juris kandidatexamen 1823 och juris licentiatexamen 1826 samt promoverades till juris utriusque doktor 1827. Efter att 1823—28 ha tjänstgjort på den praktiska banan kallades han 1829 till docent i juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, befordrades 1838 till jurisprudentise, oeconomiae et commerciorum adjunkt samt förordnades ungefär samtidigt af kansleren att, jämte utöfvandet af de nämnda adjunktur åliggande förbindelserna, offentligt föreläsa och examinera i jurisprudentia practica. 1843—74 var L. ord. professor i kriminal- och processrätt. Under tiden hade han utgifvit bl. a. Om prescription enligt Sveriges lag (1827; 2:a h. o. h. omarbetade uppl. 1843), Om dråp och mord (1832), en skrift, som invecklade honom i en ytterst häftig strid med dåv. adjunkten, sedermera professorn K. J. Schlyter, samt Läran om bevisning inför räita enligt Sveriges lag (1842), af hvilka skrifter den förstnämnda torde ega största värdet. Senare utgaf han "Juridiska afhandlingar", af hvilka dock endast l:a häftet utkom (1853), innehållande Om röstberäkning vid domstolarne och 2:a uppl. af hans skrift Om laga skifte. L. var egentligen icke en vetenskapligt anlagd natur, hvarför ock hans vetenskapliga verksamhet snart upphörde. Men som lärare utmärkte han sig för skarpsinne och reda i föredraget; och i synnerhet genom sina s. k. praktiska föreläsningar, som bestodo i framställning och bedömande af valda rättsfall, verkade han med framgång för det juridiska studiets utveckling. Genom en viss häftighet i sinnet kom han någon gång i obehagliga förhållanden till sina lärjungar, af hvilka han var mera fruktad än älskad. Men det är mera än sannolikt, att, i synnerhet i början af hans bana, dessa misshälligheter hade sitt upphof lika mycket i lärjungarnas bristande kunskaper som i lärarens sätt att bedöma dem. Th. R.* Lindblad, Adolf Fredrik, tonsättare, f. l febr. 1801 i Skeninge, d. 28 aug. 1878 på Löfvingsborg nära Linköping, uppfostrades af fosterföräldrar, hvilkas namn han antog, och tjänstgjorde under ynglingaåren som handelsbiträde, men visade mera anlag för musik. Han skickades 1817 till ett engelskt skeppsklarerarkontor i Hamburg, där han stannade i tre år (till 1820) och i hvilken stad han erhöll flera musikaliska och filosofiska väckelser under "platoniska samtal" med en instrumentmakare Heinrichs och en doktor Rothenburg. Hemkallad, blef han för en tid bokhållare i Norrköping, men ansågs oduglig till allt, till dess "hans själ slog upp sina ögon" — såsom han själf uttryckte sig — i umgänget med Bellmanssångaren Kernell, dennes syster Sofia (sedermera L:s maka) samt deras kusin skalden Atterbom, genom hvilken han 1823 drogs till Uppsala. Där fick han af Haeffner den första ordentliga undervisningen i musikens teori samt

A. F. Lindblad. Efter en oljemålning af Troili, omkr. 1850. erhöll i E. G. Geijer en vän och beskyddare, som lämnade honom ett hem i sitt hus, gjorde honom till student och lät honom debutera i sitt sällskap inför allmänheten som kompositör (1824). Den, som dock egentligen tog sig an honom, var änkeöfverstinnan Malla Silfverstoipe, hvilken, då Kernell dog (1824), öfverflyttade sin moderliga ömhet för denne på L. och ej blott åt honom bekostade en studieresa till Berlin, utan äfven själf följde honom dit för att öfvervaka hans studier. Där gjorde L., med Zelter till lärare och Mendelssohn till medlärjunge, så stora framsteg, att han väckte den senares lifligaste beundran, särskildt för sina harmoniska idéer ("Balders bål"). Dessa voro ock, särskildt i den bearbetning af tolf svenska folkvisor (öfv. af Amalie v. Helvig), som han i Tyskland utgaf, så märkliga, att han ej osannolikt kunde, liksom en musikalisk Sergel, varit kallad att utföra universella reformer, som nu i stället öfvcrtogos af andra, om han ej i likhet med nämnde konstnär varit tvungen att återvända från "kulturnationerna" och inskränka sin verksamhet inom sitt eget torftiga land, där han visserligen i nationell betydelse vunnit, hvad han till äfventyrs förlorat i universell. Efter slutade studier inköpte han, med fru Silfverstolpes hjälp, för 100 dukater hemligheten af Logiers då uppseendeväckande metod för musikundervisning, for till Paris och återvände 1827 till Stockholm, där han inrättade en musikskola, som fortgick under hans ledning ända till 1861 (hvarefter den öfvertogs af Ivar Hallström) och bland hvars elever må nämnas prins Gustaf och Ludvig Norman. Då han äfven, 1828, utnämndes till lärare vid Nya elementarskolan (han kvarstod som sådan till 1833) med 200 rdr bankos lön, så kunde han tänka på bröllop och hemförde 1828 sin utvalda. Därefter framflöt hans lif i Stockholm och (från 1864) på egendomen Löfvingsborg nära Linköping ända till hans död i allmänhet lugnt och lyckligt, med stigande anseende och hedersbetygelser. Dock ser det ut, som om han smärtsamt berörts af och hans alstringslust tidtals förlamats genom en kritisk fejd, som utspann sig i tidningarna rörande hans kompositioner, särskildt C-dursymfonien (1831—32), operan Frondörerna (1835) samt 6:e häftet af hans sånger (1844), och hvarvid han angreps af Bauck m. fl., men försvarades af bl. a. Geijer och slutligen Spohr i Kassel, dit saken blifvit hänskjuten. Utom det nu nämnda komponerade L. ännu en symfoni (i D) samt hade åtminstone under arbete ännu en opera (Blenda}. I manuskript finnas 2 kvintetter, flera violinsonater och ett mycket stort antal pianostycken. Utgifna äro flera häften pianosaker, 3 violinsonater, en pianotrio, 6 stråkkvartetter (1911), 215 solosånger, cyklerna Om vinterkväll, Drömmarne, Aftonstunder i hemmet o. s. v. Slutligen var L. en ganska lycklig poet och prosaist, skref själf texten till en stor del af sina sånger, öfversatte operorna "Eden" (Mercadante), "Leonora" (Donizetti) och "Puritanerna" (Bellini) samt utgaf anonymt en broschyr, kallad Politisk dilettantism eller ännu ett representationsförslag, ej att lägga "på bordet", men "på hjertat" (1844). — L:s utvecklingsgång och stora betydelse för den svenska tonkonsten skola bäst framgå ur en kronologisk analys af hans viktigaste genre cch den, där han egentligen är stor, nämligen hans visdiktning, hvarvid den af A. Hirsch 1879—80 utgifna