535 Lillpite älf-Lillryssarna 536 ynglingen”, 1792), som gjorde hans namn berömdt. L. gaf härmed uppslaget till det sedelärande och rörande borgerliga skådespelet, och hans dramer buro dessutom varaktiga frukter i den engelska romanen. Särskildt har L:s vän Fielding påverkats af honom. I Frankrike efterföljdes han bl. a. af Diderot, i Tyskland af Lessing (”Miss Sarah Sampson”), ”George Barnwell” är en bokhållare, som af en fallen kvinna förledes att begå försnillning, hvarefter de båda skyldiga afrättas. Stycket mottogs med utomordentligt bifall och höll sig på engelska scenen i mer än ett århundrade. Bland L:s öfriga sex stycken märkes särskildt The fatal curiosily (1736; på blankvers), ett otvifvelaktigt gripande drama, där ett åldrigt och nödställdt äkta par mördar sin gäst, en rik främling, i hvilken de gamle därefter för sent igenkänna sin länge saknade son; stycket efterliknades i Tyskland bl. a. af Zakarias Werner i hans berömda tragedi ”Der vierundzwanzigste februar”, hvilken ju var det omedelbaraste upphofvet till den nyromantiska ”schicksalstragedien”. Till L:s mindre skattade stycken höra The Christian hero (1735), baseradt på den alba-nesiske nationalhjälten Skanderbegs historia, Elmerick, or justice Iriuniphant (1740) och Ar den of Feversham, en oafslutad ombearbetning af ett på Shaksperes tid mycket populärt sorgespel med samma namn. L. skref en del af sina dramer på prosa, hvilket äfven var en nyhet under detta fransk-härmningens tidehvarf. Hans Works utgåfvos af Davies 1775 (2:a uppl. 1810). Hans biografi skref s af Davies i Cibber’s ”Lives of the poets of Great Britain and Ireland” (5:e d., 1753). (E. B-n.) Lillpite älf, vattendrag inom Piteå landsförsamling af Norrbottens län, genomflyter flera småsjöar och förenar sig med Pite älf i Svensbyfjärden. Många byar och gårdar samt sågverk ligga utmed stränderna, i synnerhet vid åns nedre lopp. Dess nederbördsområde beräknas till 660 kvkm. Lill-Polen, den södra, bergiga delen af det forna polska riket i motsats till den nordvästra delen, som kallades Stör-Polen. Det omfattade i mera inskränkt mening vojevodskapen Krakau, Sandomierz och Lub-lin, i vidsträcktare betydelse äfven Podlachien (en del af nuv. guv. Grodno), Eus (nuv. Galizien), Podolien och Volynien. (J. F. N.) Lill-Pommern. Se Pommerellen. Lillrot, bot. Se Gröning, sp. 348. Lillryska kosacker. Se Kosacker, sp. 1118. Lillryska litteraturen. Se Ukrajnska litteraturen. Lillryska språket. Se Ukrajnska språket. Lillryssarna (ry. maloróssy, malorossijáne) äro ett slaviskt folk, bosatt hufvudsakligen i södra Ryssland och östra Galizien, genom språk, lynne och historia nationellt skildt från storryssarna. De kallas numera ofta och kalla sig gärna själfva ukrajner (se d. o.). Lillryssarna befolka inom det nuv. ryska riket icke blott det s. k. Lill-Ryssland, d. v. s. guv. Kiev, Poltava, Tjernigov och Charkov, utan också sydligaste delen af guv. Kursk, södra hälften af guv. Voronesj, stora sträckor af de donske kosackernas land (i synnerhet n. om Taganrogska viken) och en mängd kolonier längre österut, i guv. Astrahan, Saratov och Samara, samt ett vidsträckt område n. om Kuban, ö. om Azovska sjön (Svarta-hafskosacker, kubanska kosacker). Af Nya Ryssland, som intill senare hälften af 1700-talet innehades hufvudsakligen af turkar och tatarer, äro guv. Jekaterinoslav och Cherson hufvudsakligen koloniserade af lillryssar (Taurien åter, Krimska kanatets område, af storryssar), medan Besarabien är deladt emellan lillryssar och rumäner. Rent lillryska äro af gammalt Podolien och Volynien, nu äfven södra delarna af guv. Minsk och Grodno samt inom Kongress-Polen de östra delarna af Lublin och Siedlec. Inom österrikisk-ungerska monarkien utgöra lillryssarna, där kallade rutener l. rusiner, hufvudmassan af befolkningen i nordvästra delen af Bukovina, östra Galizien till floden San samt inom Ungerns gräns på Öst-Karpaternas södra sluttning. Lillryssarna beräknas till omkr. 20 mill., däraf 1/2 mill. i Ungern, 2 1/2 mill. i Galizien och Bukovina. Till religionen äro 160,000 af de ungerske rutenerna reformerta, de öfrige grekiska katoliker eller unerade greker. -- Redan under furstendömenas tid visade sydvästra Ryssland andra former för stats- och samhällslifvet än dem, som gjorde sig gällande i n. ö. Där offrades den enskildes frihet och rätt för statens kraf och furstens godtycke, medan de sydvästra furstendömenas (och Novgorods) författning var väsentligen demokratisk. Under den tid, fr. o. m. början af 1300-talet t. o. m. slutet af 1700-talet, hvarunder lillryssarnas historia helt eller delvis är förenad med Litauens och Polens, är kosackväsendet det handgripligaste uttrycket för lillryssarnas politiska och sociala ideal. Polackernas angrepp på deras personliga, ekonomiska och religiösa frihet ledde till polska rikets undergång. Medan hos storryssarna familjebandet i hög grad inkräktar på individens själfbestämningsrätt, stå lillryssarna i detta afseende ungefär på samma ståndpunkt som västra Europas folk. Religionen är hos lillryssarna mera en inre angelägenhet, men uppgår för storryssen hufvudsakligen i yttre bruk och stadgar. Därför kan bland lillryssarna icke finnas ”raskolniker”. Öfver hufvud är lillryssen mera idealt anlagd och lifligare; han älskar naturen och har ett utprägladt skönhetssinne. Den lillryska folkdikten är utomordentligt rik och har ett högt poetiskt värde. Anmärkningsvärdt är, att i folkets hågkomst de äldsta minnena, från furstetiden, nästan fullständigt försvunnit -- de återfinnas numera hufvudsakligen blott i storrysk tradition -- och undanträngts af kosacktiden och dess möten med turkar, tatarer och polacker. Detta, att det Kievska, förtatariska Rysslands historiska traditioner i nuv. Syd-Ryssland äro glömda (jämte historiska vittnesbörd i öfrigt), gör troligt, att ”lillryssarna” under tatartiden småningom invandrat västerifrån och efter hand befolkat ödelagdt land. Lill-Rysslands historiska och politiska visor äro samlade af Antonovitj och Dragomanov (Kiev, 1874; Genève, 1883), sagor och sägner af Rudtjenko (1869--70) och Dragomanov (1876), ordspråk af Nomis (1864), galiziska folkvisor af Golovatskij (1870--71) o. s. v. -- Hufvudverk för lillrysk etnografi äro från äldre tider Beauplan, ”Description de l’Ukraine” (1660), åtskilliga afhandlingar af Kostomarov (i ”Istoritjeskija monografii i izsledovanija”, 1872 ff.), Kulisjs ”Zapiski o juzjnoj Rusi” (Anteckningar om Syd-Ryssland; 1856--57) samt de af Tjubinskij hopbragta samlingarna från den af Geogr. sällskapet i Petersburg 1872