äfven den af L. uppgjorda planen att inlösa sedlarna
till deras halfva värde. Samtidigt utnämndes han
till statssekreterare i den 1773 upprättade Handels-
och finansexpeditionen. I denna befattning lyckades
L. undanröja hindren för sedelrealisationens
verkställande och anskaffa medel till densamma,
hvarefter den 1777 kunde börjas. I samband med
realisationen befriades kronan från en stor del
af sina skulder, statsinkomsterna höjdes, och
en välbehöflig lönereglering genomfördes. Genom
myntreformen var det förnämsta hindret för handelns
och näringarnas uppblomstrande undanröjdt. Äfven på
andra sätt arbetade L. för deras förkofran. Han insåg
det onyttiga i hattarnas system att genom premier
höja industrien och följde därför mössornas politik
att indraga eller minska premierna, men i stället
ge näringarna ersättning i ett förbättradt diskonteringsväsen.
En bland hans första åtgärder som
statssekreterare var därför skapandet af den allmänna
diskontinrättningen, hvars låneverksamhet, bedrifven
hufvudsakligen med enskildt kapital, men under
kronans stöd och kontroll, lättade penningrörelsen
därhän, att räntan efter hand sjönk från 12 till 6
proc. Särskildt sökte han höja jordbruket, hvilket
under merkantilsystemets flor fått stå tillbaka för
manufakturerna. Eedan före L:s inträde i regeringen
hade en kommitté nedsatts att granska dess tillstånd
och föreslå förbättringar. L. blef snart själen i
denna, på hvars förslag exportförbudet för spannmål
upphäfdes, dagsverksskyldigheten och vägunderhållet
lättades och slutligen spannmålshandeln fullständigt
frigafs, så att den efter den tiden fick drifvas
i stad och på landsbygd af hvem som helst, utan
afseende på stånd. Till storfiskets befordran
inrättades ett Grönlandskompani, som dock ej kom att
motsvara L:s förhoppningar. På hans tillstyrkan fick
Marstrand 1775 privilegium att vara "en fri handels-
och nederlagsort, eller s. k. porto franco". Äfven
planen att göra brännvinsbränningen till regale
väcktes af L., men han förordade vid utförandet
däraf inrättandet af mindre sockenbrännerier, där
allmogen mot viss afgift skulle få bränna sin säd
till brännvin, och varnade för anläggandet af de
stora kronobrännerierna. Hans förslag var också
nära att antagas, då friherre G. Wrangel vann
konungens bifall för sina mer lofvande projekt,
som i längden blefvo ruinerande för kronan
(se
Kronobrännerier). L. bar således icke skulden för
förfuskningen af hans ursprungliga uppslag. VYid
utförandet blef han emellertid den ledande i
bränneridirektionen och fick ensam bestyret med
kronans spannmålsuppköp. 1778 utnämndes han dessutom
till president i Statskontoret och den styrande i
den nyinrättade riksgäldsdirektionen. Som bevis
på konungens tacksamhet utnämndes han 1777 till
friherre. På 1780-talet drabbades landet af svåra
missväxter. Dessa jämte de starkt ökade anslagen
till flottan och armén, konungens tilltagande
slösaktighet och hans dyra resor bragte oreda i
finanserna. U. Scheffers afgång 1783 beröfvade
därjämte L. det stöd han haft i denne utmärkte
statsman. Med växande otålighet hörde konungen
L:s ständiga förmaningar till ökad sparsamhet,
och redan 1784 fann L. sin ställning så undergräfd,
att han begärde afsked. Svårigheten att skaffa en
efterträdare gjorde dock, att han fick kvarstå till
efter riksdagen 1786, då han entledigades från alla
sina förtroendeuppdrag, men
på samma gång utnämndes till riksråd. Vid
rådkammarens upplösning, 1789, blef han president
i Kommerskollegium, i hvilken befattning han
kvarstod till 1812. Vid sitt afskedstagande
upphöjdes han i grefligt stånd. Äfven sedan
L. upphört att vara statssekreterare, blef han ofta
rådfrågad i finansärenden, särskildt under de svåra
penningförhållandena i början af 1800-talet. Sedan
1767 var L. led. af Vet. akad. -- L:s själfbiografiska
Anteckningar jämte flera Memorial af honom utgåfvos
af B. Taube i "Hist. handl. utg. af Samf. f. utg. af
handskr. rör. Skand:s hist.", VIII (1878).
2.
Johan L., friherre, son till den föregåendes sonson,
grefve
Gustaf Fredrik L. (f. 1801, d. 1869,
kabinettskammarherre hos Karl XIV Johan och förste
hofmarskalk hos Oskar I samt landshöfding i Stockholms
län 1849--67), politiker, f. 11 aug. 1835 i Stockholm,
d. där 2 febr. 1870, blef 1854 underlöjtnant
vid Svea lifgarde, där han 1863 avancerade till
kapten, och 1864 till adjutant hos Karl XV samt
kammarherre hos drottning Lovisa. Ett förhållande
af intim förtrolighet och vänskap förenade många
år konungen och L., hvilken redan 1859 blifvit hans
ordonnansofficer samt som en af konungens förnämsta
"gunstlingar" ansågs ha de mest lysande utsikter
till hastiga och förmånliga avancemang vid armén
och hofvet. Men en brytning med konungen föranledde
L. att helt tvärt 1866 taga afsked från militär- och
hoftjänsten. Vid L:s dödsbädd kom dock en försoning
till stånd. L. hade emellertid redan förutsett
afsked från hofvet och i slutet af 1864 blifvit
verkställande direktör och ordf. i den då grundade
Industrikreditbanken i Stockholm, men egnade sig
därefter hufvudsakligen åt finansiell verksamhet
och offentliga värf. Genast vid inträdet i den
politiska myndighetsåldern deltagande i riddarhusets
öfverläggningar (riksdagen 1860), slöt sig L. där
till den yngre oppositionen mot junkerpartiet, blef
1865 medlem af bankoutskottet samt uppträdde med
värme och talang för representationsreformen, bland
hvars förnämsta motståndare fadern var. Under debatten
tillkännagaf L. sig vara "en vän af folkväldet i den
bemärkelse, att folket med de inom detsamma lefvande,
i civilisationens tjänst arbetande krafterna skulle
bli härskande och styrande". Folkväldet vore, enligt
hans öfvertygelse, ett intresse och en tendens, som
egde en framtid. Skarpskytterörelsen omfattades af L.
med ett lifligt intresse, och han blef bataljonschef
vid Stockholms skarpskyttekår samt medlem af föreningens
styrelse. Vid hufvudstadens första val till Andra kammaren,
1866, underläto icke valmännen att taga i anspråk den
genom sin frisinthet och själfständighet populäre L:s
begåfning och intresse, liksom de redan 1865 invalt honom
i kommunalrepresentationen. I Andra kammaren, som han
tillhörde till sin död, skapade sig L., som var en skarp
och klar debattör, snart en position och därutanför ett
