557 Limtypi-Lin 558 användes som tryckkliché. En hinna, bestående af lim (gelatin) och bikromat (se K r o m g e l a t i n), belyses under ett strecknegativ, öfverföres på lämpligt underlag och behandlas med varmt vatten, hvarvid de icke belysta partierna af kromatlimmet bort-lösas och de negativets linjer motsvarande partierna kvarstå upphöjda. Vid invalsningen i tryckpressen taga de upphöjda partierna färg, som sedan afges åt papperet. - Limtryck är äfven en mindre vanlig benämning på ljustryck. J. Htzg. Limtypi. Se L i m t r y c k. Limu, L i m u l i s t o r. Se A s s y r i e n, sp. 254. Limu, folkstam. Se Kina, sp. 32. Lim U l US. zool., ett djursläkte, som numera vanligast uppfattas som ett spindeldjur och sammanföres med de utdöda Eurypteridce till gruppen XipJiosura. Kroppen består af en stor halfmånformig cefalotho- Fig. 1. Limulus, sedd uppifrån. Fig. 2. Limulvs, sedd underifrån. rax, en något mindre bakkropp, beväpnad å sidorna med taggar, och ett som häfstång tjänstgörande, svärdlikt svansbihang. Cefalothorax är sammansatt af 6 segment; å dess ryggsida finnas ett par enkla och ett par sammansatta ögon. Bakkroppen består hos larven, då den lämnat ägget, ännu af 8 segment, hvilka sedermera sammanväxa. Liksom hos spindlar bär cefalothorax hos L. 6 par extremi-teter; å bakkroppen äro lemmarna bladformiga och bära - med undantag af det främsta paret, som om-bildats till gällock - fina gälband. Blodomlopps-organen äro högt utbildade. De 5 hithörande arterna lefva i hafvet vid Amerikas östkust, vid Japan, Indien och Malajiska arkipelagens öar. Limulus lifnär sig af maskar och musslor. Den är ett exempel på en persisterande djurtyp, enär den uppträdde redan under triasperioden. (Om L. Nathorsti se J u r a-systemet, sp. 306.) L-e. Lin (isl. Hlin), nord. myt., i Voluspá binamn till Frigg, i Snorres Edda en gudinna, som är satt att vaka öfver dem, som Frigg vill skydda för fara. B-e. Lin, bot., tekn., farm., betecknar dels en särskild art af släktet Linum (se d. o.), dels det inom väfnadsindustrien viktiga, allmänt bekanta material, som erhålles af linstjälkens mycket långsträckta bastceller. Linörten, Linum usitatissimum L. (se fig. 6 å pl. till art. Beklädnadsväxter), som ej är känd i vildt tillstånd, härstammar antagligen från den i Medelhafsområdet förekommande L. angustifolium Huds. och har varit odlad redan under den förhistoriska tiden i Europa likasom öfver större delen af Gamla världen för öfrigt. Linet odlas numera äfven i Nord-Amerika och träffas tillfälligtvis förvildadt inom de svalare jordbältena. Största mängden och bästa sorten af lin lämnar Belgien; därnäst komma Ryssland, Irland, Holland, Preussen och -- af utomeuropeiska länder -- Egypten, Algeriet och Australien. I Sverige odlas linet mindre nu än förr (då både regering, riksdag och enskilda gjorde mycket för att främja linodlingen i vårt land), ett förhållande, som eger rum äfven i andra länder, säkerligen emedan den billigare bomullen trängt ut det och gjort detsamma mindre behöfligt. I Sverige odlas lin nu hufvudsakligen i södra Norrland. Det odlade linet är enårigt, å alla delar glatt, med stjälken antingen enkel eller upptill kvastiikt förgrenad, i hvarje grentopp bärande en blomma, hvars fem kronblad äro vackert himmelsblå, med mörkblå ådror, rundadt spadlika och dubbelt så långa som det fembladiga fodret. Kapselfrukten är rundad, spetsig och innehåller 10 plattadt kullriga, äggrunda, vid spetsen å ena sidan intryckta, hvasskantiga, bruna, glänsande glatta frön. Genom odlingen ha två skilda former af lin uppkommit, trösklin, som har mer än 60 cm. hög stjälk, icke uppspringande frukter, med mörkare bruna frön, och springlin, hvars stjälk blir omkr. 45 cm. hög och hvars tidigare mogna frukter elastiskt springa upp och kasta ut sina blekare bruna frön; den förra odlas för fibrernas, den senare för frönas skull. Linfrön, semina Lini, innehålla dels i skalet en riklig mängd slem, hvilket förorsakar, att de, lagda i vatten, svälla och öfverdragas med ett slemmigt hölje, dels i hjärtbladen en fet olja, linolja, oleum Lini. Genom frönas kallpressning erhålles sådan olja af bättre beskaffenhet med mindre obehaglig lukt och smak, men blott till 16--18 proc. Genom varmpressning erhålles betydligt mera, men sämre, vidrigt luktande och smakande olja, som användes hufvudsakligen till tekniska ändamål (vid beredning af målarfärger, fönsterkitt, linoleummattor, vaxduk m. m.). Kokt, stelnar och torkar den i luften ännu lättare än okokt till ett glänsande öfverdrag (fernissa) å det föremål, på hvilket den blifvit anbringad. Oljan har ljusare oller mörkare gulbrunaktig färg, är ännu vid -20° C. flytande samt löses i 32 delar kall och 6 delar varm alkohol. Behandlad med salpetersyrlighet, stelnar denna olja icke till s. k. elaidin samt skiljes därigenom från rofolja och flera andra icke torkande oljor. Hvad som återstår af fröna efter oljans utpressning begagnas under namn af linfrökakor, oljekakor (se d. o.), till boskapsfoder. Af lika många delar linolja och kalkvatten, hvilka väl sammanskakas, bildas Svenska farmakopéns kalkliniment (se d. o.). Linolja ingår f. ö. i flera af farmakopéns beredningar, och af linfrö göres linfröte, linfröslem, genom att 6 delar linfrö och 2 delar sönderskalad lakritsrot begjutas med 100 delar kokhett vatten, som får "stå och dra" under en timma, hvarefter de fasta delarna frånsilas. Sådant linfröslem är ofta nog begagnadt som en huskur mot katarrer i andedräktsorganen. -- Rörande frigörandet af linets basttågor, väfnadsmaterialet lin, se Linberedning. O. T. S. (G. L-m.)