under hertigens vistelse utrikes. Han ansågs en tid
luta åt katolicismen och fick 1580 liksom Hog. Bjelke
m. fl. i uppdrag af Johan III att resa omkring i
landet och tillse, att liturgien användes.
<img l>
3.
Axel L. (se släktöfversikten), grefve,
riksråd, fältmarskalk, f. 23 juli 1603 på Berga i
Högsby socken, Kalmar län, d. 20 dec. 1662 på Löfstad
i Kimstads socken, Östergötland, blef 1620 page hos
Gustaf II Adolf, inskrefs 1623 som student i Leiden
och följde konungen på fälttågen i Livland, Polen och
Preussen. 1630 uppnådde han öfverstebeställning vid
ett värfvadt regemente, medföljde s. å. svenska
armén till Tyskland, deltog 1631 verksamt i
eröfringen af Würzburg samt fick vid stormningen
af Mainz 12 dec. s. å. sitt vänstra ben afskjutet,
men kvarstannade dock i krigstjänst. Han blef 1635
öfverste för Östgöta kavalleri, 1638 generalmajor,
guvernör i Vor-Pommern och kommendant i Stralsund
samt 1641 vice guvernör öfver hela Pommern. Han
förde Östgöta fotfolk i slaget vid Leipzig 1642
och blef därefter vice guvernör i Leipzig och
Meissen. 1648 utnämndes L. till riksråd, erhöll 1651
friherrlig värdighet (med Kides till friherreskap),
blef s. å. krigsråd, 1652 rikskammarråd, lagman i
Karelen, grefve (med grefskapet Lillienborg) och
generalguvernör i Pommern samt utnämndes 1654 till
general. 1655 blef han generalguvernör i Halland,
1657 fältmarskalk och utsågs 1661 till generalguvernör
i Livland, hvilket ämbete han dock ej mottog. L. var
en tapper herre, men hetlefrad och själfrådig. Tack
vare i kriget förvärfvade rikedomar kunde han uppbygga
ett präktigt slott å fädernegården Löfstad. Litt.:
Elof Tegnér, "Svenska bilder från sextonhundratalet" (1896).
4.
Maurits L. (af Aspenäs),
fortifikationsofficer, f. 1651, d. 1710 i
Moskva, blef fortifikationslöjtnant i Bohus
1683, kapten och fortifikationsbefälhafvare
i Göteborg 1689 samt förestod 1693--95
generalkvartermästarlöjtnantssysslan i
Skåne, hvarefter han 1700 blef major
med skyldighet att undervisa infanteriets
officerare i fortifikation. 1702 utnämndes L. till
generalkvartermästarlöjtnant i Narva med inspektion
öfver ingermanländska fästningarna, Kexholm och
Viborg, ledde fortifikationsarbetena vid Narvas
försvar 1704 och blef vid kapitulationen rysk
krigsfånge samt förd till Moskva. L., som var
"en mycket habil man" samt synnerligen skicklig
fortifikationsofficer, återuppförde bl. a. tornet
Farshatt i Bohus och upprättade en karta öfver Bohus
med omgifningar, byggde åtskilliga verk i Göteborg
och Malmö, utstakade befästningar vid Nöteborg och
förstärkte Narva.
1.
O. A. (
Fr. W.)
2.
Fr. W.
3. (
B. B--s.)
4.
L. W:son M.
Lillieblad,
Gustaf (
Peringer), orientalist,
biblioteksman, f. 6 mars 1651 i Strängnäs, d. 5 jan. 1710 i Stockholm,
kom 1671 till Uppsala, där hans håg snart riktades på
de österländska språkens studium och hvarest han 1675
utgaf en disputation i detta ämne. Under en utländsk
resa studerade han för de berömdaste orientalister
i Kiel, Hamburg, Jena,
<img r>
Oxford, Cambridge och Paris samt läste i Rom och
Venezia turkiska under inföddas ledning. I Altorf
i Franken hade han Wagenseil till lärare och utgaf
två talmudiska handskrifter
Avoda Sara et Tamid (1680).
I Frankfurt blef de etiopiska studiernas grundläggare,
Ludolf, hans ledare i etiopiska, och i Amsterdam
umgicks han med judar för att ytterligare vidga sina
betydande kunskaper. 1681 utnämndes han till professor
i österländska språk i Uppsala, och från denna tid
vidtog hans betydande lärda författarskap, nedlagdt
i 40 akademiska afh. samt skriften
Epistola de karaitis Lithauniæ (1691),
föranledd af en resa, som L. på k. uppdrag företagit
till Litauen och Polen för att studera den judiska
sekten karaiternas tro och ceremonier. 1693 upphöjdes
L. i adligt stånd (han hette förut
Peringer), 1695
kallades han till k. sekreterare och censor librorum
samt nämndes 1703 till k. hofbibliotekarie. I denna
egenskap fick han utreda förlusterna till följd af
slottsbranden samt ånyo ordna återstoden. Men tillika
hade han glädjen att få utge
Catalogus librorum quibus regiam bibliothecam adauxit Sparfvenfeldt (1706),
en förteckning öfver en del af de handskrifter och böcker,
som denne under sina resor för statens räkning samlat.
--rn.*
Lilliecrona, svensk adlig ätt, härstammar från
Kasper Kenig l.
König (f. 1586, d. 1646), hvilken 1603
inkom till Sverige från Schlesien, länge tillhörde
Karl IX:s och Gustaf II Adolfs hofbetjäning samt 1637,
som krigskommissarie, adlades med namnet L.
1.
Gustaf L., diplomat, ämbetsman, son
af ofvannämnde Kasper Kenig, f. 10 okt. 1623
på Kiholm i Västertälje socken, Stockholms län,
d. 19 april 1687 i Stockholm, studerade
på 1640-talet i Leiden och blef 1647 hofjunkare.
Då drottning Kristina 1655 höll sitt intåg i Rom,
var L. en af de få svenskarna i hennes svit och
afgaf till Karl X Gustaf en skriftlig berättelse
om tilldragelsen. L. blef 1662 svensk
resident och 1675 envoyé vid danska hofvet
och utnämndes sedermera till landshöfding 1676 i
Kronobergs län, 1679 i Uppland samt 1681 i Närke
och Värmland. Vid slutet af 1682 års riksdag
var han vice landtmarskalk, sedan landtmarskalken,
Fabian Wrede, insjuknat. 1685 utnämndes
L. till kungligt råd och president i Kammarkollegium
och Statskontoret samt Kommerskollegium, som då
voro förenade med det förra. 1686 blef han Lunds
universitets kansler.
2.
Karl Vilhelm L., ättling af en broder till
den föregående, biograf, f. 10 okt. 1794 på
Söderto i Lyby socken af Malmöhus län, d. 2 okt. 1856
i Oskarshamn. Han blef 1815 auditör vid
Skånska karabinjärregementet och fältmarskalken
