Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillieblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
523
Lilliehorn Lilliehöök
Tolls handsekreterare (till dennes död, 1817),
tog 1820 afsked från sin tjänst och begaf sig
till^Amerika, men återkom efter någon tid, blef 1832
ut-gifvare af tidningen "Skånska correspondenten"
och var senare i 10 år medlem af "Aftonbladets"
redaktion. Efter autentiska handlingar, som meddelades
L. af Tolls släktingar, utarbetade han Fältmarskalken
gr ef ve Johan Christopher Toll Biografisk teckning
(2 dlr, 1849-50) samt efterlämnade i nandskrift en
dagbok under 1840-41 års riksdag, som, numera förvarad
i Uppsala universitetsbibliotek, utgör en viktig
källa till denna riksdags intimare historia. Om dess
förhistoria åter upplysa bref af L. i enskild ego.
2. (S. C.)
Lilliehorn, svensk adlig ätt, härstammar från
kaptenen vid Kalmar regemente Peter Berg (f. 1688,
d. 1753), hvilken adlades 1719 med namnet L. En sonson
till denne, Johan Fredrik L. (f. 1745, d. 1811 som
landshöfding i Västmanlands län), blef 1800 friherre
med succession af värdigheten på äldste sonen, son
efter son. Den från honom härstammande friherrliga
ättegrenen utslocknade 1856.
1. Per L., son till ofvannämnde Peter Berg,
sjömilitär, politiker, f. 20 nov. 1729, d. 25
aug. 1798 på Kråkerum i Kalmar län, blef arklimästarc
vid Amiralitetet 1754 och löjtnant s. å. samt
kaptenlöjtnant 1760. Efter att några år ha tjänat
i franska flottan återvände han hem och utnämndes
1770 till kapten, 1771 till major och 1773 till
öfverstelöjtnant. Två gånger under åren 1775 och 1776
var han vice landshöfding i Kalmar län. 1777 blef
han öfverste. Vid 1789 års riksdag uppträdde han som
en af konungens ifrigaste anhängare, talade ofta och
egde styrka nog att öfverrösta det oväsen, som hans
anförande ofta framkallade. När därför Lewenhaupt
visat sig olämplig som landtmarskalk och dragit sig
tillbaka, utnämndes L. till vice landtmarskalk. Denna
syssla skötte han på ett mycket själf rådigt och
olagligt sätt samt ådrog sig därigenom sitt stånds
ovilja. Af konungen belönades han däremot bl. a. med
utnämning till konteramiral 28 april
1789. Han deltog därefter som chef för en afdelning
af flottan i sjöslaget vid Ölands södra udde, 26 juli
1789, hvilket utan tvifvel blifvit en lysande seger,
om L. åtlydt hertig Karls befallning att med sin
division angripa fienden. Men i stället höll han
sig på afstånd och återkallade t. o. m. några fartyg,
som ville rycka fram till striden. Efter dennas slut
arresterades L. och ställdes sedan inför krigsrätt,
hvilken dömde honom som förrädare till döden.
I anseende till "den trohet och nit, han emot
K. M:t ådagalagt vid utöfningen af det honom under
sist öfverståndne riksmöte i nåder uppdragne vice
landtmarskalksämbete", mildrades straffet af nåd till
entledigande ur rikets tjänst med bibehållande
af samtliga löneförmåner som lifstidspension; i
öfverensstämmelse härmed utfärdades hans afsked
12 okt.
