godtköpsupplagan erbjuder ett bekvämt material. Sångerna nr l-7 i denna uppl. äro de, som 1824 utkommo jämte några stycken af Geijer. I all sin enkelhet visa de redan egendomliga drag, såsom Erster verlust med sin nästan frygiska melodi — möjligen en inverkan från Haeffner —, Sjömanssång med sitt originella slutfall, som redan röjer den borne harmonikern, samt Ungmön i lunden med sin körrefräng och sitt för första gången i svensk konstmusik förekommande, fullt tydliga anslående af folktonen (som visserligen var tillnärmelsevis antydd af Nordblom och Geijer). Ännu högre flykt tager L:s fantasi i den följande, i Tyskland under titel Der nordensaal utgifna sättningen af tolf svenska folkvisor. Man tycker sig finna, hurusom tonsättaren, nyss anländ till musikens förlofvade land och med lockande framtidshopp, lät sig fritt genombrusas af den romantiska ström, som på den tiden sjöd i Beethovens, Webers och Schuberts kompositioner. Hvad L. med detta häfte lofvade blef han visserligen icke. Melodikern efterträdde hos honom harmonikern. En större kontrast kan ej tänkas än emellan det i Tyskland skrifna, storslagna och oroligt modulerande Balders bål och den senare skrifna idyllen Nära, som absolut hvilar på sin melodi, har ingen enda modulation och helt obctydande ackompanjemang. Visserligen uppflammade framdeles ej sällan L:s harmoniska originalitet och gaf t. o. m. i stycket Den öfvergifna anledning till en kritik (1845), som i trångsynt pedanteri söker sin like och tydligt visar, huru långt efter sin tid det musikaliska Sverige varit och huru svårt det i vår konservatism måste vara för en genialisk tonsättare att komma till full utveckling och uppskattning. Emellertid — som sagdt — L:s epokgörande betydelse för vår tonkonst blir därför ej mindre, och måhända hade han utan antydda inskränkande förhållanden icke funnit sin storhet som melodiker. — Den hederstitel af "Sveriges Schubert", som L. fått, är nog i vissa hänseenden riktig, om än icke uttömmande. Han har med Schubert gemensam ej blott den förtjänsten att först i sitt land ha gjort visan till en pregnant konstart på folktonens grund, utan äfven en melodisk spontaneitet och en mångsidighet, som gör, att han finner toner ej blott för den friska folkstämningen (Skjulsgossen), utan ock för den elegiska betraktelsen (Om natten), ej blott för den lyriska romansen (På berget), utan ock för den målande balladen (Bröllopsfärden), ej blott för den lätta salongsstilen (En ung flickas morgonbetraktelse), utan ock för den djupa naturkänslan af landtlig frihet, skogsdoft och sommarsol (En sommardag), ej blott för Sorg, utan ock för Friskt mod. Men genom alla dessa faser går som en röd tråd denna kärnfulla svenskhet, som orsakar, att vi med honom känna oss närmare befryndade än med någon tysk konstbroder. En sådan melodi som En sommarmorgon hade Schubert säkerligen ej kunnat dikta, emedan den, utan att alls vara någon härmning af svensk folkvisa, likväl eger dennas karaktär och kynne. Ett bevis för, att L:s sångmö var individuell ligger redan däruti, att han skref sina ojämförligt bästa melodier till sina egna texter. Slutligen är utmärkande för L. den klassiska form, i hvilken han förstod att ingjuta sitt romantiska innehåll. — Vi ha hittills betraktat godtköpsupplagans två första delar, hvilkas mest populära stycken, utom flertalet af de nämnda, blifvit Invaliden, Får gå. Mån tro, Varning, Sotar-gossen och En vårdag. I del 3—4 är det öfvervägande flertalet texter af L. själf, de öfriga mest af Atterbom, Tekla Knös och Runeberg. Atterboms mildt elegiska stämning slog an på L., ej mindre än hans naturkänsla och mediterande symbolik. Det sista bevisas af L:s omisskännliga böjelse för betraktelser och hans eget begär att komma fram med en stundom fyndig, stundom malplacerad "fabula docet". Det beskådningsfulla i hans lyrik torde emellertid ej vara mindre nationellt än hans förkärlek för dramatisk situationsmålning, såsom då Slåtttervisa föregås af ordentlig scenanvisning: "en slåtterman sjunger under det han slipar sin lie" — hvarvid man ovillkorligen tänker på Bellman och Dahlgren —, eller då i Sotargossen en hel dialog öppnas emellan gossen, de rädda barnen och deras mor. Detta operettartade kompositionssätt — som sedan bl. a. Wennerberg lyckligt gjort sig till godo — tager dess värre i sångerna till Tekla Knös' poem (1856) stundom en olycklig vändning, i det redan valet af de pjollriga ämnena kan visa sig för-feladt (Den flitiga handen, Strykningsvisa, Barfota). Det var något af barn hos L., med hans dragning till det naivt skalkaktiga och det förnumstiga, ljufva och leende stämningar, lekande rytmer i liflig takt. Han ger nog träffande uttryck åt mångsidiga och skiftningsrika känslor, men inom en viss begränsningens ram, en viss harmonisk ro, oberörd af starka passioner. I allmänhet finnes onekligen åtskilligt af formalism och enformiga rosalier bland guldkornen af L:s ingifvelse från de senare årtiondena, och sin ära ökade han ej genom utgifvandet af nyss nämnda saker, knappast heller mycket genom musiken till Fänrik Ståls sägner och Sehlstedts visor, hvilken visserligen ofta är målande, men obestridligen entonig och flyktigt arbetad. Så mycket bättre äro emellertid ur anförda och följande delar styckena Hjertats vaggsång, Den skeppsbrutne, Gammalmodig visa, Flickan vid vattnet, Aftonen, Bedragen väntan, Mognadt förstånd, Fosterländsk sång, Karin Månsdotters vaggvisa, Sylvias visa. Ett sommarhem, Sista visan och många andra. Det märkvärdigaste vittnesbördet om den forna ungdomsglödens återvaknande utgör den serie Heinedikter, som eget nog tonsafctes omväxlande med Sehlstedts visor och hvari L. på ett ypperligt sätt träffat den pessimistiske skaldens lynne och skapat mästerstycken i form och innehåll (Wie kannst du ruhig schlafen. Ja du list elend, Der Asra m. fl.). En särskild hedersplats förtjänar den förut nämnda kor-cykeln Drömmarne, äfvensom den härliga kören Öfver skogen, öfver sjön. I de sista visorna och pianosakerna tager ej sällan det kontrapunktiska intresset försteget framför det harmoniska, och mönstren bli Handel och Bach i st. f. Bcethoven, Schubert, Weber eller Mendelssohn. L:s instrumentalmusik är ganska intressant och på sitt sätt originell i användningen af det klassiska schemat. Om L:s C-dursymfoni skref Schumann efter dess uppförande i Leipzig: "Det finnes mycket arbete, plan och tanke däri, och den har alla dessa blygsamma företräden, hvilka publiken icke vill veta af". Helt och hållet inom den mozartska formgifningens trollkrets, men utan dramatiskt gry, står operan Fronclörerna, som icke visat sig lifskraftig, ehuru den 1860 för kort tid återupptogs på scenen med tillägg af åtskilliga