523 Lilliehorn Lilliehöök Tolls handsekreterare (till dennes död, 1817), tog 1820 afsked från sin tjänst och begaf sig till^Amerika, men återkom efter någon tid, blef 1832 ut-gifvare af tidningen "Skånska correspondenten" och var senare i 10 år medlem af "Aftonbladets" redaktion. Efter autentiska handlingar, som meddelades L. af Tolls släktingar, utarbetade han Fältmarskalken gr ef ve Johan Christopher Toll Biografisk teckning (2 dlr, 1849-50) samt efterlämnade i nandskrift en dagbok under 1840-41 års riksdag, som, numera förvarad i Uppsala universitetsbibliotek, utgör en viktig källa till denna riksdags intimare historia. Om dess förhistoria åter upplysa bref af L. i enskild ego. 2. (S. C.) Lilliehorn, svensk adlig ätt, härstammar från kaptenen vid Kalmar regemente Peter Berg (f. 1688, d. 1753), hvilken adlades 1719 med namnet L. En sonson till denne, Johan Fredrik L. (f. 1745, d. 1811 som landshöfding i Västmanlands län), blef 1800 friherre med succession af värdigheten på äldste sonen, son efter son. Den från honom härstammande friherrliga ättegrenen utslocknade 1856. 1. Per L., son till ofvannämnde Peter Berg, sjömilitär, politiker, f. 20 nov. 1729, d. 25 aug. 1798 på Kråkerum i Kalmar län, blef arklimästarc vid Amiralitetet 1754 och löjtnant s. å. samt kaptenlöjtnant 1760. Efter att några år ha tjänat i franska flottan återvände han hem och utnämndes 1770 till kapten, 1771 till major och 1773 till öfverstelöjtnant. Två gånger under åren 1775 och 1776 var han vice landshöfding i Kalmar län. 1777 blef han öfverste. Vid 1789 års riksdag uppträdde han som en af konungens ifrigaste anhängare, talade ofta och egde styrka nog att öfverrösta det oväsen, som hans anförande ofta framkallade. När därför Lewenhaupt visat sig olämplig som landtmarskalk och dragit sig tillbaka, utnämndes L. till vice landtmarskalk. Denna syssla skötte han på ett mycket själf rådigt och olagligt sätt samt ådrog sig därigenom sitt stånds ovilja. Af konungen belönades han däremot bl. a. med utnämning till konteramiral 28 april 1789. Han deltog därefter som chef för en afdelning af flottan i sjöslaget vid Ölands södra udde, 26 juli 1789, hvilket utan tvifvel blifvit en lysande seger, om L. åtlydt hertig Karls befallning att med sin division angripa fienden. Men i stället höll han sig på afstånd och återkallade t. o. m. några fartyg, som ville rycka fram till striden. Efter dennas slut arresterades L. och ställdes sedan inför krigsrätt, hvilken dömde honom som förrädare till döden. I anseende till "den trohet och nit, han emot K. M:t ådagalagt vid utöfningen af det honom under sist öfverståndne riksmöte i nåder uppdragne vice landtmarskalksämbete", mildrades straffet af nåd till entledigande ur rikets tjänst med bibehållande af samtliga löneförmåner som lifstidspension; i öfverensstämmelse härmed utfärdades hans afsked 12 okt. 1790. Dock erhöll han befallning - antagligen ett enskildt aftaladt villkor för benådningen - att vistas några år utrikes, till dess han fick tillåtelse att återkomma. I sept. 1793 erhöll han af hertig Karl dylik tillåtelse, men med villkor, att han vistades sin återstående lifstid på sin landtegendom. Förgäfves sökte han hos Gustaf IV Adolf vid dennes myndighetsförklaring (1796) utverka upphäfvande af detta villkor. Orsakerna till L:s uppförande under slaget äro fortfarande outredda och torde kanske alltid bli det. Feghet eller förräderi ligger närmast till hands. Själf skyllde han under rättegången på sina underlydande, som ej lydt order och tvungit honom att hålla sig utom striden, till dess att den af tagande vinden omöjliggjort divisionens deltagande i slaget. Det skulle således vara de adlige officerarnas hämnd mot den förre vice landtmarskalken. Senare, under förmyndarregeringen, framkom han med det osannolika påståendet, att konungen gifvit honom hemliga order att icke låta hertigen vinna en af görande seger. 2. Karl Pontus L. (skref sig L ill j e-horn), son till den föregåendes halfbroder, konspiratör, f. 16 mars 1758 i Stockholm, d. 24 nov. 1820 i Bonn, var i sin ungdom page vid hofvet och ingick sedan vid Lifgardet, där han 1776 blef löjtnant och vid hvilket han avancerade till major. Han utnämndes till öfverstelöjtnant i armén 1790. Ehuru L. omfattats med välvilja af Gustaf III och haft pension ur konungens handkassa, lät han dock förmå sig att deltaga i den sammansvärjning, som slutade med Gustafs mördande, och värfvade för företaget Ehren-svärd och Hartmansdorff. I sista stunden vacklade han dock och sände konungen på aftonen 16 mars 1792 en biljett utan underskrift, hvari han varnade honom för att bevista maskeraden. Efter mordet angafs han af den person (en dräng, vid namn Bark), som inlämnat brefvet i konungens rum i Operahuset, erkände, att han skrifvit det, och fängslades. Han bedyrade likväl vid rättegångens början sin oskuld, men bekände sedermera samt uppgaf, att han öfvertalats till delaktighet i sammansvärjningen af Pechlin och Eibbing, enär han ansågs ega stort inflytande vid sitt regemente och man således genom honom ville försäkra sig om gardet. Han dömdes till döden, men straffet mildrades till ständig landsflykt. Under det antagna namnet Berg von Bergheim vistades han sedermera i Tyskland intill sin död. 1810 vände han sig skriftligen till kronprins Karl Johan med ansökning om nåd - och om tjänst i riket. Ännu i detta bref smädar han Gustaf III. L. ligger begrafven på gamla kyrkogården i Bonn, där hans graf vård ännu finnes. l o. 2. J. F. N. (L. S.) Lilliehöök [-hök], gammal svensk frälsesläkt från Västergötland, hvars ryktbaraste medlemmar på 1500-talet voro riksrådet MånsBryntessonfseL. 1) och hans dotter, "gref" Ebba (se L. 2). Vid rid-darhusets instiftande (1625) introducerades släktens förefintliga grenar på två särskilda nummer. J o-h a n L. t i 11 F å r d a l a (se L. 3), brorsons sonson till Måns Bryntesson, intog, efter lottkastning, för sin släktgren n:o l bland dåv. riddarklassens ätter. Denna adliga ätt fortplantades genom Johans broder Knut (d. på 1660-taleJ som f. d. landshöfding i Åbo län och på Åland), men utslocknade på svärdssidan 1801. Johan L:s barn erhöllo 1651 för faderns förtjänster friherrlig värdighet, med rätt att skrifva sig till sin förläning N ä r p e s i Österbotten, men denna friherrliga ätt utdog på manssidan redan 1685 med den yngre sonen, A n d e r s L. (se L. 4). Som en särskild adlig ätt n:o 66 upptogs 1625 den ännu lefvande släktlinjen L. af G ä l a r e d och K o l b ä c k. (En gren af denna har såsom antagligen närmast besläktad med den egentliga Fårdala-ätten enligt riddarhusets beslut intagit dennas säte, hvadan ätten L af Fårdala officiellt fortlefver.)