (406,000 kr.), aktieb. Sveriges förenade spritförädling (200,000 kr.), Reymersholms nya spritförädlingsaktieb. (525,000 kr.), Stockholms yllefabrik (450,000 kr.), alla tre å Reymersholme, aktieb. Vilh. Beckers fabrik å Löfholmen (560,000 kr.), aktieb. Liljeholmens hampspinneri och kabelfabrik (120,000 kr.), aktieb. Karta och Oaxens kalkugn (77,500 kr.), Stockholms vaddfabrik, Stockholms galvaniseringsfabrik, Löfholmsvarfvet, Liljeholmens färgerifabrik, De förenade kolsyrefabrikerna, Stockholms södra jästfabrik och Östberg & Lenhardtsons förnicklingsfabrik. Å L. finnas postkontor och telegrafstation, apotek, enskildt praktiserande läkare samt afdelningskontor af aktieb. Stockholms diskontobank och Stockholms läns sparbank. Tills. med hela Brännkyrka socken kommer L. inom den närmaste tiden (antagligen 1913) att införlifvas med Stockholms stad. -- L. förekommer redan 1735 afskildt från Årsta. Under senare hälften af 1700-talet låg där ett värdshus (först under namnet Johannisberg, sedan L.), som egde bestånd långt in på 1800-talet. Vid denna tid började platsen bli en alltmer uppmärksammad sommarbostad för stockholmsbor, som där vid Mälarens och Årstavikens stränder anlade ett flertal utgårdar och sommarbostäder. Till följd af statens järnvägsbygge och den vid L. anlagda stationen med tid efter annan i storlek och omfattning växande byggnader och anläggningar för järnvägens behof, såsom reparationsverkstäder och lokomotivstall, har L. från slutet af 1850-talet utvecklat sig till en af Stockholms största och folkrikaste förstäder. Wbg. Liljehorn. Se L i l l i e h o r n. Liljehök. Se Lilliehöök. Liljekonvalje, bot. Se Convallaria. Liljekors. Se Kor s. sp. 1081. Liljelund, Emanuel Arvid, finsk målare, f. 1844 i Nystad, d. 1899, var först skräddargesäll, kom 1863 i lära hos målaren Ekman i Åbo, blef sedermera elev i Konstföreningens ritskola i Helsingfors samt studerade i Dusseldorf 1866-69. Hemkommen blef han lärare i Konstföreningens skola. Han besökte sedan flera gånger utlandet, hufvudsakligen Düsseldorf och München, men äfven Paris. Från 1891 var han lärare i ritskolan i Åbo. L. valde sina motiv från allmogelifvet och lade särskildt mycken vikt på den etnografiska troheten. Hans teknik står på den tyska skolans grund. Bland hans taflor nia nämnas Förberedelse till kyrkfärd (1872. Finska konstföreningen), Hemkomsten från läsförhöret (1877), Inköp af Säkylädräkter (1878. Finska konstföreningen, som äfven eger En psalmsjungande man. porträtt af Fr. von Wright och L:s själfporträtt). Åbo museum eger En kappseglare och Slollsinteriör. H. af S. (G-g N.) Liljenanckar, Nils. Se L i l l i e n a n c k a r. Liljenberg. Se L i l i e n b e r g och L i l- l i e n b or g. Liljenborg, grefskap. Se L i l l i e n b o r g. Liljencrantz, svensk adlig ätt, härstammar från järnkrämaren i Stockholm Sven Andersson W e s t e r m a n från Arboga-trakten, hvars son, kyrkoherden i Gäfle, teol. doktor Anders Svensson Westerman (f. 1662, d. 1739) hade 2 söner, Sven (f. 1727, d. 1797) och Johan (se L. 1). Dessa adlades med namnet L., den förre som assessor i Svea hofrätt, den senare som handelsintendent, 1768. Den senare blef 1777 friherre och 1812 grefve, och från honom härstammar den nu lefvande ättegrenen; den förre, som 1775 erhöll afsked med landshöfdings n. h. o. v., blef 1778 friherre och adopterades på broderns ätt, men lät icke introducera sig. Den från honom härstammande ättegrenen utgick 1798. 1. Johan L. (skref sig äfven Liljencrants), grefve, finansman, f. 20 aug. 1730 i Gäfle, d. 22 jan. 1815. Efter att i Uppsala ha studerat hufvudsakligen "de ämnen, som höra till den allmänna hushållningen", blef han 1750 auskultant i Kommerskollegium, där han 1756 fick en ord. notariesyssla. Yid riksdagen 1755-56 var han sekreterare i sckre-ta handels- och manufakturdeputationen och fick på dess rekommendation understöd till en utländsk resa för att studera handels-, manufaktur- och finansförhållanden. Under denna resa, som börjades 1758, besökte L. Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och Italien samt hemsändo från dessa länder en mängd ännu i behåll varande skildringar af deras näringar och handel. Han kom därunder äfven i beröring med den unga fysiokratiska skolans ryktbara representanter i Frankrike och stärktes härigenom ytterligare i de friare näringsåsikter, som samtidigt börjat förfäktas i Sverige. Efter hemkomsten, 1761. afgaf L. en fullständig reseberättelse, hvilken föranledde ständerna att för honom inrätta en ny syssla, handelsintendentsbefattningen, hvartill han utnämndes 3 nov. 1761. Som intendent arbetade han under ogynnsamma förhållanden med kraft och klokhet för handelns och näringarnas förkofran. Så förmådde han riksdagen 1765-66 att inrätta en särskild diskonteringsfond för järnmanufakturindustrien. Sedan han företagit en ny resa (till England) och utförligt redogjort för sin verksamhet, fick han 1767 kommerseråds n. h. o. v., blef 1768 adlad och 1770 kommerseråd. Efter Gustaf III:s revolution (1772) fick L. en vidsträcktare verkningskrets. Han insattes af konungen i den kommitté, som skulle afge betänkande om. hur bankens sedlar skulle kunna inlösas och därigenom oredan i penningväsendet häfvas. Kommitténs öfriga ledamöter ansågo, att ingenting kunde för tillfället göras för detta måls vinnande, men L. var af annan tanke, och konungen gillade