utsända statistisk-etnografiska expeditionen till sydvästra Ryssland (7 bd, 1872--78). Hufvudverk rörande lillryssarnas historia äro Bantysj-Kamenskij, ”Istorija Maloi Rossiji” (1830; 4:e uppl. 1903), Antonovitj, ”Monografiji po istoriji zapadnoi i jugo.-zapadnoj Rossiji” (1885) samt M. Grusjevskijs stort anlagda ”Istorija Ukraini-Rusi” I--VII (1904--07; delvis äfven i tysk öfv.). En kortare öfversikt ger M. Arkas, ”Istorija Ukraini-Rusi” (1908). Lll. Lill-Ryssland (ry. Malorossija), en först på 1600-talet framträdande benämning på vissa delar af sydvästra Ryssland, som hörde till polska riket och beboddes af en särskild slavisk nationalitet, lillryssarna (se d. o.). Tidigast är Rus benämningen på sydvästra delen af nuv. europeiska Ryssland (och så ända fram på 1500-talet). Detta var det ursprungliga ”Ryssland” -- så uppkalladt efter de svenske varäger, som där först inrättade ett ordnadt statslif. De nordöstra furstendömena äro hufvudsakligen att anse som yngre nybyggen. Genom Andrej Jurievitj Bogoljubskij, som tog sitt säte i Vladimir, flyttades storfurstendömet 1157 från Kiev. Tatarernas plundringar ödelade de södra landsändarna. Den ryska historiens medelpunkt flyttades till det susdalsk-vladimirsk-moskovitiska väldet. ”Rus” kom under litauiskt och senare, med Litauen, under polskt öfverherrskap. Det ryska namnet blef småningom en gemensam benämning för alla östslaver, och de två ryska nationaliteter, som efter hand allt tydligare framträda, skiljas genom benämningarna ”storryssar” och ”lillryssar”. Namnet Lill-Ryssland omfattade emellertid icke hela det af den lillryska folkstammen bebodda området. Det är i allmänhet liktydigt med Ukrajna (gränslandet) eller kosacklandet (Hetmanstjina), ungefär de nuv. guv. Kiev, Poltava, Tjernigov och Charkov, hvilka också på nutida kartor ofta betecknas som ”Lill-Ryssland”, ehuru detta uttryck icke numera har någon officiell betydelse. Under det polska förtrycket på 1500- och 1600-talet, i synnerhet efter den stora kosackresningen under Chmielnicki och fördraget i Andrussovo, 1667, hvarigenom landet ö. om Dnjepr kom till Moskva, flyttade lillryssarna i stora skaror öfver på ryskt (moskovitiskt) område, och västra Ukrajna blef sålunda flera gånger nästan folktomt. Vid denna tid betyder Malorossija ofta blott landet ö. om Dnjepr (”Slobodskaja Ukrajna”) under ryskt öfverherrskap. Till Rus hörde också östra delen af nuv. Galizien, Volynien och Podolien, hvilka sedan gammalt äro befolkade af lillryssar, men icke höra till Lill-Ryssland. Dessa landsändar sammanfattas redan på delfurstendömenas tid under titeln Röda Ryssland (”Tjervonaja Rus”). Jfr Kosacker och Ryssland. Lll.* Lillsylen. Se Sylarna. Lillvingen, zool. Se Fjäder, sp. 485. Lilly [li′li] l. Lily, John. Se Lyly. Lillälfven, sjön Runns aflopp till Dalälfven. Lillö, kungsgård om 8 3/4 mtl kronosäteri, med underlydande lägenheter tax. till 200,000 kr. (1910), belägen i N. Åsums socken, Kristianstads län, vid Helgeån n. om Kristianstad. Den har varit chefsboställe för öfversten vid Skånska dragonregementet, men är nu indragen och utarrenderad. På en af Helgeån bildad holme, Lillön, midt emellan L. kungsgård och Kristianstad--Hässleholms järnväg, låg under medeltiden en stark borg, Lillöhus, nu utmärkt af en 5 m. hög kulle, kallad Blackan, omgifven af djupa grafvar och bevuxen med höga träd, mellan hvilka gamla murar sticka upp. Lillöhus omtalas första gången 1343, då Åke Axelsson Tott namnes som egare däraf. Det tillhörde sedan Tottarna till 1485, då den siste af dem, Ivar Axelsson, dog och efterträddes på Lillöhus af sin måg Arvid Trolle till Bergkvara. Mot slutet af 1500-talet kom det i Huitfeldtska släktens ego. När svenskarna under Gustaf II Adolf 1612 härjade i Skåne, försökte de förgäfves intaga Lillöhus, som tappert försvarades af Beata Huitfeldt, men 7 sept. 1658 intogo svenskarna slottet, som sedermera raserades. I mars 1678 befäste en svensk styrka sig vid L., och Lillö skans, som låg strax n. ö. om L., fullföljdes sedan, men fick efter krigets slut förfalla. 1682 indelades hela godset till militieboställen. Se uppsats om Lillöhus i ”Turistföreningens årsskrift” 1908. Wbg L. W:son M. Lillöhus, slott. Se Lillö. Lillön. Se Hjälmaren, sp. 821. Lillö skans. Se Lillö. Lilybæum (grek. Λιλνβαιον) kallades i forntiden Siciliens västligaste udde (nu Kap Boëo). Kartagerna grundlade där efter 397 f. Kr. en starkt befäst stad, som likaledes erhöll namnet L. (ett urspr. feniciskt ord: "den mot Libyen vettande") och länge var ett hufvudstöd för deras välde på Sicilien. Staden motstod segerrikt såväl Pyrrhos' anfall som sedan romarnas under det första puniska kriget, och först fredsslutet (241 f. Kr.) bragte den i deras händer tillika med det öfriga Sicilien. Dess betydelse som öfverfartsort till Afrika gjorde, att den länge bibehöll stort välstånd. På samma plats som det forna L. ligger den nuv. staden Marsala. A. M. A. Lim. Se Limited. Lim. 1. (Glutin) Kem., kem.-tekn., kväfvehaltiga, amorfa, i kallt vatten svällande, men i hett vatten lösliga ämnen, hvilkas lösningar vid afsvalning gelatinera. Lim bildas därigenom, att vissa väfnader ur djurriket, s. k. limgifvande ämnen, länge kokas med vatten. Man skiljer emellan två, vanligt lim l. benlim och brosklim. Det förra erhålles af fibrillär bindväf och af ben, det senare af broskväfnader. Båda väfnaderna bestå hufvudsakligen af kollagen; broskväfnaden utgör en blandning af denna substans med andra ämnen; denna blandning kallades förr kondrigen. Till kollagen synes limmet förhålla sig som hydrat till anhydrid, hvadan således limbildningen eger rum därigenom, att de limgifvande ämnena kemiskt binda vatten. Kollagenets procentiska sammansättning är 50,7 proc. kol, 6,5 proc. väte, 17,8 proc. kväfve, 24,4 proc. syre och 0,5 proc. svafvel. Glutiner af olika ursprung visa något olika sammansättning. - Benlim är i rent tillstånd färglöst, genomskinligt samt smak- och luktlöst; det sväller i kallt vatten och löses i kokande vatten. Lösningen stelnar vid afsvalning till gelé, men förlorar denna egenskap, om den länge hålles i kokning, äfvensom om den blandas med ättiksyra, utspädd salpetersyra eller oxalsyra. Limlösningen är starkt vänstervridande. I alkohol och eter är lim olösligt. Limlösning fälles icke af utspädda mineralsyror och organiska syror, icke heller af alun och järnsalter, men väl af garfämne och af kvicksilfverklorid. Vid