529 Lillienborg-Lilliestierna 530 pel till 1743 för att uppbära de i 1739 års fördrag stipulerade subsidiemedlen. Vid sin hemkomst fick han mottaga ständernas erkännande för väl utfördt värf och belönades genom hastig befordran, i det han, sedan han från 1746 varit lagman på Gott-land, 1749 utnämndes till landshöfding i Åbo och Björneborgs län. Därifrån förflyttades han 1757 som landshöfding till Uppsala och blef 1762 president i Bergskollegium, från hvilket ämbete han tog afsked 1782. L. var en ifrig partiman och räknades ända från riksdagen 1746-47 intill periodens slut till hattarnas bästa och pålitligaste krafter. 1766 upphöjdes han i friherrligt och 1778 i grefligt stånd. (L- S.) Lillienborg, grefskap, som 1652 förlänades åt riksrådet och generalguvernören i Pommern Axel Lillie, friherre till Kides. Det omfattade Laholms kungsladugård i Halland samt 185 mantal inom Höks, Tönnersjö och Halmstads härad. G. F.* Lillienburg, förr namn på slottet i Laholm (se d. o.). Lillienstedt, Johan, grefve, statsman, skald, f. 14 juni 1655 i Björneborg (Finland), d. på sitt gods Diwitz i Pommern 26 sept. 1732, var son af Paulus Simonis Eau-mannus, kyrkoherde i Mouhijärvi socken i Åbo län. L. studerade sedan 1672 i Åbo och sedan 1675 i Uppsala, gjorde sig tidigt känd som lycklig vitterlekare samt förvärfvade sig sådant anseende för kunskaper och lärdom, att lärar-befattningar (adjunktur i filosofi, professur i lagfarenhet) vid Åbo universitet erbjödos honom två gånger. Han valde i stället att söka sin framtid på den civila ämbetsmannabanan. Vid 28 års ålder (1683) blef han presidentsekreterare i Kammarkollegium samt utnämndes 1685 till protokollssekreterare i Statskontoret. 1690 blef han adlad, hvarvid han antog namnet L. (han hette före adlandet Paulinus), utnämndes 1698 till revisionssekreterare och led. af lagkommissionen samt 1705 till vicepresident och direktor i wismarska tribunalet. Under den därpå följande tiden användes han af Karl XII i åtskilliga diplomatiska uppdrag, vid hvilkas utförande han ådagalade mycken skicklighet. För sina förtjänster erhöll L. 1713 friherrlig värdighet (han tog dock ej introduktion) och utnämndes 1714 till ombudsråd vid den ena utrikesexpeditionen, i hvilken egenskap han följde Karl XII på hans fälttåg under de tre sista åren af dennes lif. På våren 1719 blef L. riksråd samt innan årets slut grefve. Redan före sitt inträdande i rådet hade han blifvit utsedd att i stället för Goertz representera Sverige på den åländska fredskongressen. Då denna på hösten 1719 upplöstes, återvände L. till Sverige. 1721 var han Sveriges främste underhandlare vid fredskongressen i Nystad och undertecknade den hårda freden med Ryssland därstädes. 1727 fick L. på egen begäran lämna rådsämbetet och utnämndes i stället till president i wismarska tribunalet. - L. tillhörde det karolinska tidehvarf-vets mera begåfvade vittra män. Hans litterära verksamhet inföll på 1680-talet. Liksom många af sina samtida, särskildt Leijoncrona, hade han studerat Syd-Europas skaldekonst och sökte genom öfversättningar och efterbildningar i svensk jordmån öfverflytta dess romantiska lyrik. Hans poetiska arbeten ha först i våra dagar blifvit utgifna (i Hansellis samling; del VI, 1863). L:s själf biografi finnes införd i "Tidningar utgifna af ett sällskap i Åbo" (1775). Se A. Hultin, "Den svenska vitterheten i Finland 1640-1720" (1904). Hjr. (L. S.) Lillienäs. Se Liljenäs. Lillieroot [-rot], Nils, grefve, diplomat, f. 25 april 1635 i Åsbo i Östergötland, d. 19 april 1705 i Stockholm, var son af fältpredikanten vid Östgöta kavalleri, sedermera prästen i Vifolka Johannes Nico-lai Eo s an d er (se d. o.). Om hans tidigare öden känner man litet eller intet. Säkert torde det likväl vara, att han fick god uppfostran och hade tillfälle att rikta sin erfarenhet genom utrikes resor (1662 inskrefs han som student i Leiden). 22 nov. 1667 utnämndes han till "kommissionsråd till Barbariet" på den anförda grund, att han "meriterat sig i studier och språk såväl hemma som i främmande länder". Han beordrades a'tt åtfölja den till Barbareskstaterna afsätide juden Henrik d'Azzu-veda och ålades att under färden noga taga reda på "commerciens lopp och beskaffenhet". 1669 utnämndes Nils Eosander till kommissionssekreterare vid svenska beskickningen i Frankrike och fyllde under några år sin plats med så mycken berömmelse, att han 7 sept. 1674 upphöjdes i adligt stånd, hvarvid han antog namnet Lillieroot. I mars 1675 blef han rappellerad, men affärdades i beskickning till Paris på våren 1676 och återkom på hösten s. å. till fäderneslandet. 20 nov. 1677 utnämndes L. till hofråd, och dagen förut befullmäk-tigades han att som svensk envoyé afgå till det franska hofvet, där han sedermera på ett högst berömvärdt sätt representerade Sverige under 12 år, eller till våren 1689. Under denna tid var han två gånger på besök i fäderneslandet, den ena gången 1680, den andra 1686. Vid båda dessa tillfällen afgaf han till sin regering vidlyftiga ämbets-berättelser, hvilka höra till denna tids viktigaste och intressantaste politiska aktstycken. 9 okt. 1691 utnämndes L. till svenskt sändebud hos Generalstaterna efter grefve G. Oxenstierna, blef 15 jan. 1697 ambassadör vid fredskongressen i Rijswijk och upphöjdes samma dag i friherrligt stånd. Efter fredens afslutande (1699) kvarstannade han som envoyé i Haag, där han under de första åren af Karl Xllrs regering ledde de viktiga underhandlingarna med de båda sjömakterna. Sommaren 1703 slöt L. sin politiska bana, lämnade Haag och återvände till Sverige. Följande år blef han kungligt råd och upphöjdes i grefligt stånd, men hann icke som grefve bli introducerad på svenska riddarhuset. L. räknas med allt skäl till det karolinska tidehvarfvets kunskapsrikaste och skickligaste diplomater. Han användes därför på de ansvarsfullaste poster och var högt uppburen af den svenska politikens egentlige ledare under denna tid, grefve Bengt Oxenstierna, hvars politiska åskådningssätt han också i det hela delade. Hjr.* Lilliestierna, Karl, ämbetsman, f. 16 juli 1696