1790. Dock erhöll han befallning - antagligen
ett enskildt aftaladt villkor för benådningen -
att vistas några år utrikes, till dess han
fick tillåtelse att återkomma. I sept. 1793
erhöll han af hertig Karl dylik tillåtelse, men med
villkor, att han vistades sin återstående lifstid på
sin landtegendom. Förgäfves sökte han hos Gustaf IV
Adolf vid dennes myndighetsförklaring (1796) utverka
upphäfvande af detta villkor. Orsakerna till L:s
uppförande under slaget
äro fortfarande outredda och torde kanske alltid
bli det. Feghet eller förräderi ligger närmast till
hands. Själf skyllde han under rättegången på sina
underlydande, som ej lydt order och tvungit honom
att hålla sig utom striden, till dess att den af
tagande vinden omöjliggjort divisionens deltagande i
slaget. Det skulle således vara de adlige officerarnas
hämnd mot den förre vice landtmarskalken. Senare,
under förmyndarregeringen, framkom han med det
osannolika påståendet, att konungen gifvit honom
hemliga order att icke låta hertigen vinna en af
görande seger.
2. Karl Pontus L. (skref sig L ill j e-horn),
son till den föregåendes halfbroder, konspiratör,
f. 16 mars 1758 i Stockholm, d. 24 nov. 1820 i
Bonn, var i sin ungdom page vid hofvet och ingick
sedan vid Lifgardet, där han 1776 blef löjtnant
och vid hvilket han avancerade till major. Han
utnämndes till öfverstelöjtnant i armén 1790. Ehuru
L. omfattats med välvilja af Gustaf III och haft
pension ur konungens handkassa, lät han dock förmå
sig att deltaga i den sammansvärjning, som slutade
med Gustafs mördande, och värfvade för företaget
Ehren-svärd och Hartmansdorff. I sista stunden
vacklade han dock och sände konungen på aftonen
16 mars 1792 en biljett utan underskrift, hvari han
varnade honom för att bevista maskeraden. Efter mordet
angafs han af den person (en dräng, vid namn Bark),
som inlämnat brefvet i konungens rum i Operahuset,
erkände, att han skrifvit det, och fängslades. Han
bedyrade likväl vid rättegångens början sin oskuld,
men bekände sedermera samt uppgaf, att han öfvertalats
till delaktighet i sammansvärjningen af Pechlin och
Eibbing, enär han ansågs ega stort inflytande vid sitt
regemente och man således genom honom ville försäkra
sig om gardet. Han dömdes till döden, men straffet
mildrades till ständig landsflykt. Under det antagna
namnet Berg von Bergheim vistades han sedermera
i Tyskland intill sin död. 1810 vände han sig
skriftligen till kronprins Karl Johan med ansökning
om nåd - och om tjänst i riket. Ännu i detta bref
smädar han Gustaf III. L. ligger begrafven på gamla
kyrkogården i Bonn, där hans graf vård ännu finnes.
l o. 2. J. F. N. (L. S.)
Lilliehöök [-hök], gammal svensk frälsesläkt från
Västergötland, hvars ryktbaraste medlemmar på
1500-talet voro riksrådet MånsBryntessonfseL. 1)
och hans dotter, "gref" Ebba (se L. 2). Vid
rid-darhusets instiftande (1625) introducerades
släktens förefintliga grenar på två särskilda
nummer. J o-h a n L. t i 11 F å r d a l a (se
L. 3), brorsons sonson till Måns Bryntesson,
intog, efter lottkastning, för sin släktgren n:o
l bland dåv. riddarklassens ätter. Denna adliga
ätt fortplantades genom Johans broder Knut (d. på
1660-taleJ som f. d. landshöfding i Åbo län och på
Åland), men utslocknade på svärdssidan 1801. Johan L:s
barn erhöllo 1651 för faderns förtjänster friherrlig
värdighet, med rätt att skrifva sig till sin förläning
N ä r p e s i Österbotten, men denna friherrliga ätt
utdog på manssidan redan 1685 med den yngre sonen,
A n d e r s L. (se L. 4). Som en särskild adlig ätt
n:o 66 upptogs 1625 den ännu lefvande släktlinjen
L. af G ä l a r e d och K o l b ä c k. (En gren af
denna har såsom antagligen närmast besläktad med den
egentliga Fårdala-ätten enligt riddarhusets beslut
intagit dennas säte, hvadan ätten L af Fårdala
officiellt fortlefver.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
