serande sinnelaget, utan att en helgjuten karaktär framgått ur slitningen. Han var f. ö. allt annat än kritiskt anlagd. Lifvet och naturen såg han genom romantikens synglas, och idé-innehållet i hans dikter är icke mycket betydande. - L:s skaldespråk utmärker sig för fulltonighet och en synnerlig klarhet, men skattar omåttligt åt förkärleken för vackra, yppigt blomstrande uttryck och "serafiskt" abstrakta föreställningar. Till hans bästa alster höra flera af tillfällighetsdikterna. Sedan Tegnér hade flyttat till Växjö, var L., före K. V. A. Strandbergs uppträdande, Lunds representative skald. Också uppbars han högt af studenterna. Svenska akad. tillerkände honom tre gånger sitt andra pris. L:s förstlingsalster, Cylinda (1824). ett romantiskt poem, som företer alltför naivt formade reminiscenser från Byron och Tegnérs "Axel", följdes af Månskensqvällarne (1825), Blekingsblommor (1828), Dikter (2 bd, 1832-33), Religiösa sånger (1843, öfv. på norska s. å.; bland dem Sång vid jubelfesten 1830 och Christi seger, riktad mot D. Strauss), Fosterländska sånger (s. å.), bland hvilka åtskilliga tilltalande bilder ur Sveriges historia förekomma, samt 18 Missionssånger (1846). Hans längre berättande eller monologiserande dikter (Jemtlandsbruden, Elias, Fremlingen, Missionären m. fl.) ega icke mycket värde. Anonymt skref han noveller. L. sammanförde utdrag ur sina litteraturhistoriska föreläsningar till en mindre bok, Svenska sången (1832), i hvilken de äldre skedena af handlas, men så innehållslöst och i en så floskulös stil, att det numera endast kan väcka förvåning. Mera fördelaktigt framstår L:s vältalighet i Högmesso-predikningar (1849; 2:a uppl. 1855) samt Tillfällighetspredikningar och andliga tal {1850). Han utgaf äfven Henrik Schartans lefnad och lära (1837; 2:a uppl. 1864; öfv. till tyska 1843). L:s Samlade vittra skrifter, I, med lefnådsteckning, utgåfvos 1851 af P. Wieselgren. E. F-t. Lindebladh, Gustaf Otto von, fortifikationsofficer, f. 1670 i Stockholm, d. 1736 på Törnerum, Kalmar län, deltog i det stora koalitionskriget mot Ludvig XIV i Belgien på 1690-talet, antogs som lärkonduktör vid Fortifikationskontoret 1695, blef löjtnant i Göteborg 1700 och var med om "descenten" på Själland s. å. samt placerades 1701 i Karlskrona som kapten och fortifikationsbefälhafvare. Han deltog i slaget vid Hälsingborg 1710, adlades 1715 med namnet von L. (han hette äfven förut Lindebladh) och utnämndes 1719 till generalkvartermästarlöjtnant med inspektion öfver fästningarna i sydöstra Sverige. L. byggde slutningsverket och dockan i Karlskrona, vidtog för denna stad 1709 och 1710 provisoriska försvarsanordningar och satte 1719 Kungsholmen och Drottningskär i defension. L. W:son M. Lindeborg, friherreskap, som 14 maj 1653 förlänades åt riksrådet och generalmajoren Lorens von der Linde med succession för hans bröder. Det omfattade 141 5/16 mtl inom Hafverö, Torps, Lidens, Ljustorps, Hässjö, Tynderö och Borgsjö socknar i Medelpad. G. F.* Lindefors, förr järnbruk. Se Hok. Lindegren, Karl Johan, skald, teaterförfattare, f. 1770 i Lindesberg, d. l maj 1815, af slag, i Stockholm, inskrefs som student i Uppsala 1781, aflade filos. magisterexamen 1791 och ingick som e. o. kanslist i Kanslikollegium, men vann där ingen befordran. Han väckte uppmärksamhet, då han 1795 fick å Dramatiska teatern uppförda komedien Den blinde älskaren, där hjälten, en urspr, lättsinnig baron med godt hjärta, låtsar sig vara blind för att profva styrkan af sin utkorades kärlek, och dramen Den försonade fadren, som behandlar en brytning mellan en far och hans förrymda dotter, hvars make, en målare, beveker svärfadern med sina rörande taflor och som blef i hög grad omtyckt och ända in på 1820-talet bibehöll sig på Stockholms-scenen (den trycktes s. å. samt öfverflyttades till ty. och da.). L. fick nu en gynnare i dåv. andre direktören vid k. teatern, Edelcrantz, som 1796 skaffade honom anställning som teaterns sekreterare. Men ett ohjälpligt lättsinne synes snart nog undergräft L:s ekonomiska ställning och slutligen alldeles neddragit honom i den svåraste belägenhet. Emellertid fortfor han att arbeta för den dramatiska scenen, i det han dels författade åtskilliga stycken, dels lämnade nio öfversättningar (1799-1801). Med General Eldhjelm (uppf. 1800), Lycksökaren (s. å.), hvars hjälte är en förlorad son, som trots sina utsväfningar dock ej har ett brottsligt hjärta, Kärlek och hemsjuka (s. å.), Doktor Petit eller operationen (1803) och Skyddsängeln (s. å.) anslog L. dels nya tonarter, dels samma som förut och blef en mycket populär teaterförfattare, företrädesvis i den Kotzebueska skolans smak, särskildt fullföljande dess känslosamhet. Genom hans giftermål, 1801, och tillträdet till en egendom, som han ärfde, men om hvilken process uppstod, inträdde en lugnare tillvaro för honom, som dock ej varade länge. Han utgaf nu i 3 dlr sina Samlade arbeten (1805-07), som dock aldrig fullbordades (2:a uppl. af d. I utkom 1851). De innehålla, utom de flesta af hans originalstycken för teatern, lyriska utgjutelser, några visor o. d., men knappt flertalet af hans på sin tid omtyckta jakobinska och dryckesvisor, hvilka under dåv. pressförhållanden ej fingo se dagen. - Med 1809, då hans skilsmässa från hustrun egde rum, vidtager det sista skedet af hans lif, som han mest framlefde i bysättningshäktet, författande rimmerier af allehanda slag. Då den nya skolans män angripit honom i "Polyfem" i skildringen af tidens dramatiska litteratur, svarade han (1810) med ett flygblad, men drog det kortare strået och förlöjligades sedan flera gånger i fosforisternas stridsskrifter. Bland de visor och andra stycken, som han från gäldstugan utgaf, märkes Tyska prosten (1813), en ledigt skrifven, men nästan planlös "saga". Bekanta voro ock på sin tid sångerna till hans hustru (1809): "Farväl Sofi, vi se hvarandra åter" och "Suckar, böner, tårar" etc., hvilka länge trycktes och afskrefvos i "visböcker". G. Ljunggren har framhållit den stora andel tidsförhållandena och den gängse, hufvudsakligen från Rousseau stammande, sentimentaliteten egde i L:s öde. Det mest betecknande draget i L:s poetiska skaplynne är dess smidighet och eftergifvenhet för de mest skilda intryck, hvarigenom det fullkomligt motsvarade hans karaktär soin människa. Han efterbildade än Silverstolpes sagor ("Borgmästaren och oxarne", ett af hans längst ihågkomna stycken), än fru Lenngrens grotesker, än Franzéns naiva idyller och misslyckades sällan. Till och med i ballader, musik-lyriska fantasier o. d. försökte han sig. Hans poetiska egendomlighet - ett frändedrag med Lidner - är en