att Karl XI gillade sin ambassadörs uppträdande. L. råkade emellertid en gång ut för sin konungs misshag. Det var på 1682 års riksdag, då L. på riddarhuset häfdade ständernas rätt att deltaga i lagstiftning, hvilket Karl XI upptog som ett ifrågasättande af hans makt att stadga och förordna för sina undersåtar. Följden blef, att rikets ständer genom en undfallande och tvetydig förklaring lade sin rätt i konungens hand. L. erhöll tillgift efter afbön. 1683 utnämndes han till president i wismarska tribunalet, men tillträdde aldrig detta ämbete. -- L. afled barnlös. 5. Karl Bertil L., sjömilitär, f. 7 nov. 1809 på Sällerhög i Asklanda socken, Älfsborgs län, d. 3 mars 1890 i Grenna, utnämndes 18'28 till sekundlöjtnant i flottan, tjänstgjorde därefter under fem års tid i nordamerikanska handelsmarinen, genomgick 1835--38 artilleriläroverket å Marieberg och var 1839--46 lärare i fysik därstädes. Sommaren 1838 åtföljde han enligt uppdrag en fransk vetenskaplig expedition till norra Skandinavien samt Spetsbergen. Från 1846 deltog L. i åtskilliga större sjöexpeditioner, äfven som chef, var från 1852 led. i Förvaltningen af sjöärendena, anlitades i flera kommittéer rörande sjöförsvaret, blef 1856 kommendörkapten och 1863 kommendör. 1864-75 var han lotsdirektör, efter att från 1855 ha tjänstgjort som sådan på förordnande. L. blef 1838 led. och 1864 hedersled, af örlogsmannasällskapet, 1841 led. af Krigsvet. akad. och 1844 af Vet. akad. Vid 1853--54 års riksdag var L. led. dels i konstitutions-, dels i statsutskottet, vid riksdagen 1856--58 i det sistnämnda. L. författade några mindre, vetenskapliga skrifter i meteorologi och jordmagnetism, bl. a. Stormen den 5 nov. 186å, Några upplysningar rörande isläggningen vid Sveriges kuster åren 1870 och 1871 samt Magnetiska observationer gjorda i Stockholm, Haparanda och Karlskrona (alla i Vet. akad:s Öfversikt). 6. Johan (John) Fredrik L., den föregåendes brorson, militär skriftställare, f. 19 nov. 1834 på Känsö, son till konteramiralen Johan L. (f. 1804, d. 1874), blef 1852 underlöjtnant vid Västgöta-Dals regemente, tillbragte åren 1858--60 i tjänst vid ett franskt zuavregemente och deltog därunder med utmärkelse i fälttåget mot Österrike (bl. a i slagen vid Magenta och Solferino) samt expeditionerna mot Marokko 1859 och östra Kabylien 1860, likasom han äfven några år senare (1864) bevistade ett franskt krigsföretag mot upproriska kabylstammar. L. blef 1875 major och 1878 öfverstelöjtnant vid Närkes regemente samt 1882 öfverste och chef för detsamma (fr. 1893 för det genom sammanslagning af detta och Lifregemontets grenadjär-kår bildade Lifregementet till fot). Vid sitt afskeds-tagande, 1897, utnämndes han till generalmajor i armén. L. var lekmannarepresentant vid 1898 och 1903 års kyrkomöten, där han tillhörde den moderata fraktionen, och är sedan 1891 led. af Krigsvet. akad. Krigsminnen från sina ungdomsår har han skildrat i Tvenne år bland zouaverne (1861; 2:a uppl. 1862; da. öfv. 1863) och Två reseskizzer (1867). 