1. Måns Bryntesson L. till Upplo (af Fårdala), en bland Sveriges mera framstående män under 1520-talet, användes som höfvitsman på det då viktiga Älfsborgs fäste, intogs vid Gustaf I:s kröning 1528 i rikets råd och förde s. å. konungens talan vid räfsten med de uppstudsige dalkarlarna. Sin konungs förtroende lönade han dock med att jämte andra västgötamagnater deltaga i sammansvärjningen 1529, möjligen därtill lockad af hopp om kronan, hvilket af hans kamrater lär ha blifvit honom förespegladt. Efter upprorsförsökets misslyckande erbjöds honom af konungen nåd, men i den tron, att de handlingar, som kunde vittna om hans brottslighet, blifvit förstörda, nekade han att emottaga den och fordrade rättegång. Hans sak företogs då till rannsakning vid riksdagen i Strängnäs 1529, fullgiltiga bevis på hans brottslighet blefvo där framlagda, och Måns Bryntesson dömdes från lif och gods. Fruktlös var nu hans bön om nåd. Han afrättades i Stockholm 3 juli (ej sept.) 1529. 2. Ebba L., den föregåendes dotter, f. 13 jan. 1529 (dödsåret obekant; hon synes ha lefvat ännu 1613), blef 1548 gift med Sten Eriksson Leijonhufvud {se Leijonhufvud 4), upphöjdes efter mannens död (1568) i grefligt stånd och erhöll 1571 Raseborgs grefskap, hvilket dock efter några år öfvertogs af sonen Axel Stensson (se Leijonhufvud 7). Hon kallades vanligen på grund af sin härsklystnad och manhaftighet gref Ebba. En samtida anteckning fäller om henne det omdömet, att hon var "ett hår af Hin Håle, värre till lynnet än fadern, sonen Axel och dennes söner", och den tidens handlingar innehålla många bevis på hennes processlystnad, våldsamma behandling af sina underhafvande samt oroliga tilltagsenhet, som sträckte sig äfven till statens angelägenheter. Sålunda ansågs hon ha haft en ej ringa del i de händelser, som ledde till Erik XIV:s afsättning, och med anledning af Johan III:s förföljelser mot riksråden hotade hon, enligt konungens egen uppgift, 1592 att hjälpa honom från tronen, liksom hon hjälpt honom dit. Med anledning af sin mans försträckningar till kronan under Eriks och Johans tid hemsökte hon på sitt vanliga, bråkiga sätt oupphörligt regeringen med ersättningskraf. Karl IX, som dock förut visat tillmötesgående mot familjens anspråk, tröttnade slutligen på hvad han kallade "hennes kärringtrug" och förbjöd henne 1607 med anledning af en formlig "undsägelseskrift", som hon då utfärdat mot honom och rådet, att vidare lämna sin gård Tärna. För sonen Axel synes hon ha hyst tillgifvenhet och öfverlät åt honom under hans landsflykt sina från morfadern, Jöns Ulfsson (Ros) till Ervalla, ärfda norska egendomar. Med sonen Maurits (se Leijonhufvud 8) hade hon däremot 1604 en bitter tvist, men man kan ej afgöra, hvems skulden var till denna, då man har att tillgå endast hennes anklagelseskrift, som för öfrigt på ett häpnadsväckande sätt vittnar om hennes eller tidens råhet.1606 var åtminstone på sonens sida sämjan återställd (se Brinkmanska arkivet, II, 109). 3. Johan Nilsson L., son till riksrådet Nils Andersson, krigare, f. 1598, åtföljde Gustaf II Adolf på hans fälttåg i Livland och Preussen på 1620-talet och befordrades till öfverstelöjtnant. 1630 blef han öfverste, 1635 generalmajor, 1638 guvernör öfver Hinterpommern och kommendant i Stettin. Samtidigt med dessa militära utnämningar blef han 1634 häradshöfding i Hammarkinds härad i Östergötland och 1637 i Sundals härad på Dal. Som guvernör i Hinterpommern vann L. genom kraft och duglighet både regeringens bifall och provinsens tillgifvenhet. Han rensade Hinterpommern från fiender och framryckte 1639 i Brandenburg till Banérs undsättning, men ett benbrott höll honom en tid fjättrad vid sängen. Redan under Banérs sjukdom hade regeringen i Stockholm beslutit, att L. skulle föra befälet närmast honom, och kort före Torstensons utnämning till öfverbefälhafvare skref den till L.: "Så snart vi utnämnt en öfvergeneral, bören I blifva hos honom hvad Torstenson varit hos Banér, för eder bekända dexteritet, flit och trohet". L. utnämndes 1642 till riksfälttygmästare. I slaget vid Leipzig, 23 okt. 1642, anförde han jämte K. G. Wrangel och Mortaigne svenska centerns första linje. Sedan fiendens vänstra flygel blifvit slagen på flykten, förde L. fyra regementen från reserven mot flanken af fiendens center, men stupade under strid med trupper, som sändes till den fientliga centerns understöd. "Barn", yttrade han till soldaterna, "jag dör gärna, ty nu har jag visat eder vägen". So F. M. Franzén, "Minne af J. N. L. till Fårdala" (i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, del VI). 4. Anders Johansson L., friherre, den föregåendes son, diplomat och ämbetsman, f. 19 dec. 1635 i Riga, d. 17 nov. 1685 i Stockholm, anträdde efter studier vid Uppsala universitet en längre utrikes resa och utnämndes vid sin återkomst 1657 till kammarherre hos Karl X Gustaf. Efter konungens död förordnades han 1661 till landsdomare i Skåne och assistensråd vid generalguvernementet därstädes. 1663 blef han president i regeringen och hofrätten i Pommern, men kom ej att tillträda dessa sysslor, utan utnämndes i stället 1664 till landshöfding i Östergötland. 1666 afsändes han af förmyndarregeringen som envoyé till Polen, rappellerades 1667 och skötte sedan under någon tid med drift och skicklighet sitt höfdingekall. 1674 skickades han ånyo, i egenskap af ambassadör, till Polen för att vid konungavalet bevaka Sveriges intressen. Vid L:s ankomst hade valet redan skett, men han fick stanna i Polen sex år (till 1680) för att under då varande krig skaffa sitt fädernesland Polens och dess konungs, Johan Sobieskis, hjälp mot den brandenburgske kurfursten. Företaget var vanskligt, och det behöfdes mycken diplomatisk skicklighet att lotsa sig lyckligt fram genom Österrikes, Brandenburgs och de polske partichefernas förenade intriger. I aug. 1677 undertecknades i Danzig en förbundstraktat emellan Johan Sobieski personligen och L. som Karl XI:s sändebud; att den icke bar mycken frukt, var ej L:s skuld. Till denna tid hör äfven den personliga tvisten emellan L. och den brandenburgske kurfursten, framkallad af L:s frimodiga svar på kurfurstens förolämpningar. Saken slutade med,