sleren förhörde sig.hos kronprinsen, som erbjöd författaren skälig ersättning för både denna och den förut indragna broschyren, om han ville afstå från utgifningen af den senare. L. var en tapper officer och, liksom andra sådana, kronprinsens hängifne beundrare. Gärna fogade han sig därför i hans önskningar, mottog den erbjudna ersättningen och fick därutöfver en pension på 400 rdr b:ko. Han blef en ackvisition för den nämnda "litterära staben", ur hvilken den publika skandalen fördrifvit Grewesmöhlen. L. kunde nu, på våren 1821, inköpa den från Kellgrens tid fortgående "Stockholmsposten", i hvilken Karl Johan lät införa artiklar, som intresserade honom, merendels öfversättningar ur franska blad. I den begynnande striden om den inre politiken deltog däremot "Stockholmsposten" under 1820-talets första år nästan alldeles icke, ty utgifvarens intressen voro öfvervägande riktade åt det dramatiska och öfver hufvud vittra skriftställeriet, och det var först striderna med kungl. teatern om uppförande af hans pjäser samt L:s däraf väckta håg för grundandet af egen teater i Stockholm, hvilka förde honom till den politiska oppositionens led, ehuru han visserligen alltifrån ungdomen hyst entusiastisk kärlek för friheten. L. hade 1818 fått löjtnants fullmakt och 1821 afsked ur krigstjänsten med kaptens n. h. o. v. Han försökte sig nu som skald i den akademiska skolans smak och tillhörde de mera bemärkte Leopoldske epigonerna. L. erhöll 1819 Svenska akad:s stora pris för poemet Mina drömmar, 1820 andra priset för en estetisk afh., Några idéer om förståndets och fantasiens förhållande till hvarandra i skaldekonsten, och 1827 samma pris för poemet Lifvet. Hans femaktstragedi Blanka gafs med ringa framgång på k. teatern 1822, men han öfversatte åtskilligt för operan ("Vestalen", af de Jouy, 1822; "Friskytten", af Kind, 1823; "Titus", af Metastasio, s. å., alla uppförda 1823, "Jessonda", af Gehe, 1826, uppf. s. å.) samt utgaf icke få öfversättningar och originalarbeten. Hans treaktsdrama Toni (efter H. von Kleists novell "Die verlobung in St. Domingo") gafs på k. teatern 1832. Men då hade han redan förlorat sin pension, sedan han s. å. icke allenast till justitieombudsmannen ingifvit, utan äfven i "Stockholmsposten" tryckt en klagoskrift, i hvilken han påpekade de olagliga motiv, som föranledde regeringens afslag på hans ansökan att i Stockholm få anlägga en enskild teater. Han såg häri upprätthållandet af ett olagligt monopol till förmån för k. teatern, och denna regeringshandling skärpte hans blick för regeringssättet i allmänhet. Han införde i sin tidning en öfverblick af Sveriges utveckling ifrån 1809 och tryckte artikelserien jämväl i bokform (Sverige år 1809 och 1832, 3 uppl. och l norsk öfv. 1832-33) samt fortsatte den med en blick på framtiden (Sverige i framtiden, 1833). Ett kvickt, men hånande, anonymt utfall mot hans teaterförfattarskap ("Flugsmällan", 1833, af B. v. Beskow) föranledde L. att väcka rättegång för ärekränkning, hvarvid som den åtalade skriftens författare framstod - sufflören vid k. teatern, enär Beskow icke själf ville kläda skott för sin skrift, utan begagnade sig af sufflören som ansvaring. I processen, som väckte stort uppseende, växlades f. ö. rätt ampra skrifter. Allt förenade sig att reta L:s känsliga sinne, icke minst "Stockholmspostens" sjunkande prenumerantantal. Utgifningen måste (1833, mars) af stanna, och L. ingick i "Aftonbladets" redaktion, hvarjämte han medelst tidtals utgifna broschyrer sökte ge sina få prenumeranter skadestånd för "Stockholmspostens" uteblifna tre kvartal. Förnyadt afslag å ansökan om tillstånd att upprätta en teater i Stockholm föranledde en ny skrift till justitieombudsmannen, af L. ingifven i mars 1834. Han yrkade däri, att justitieombudsmannen måtto tillse, om lagar funnes, enligt hvilka det kunde förmenas L. att i hufvudstaden upprätta en teater, och uppmanade honom att i sådan händelse, sin instruktion likmätigt, vidtaga åtgärder för deras af skaffande, enär de icke öfverensstämde med grundlagen. Under sin framställning af "konungens" åtgärder att "sig till vinning" uppehålla ett olagligt teatermonopol och till förmån för den k. teatern beskatta öfriga teaterföretag tillät sig L. starka yttranden, hvilka, enligt hans - och nutidens - åsikt, gällde dem, "hvilkas råd och underskrift allena gjort konungens vilja till lagligt gällande handling", men då föranledde ett åtal för majestätsbrott. För att icke behöfva riskera en jurys utslag, riktades åtalet icke emot den tryckta upplagan af skriften till justitieombudsmannen, utan mot den skrifna handlingen, hvilken af justitiekanslern från justitieombudsmansexpeditionen infordrades. L. stämdes inför Svea hofrätt (11 april 1834) och häktades genast. Hela landet följde rättegången med stor uppmärksamhet, ty åklagaren yrkade halshuggning, det enda straff, som då kunde yrkas vid åtal för majestätsbrott (ändring i lagbestämmelserna, härom företogos vid då pågående riksdag). Domen lydde ock på halshuggning. L. hade i en inlaga ur fängelset försäkrat vid sin heder, att, "om rättegången afgöres till mitt fall, så skall mitt hufvud falla, ty nåd skall jag hvarken begära eller mottaga. Jag har visserligen hos E. M. begärt tillåtelse att anlägga en teater för att på den uppföra skådespel, men med min person och min heder skall intet skådespel drifvas, och lag och domarmakt ej genom mig förvandlas till en fars." Då domen afkunnades (19 juni), yttrade L. endast: "Jag beklagar den kungl. hofrätten", och när Högsta domstolen fastställt dödsdomen (10 sept.), vägrade L. att mottaga den tillagda benådningen af lifsstraffet till tre års fängelse å fästning. I skrifvelse till öfverståthållarämbetet anhöll han att "med det snaraste få veta dagen, då man skall taga mitt hufvud, som, fallet för bilan, skall, det vet jag, bli gagneligare för fäderneslandet än sittande på mina skuldror". Hans önskan att bli afrättad på sin födelsedag, 8 nov., bifölls, och själasörjare sändes att bereda honom till döden. Under tiden var han allmänhetens gunstling, och hans utsända subskriptionsanmälan på Samlade arbeten (2 dlr, 1835) vann storartad framgång. Att af rätta L. hade aldrig varit de styrandes afsikt, och hans ståndaktighet förorsakade dem stort bryderi. Ändtligen påfanns en utväg. Karl Johan utfärdade, till åminnelse af sin första landstigning på Sveriges jord, 20 okt. en allmän amnesti för alla dem, som sedan 1810 blifvit dömda för politiska eller högmålsbrott - och fängelsedörrarna stängdes för kapten L., under det han promenerade på fängelsegården. L. afstod emellertid lika litet från sina teaterpla-