7. Hugo Hjalmar L. till Gälared och Kolbäck, ingenjör, ämbetsman, f. 13 mars 1845 på Odenstad, Gillberga socken, Värmlands län, utexaminerades 1865 från Teknologiska institutet, var 1865--67 anställd vid skeppsvarf i England samt 1867-72 som konstruktör vid verkstäder i New York. 1872-76 var L. maskiningenjör vid Gäfle--Dala järnväg och införde under denna tid flera af honom själf uppfunna maskintekniska förbättringar, t. ex. ångvärmeledning i järnvägsvagnar. 1877 blef han ingenjör vid flottans konstruktionsbyrå samt förordnades s. å. till ingenjör vid Mariningenjörstaten, vid hvilken han 1889 avancerade till direktör och hvars chef han som öfverdirektör blef 1898, tillika chef för Marinförvaltningens ingenjörafdelning. Under denna tid var han 1882-89 verkstadsföreståndare vid ingenjördepartementet i Stockholm, 1889--96 chef för ingenjördepartementet i Karlskrona och 1896--98 öfverdirektörsassistent. L. deltog i omorganisationen af Mariningenjörstaten och var 1906-10 chei för den nya Mariningenjörkåren. Som chef för Marinförvaltningens ingenjörafdelning hade L. ledningen vid utarbetandet af konstruktioner till alla de fartyg, som 1898--1910 byggts för svenska flottan, såsom pansarbåtarna "Dristigheten", "Äran", "Wasa", "Tapperheten", "Manligheten" och "Oscar II", pansarkryssaren "Fylgia" samt ett antal jagare, torpedbåtar och undervattensbåtar. Bland andra uppdrag L. erhållit inom flottan må nämnas, att han deltagit i de utredningar beträffande sjökrigsmaterielen, som anbefalldes 1892, 1901, 1906, 1908 och 1909. 1910 tillträdde han chefskapet för Ludvigsbergs samt Luth & Roséns verkstäder. L. var stadsfullmäktig 1890--96 i Karlskrona och 1899--1907 i Stockholm, led. af styrelsen för Tekniska högskolan 1901--10 samt af Karlskrona stad vald led. af Andra kammaren 1894--96. Han är hedersled. (1893; led. 1889) af örlogsmannasällskapet och led. af Krigsvet. akad. (1893). 1. O. A. (Fr. W.) 2. S. B. 3. A. B. B. (B. B-s.) 4. Hjr.* 5--6. (V. S-g.) 7. C. K. S. Lillienanckar, Nils, sjöofficer, f. 24 dec. 1695 i Karlskrona, d. 2 nov. 1773 i Göteborg, ingick tidigt i flottans tjänst och deltog 1710 i sjöslaget i Kjögebukt samt 1715 i anfallet på ryska flottan vid Eeval. Han blef löjtnant 1717 och återtog följande år som befälhafvare på en brigantin två priser från fienden. Efter freden gjorde han som kofferdistyr-inan (1722-25) resor till Afrika och Amerika för att vidare utbilda sig i sitt yrke. L. blef kaptenlöjtnant 1735 och deltog som sådan i 1741--43 års ryska krig. 1762 utnämndes han till kommendör, tjänstgjorde på svensk-ryska flottan under Pommerska kriget samt befordrades efter dettas slut till schoutbynacht (1765) och till chef för örlogseskadern i Göteborg (1767). 1770 upphöjdes L. i adligt stånd (han hette förut L ill j a) och utnämndes 1771 till Viceamiral. Lillienberg, Johan Georg, grefve, statsman, f. 3 aug. 1713 på Toftnäs i Bolmsö socken, Jönköpings län, d. 26 april 1798 på egendomen Herresta i Södermanland, var son af assessor Daniel Dreffling, som adlades 1705 och introducerades på svenska riddarhuset 1719 under namnet L. Efter slutade akademiska studier i Lund blef L. 1731 e. o. kanslist i Krigsexpeditionen och snart därefter protokollsförare i rådkammaren. Han utsändes 1739 som kommissionssekreterare till Wien, men fick under utresan order att i stället begifva sig till Konstantinopel för att biträda vid alliansunderhandlingarna med Turkiet och kvarstannade i