vek och öm känslofullhet, som dock ej sällan slår öfver i blödighet eller en pinande klagan öfver ödet och hans egna olyckor. Hans flesta småstycken lida af benägenhet för öfverdrift, genom hvilken känslan hos honom ofta får en rent konvulsivisk karaktär. Mest fria från dessa fel och därför ganska lyckade äro några af hans dryckesvisor. - Sin största betydelse eger emellertid L. som dramatisk författare. Flera af hans stycken ha, genom en lång lifstid, bevisat, att han förstått både att underhålla sin tids allmänhet och träffa den rätta ton, som därtill kräfves. Ehuru Kotzebue vidt underlägsen i talang, har dock L. vissa likheter med sin förebild. Med brist på verkligt sedlig hållning förenar han stor förmåga att tillegna sig former af flera slag; och han låter, med samma lätthet som Kotzebue, det rörande och det frivola omväxla i sina skildringar ur lifvet, som utmärka sig för en viss realism i återgifvandet. De dramatiska förtjänsterna hos flera af L:s stycken gjorde, att de å hufvudstadsscenerna länge sågos och i landsorten torde fortlefvat delvis in på 1840-talet. Jfr G. Ljunggren, "En tidsbild från seklets början" (i rektorsprogram vid Lunds universitet 1879). -m. (K.W-g.) Lindegren, Amalia, målarinna, f. 22 maj 1814 i Stockholm, d. där 27 dec. 1891. Hon egnade sig, utan egentlig handledning, tidigt åt porträttritning, först i blyerts, sedan i svartkrita, på hvilken färdighet hon länge lefde, tämligen obemärkt. Hon började sedermera äfven måla porträtt i olja, fick en beskyddare i Qvarnström, som beredde henne och ett par andra damer tillträde till akademiens skolor under några månader 1849. 1850 erhöll hon ett resestipendium, hvilket sedan flera gånger förnyades. Hon begaf sig till Paris, målade på Cogniets och på Ange Tissiers damateljé och hemsände en Dryckesscen, hvilken inköptes af konstföreningen och blef som litografi utdelad till föreningens ledamöter. Bland hennes arbeten från denna tid voro Farfars undervisning och Änkan och hennes barn (båda 1853, båda i norska nationalgalleriet). I München målade hon Evangelisten Matteus (1854, i kroppsstorlek, knäböjande), reste så nedåt Italien, målade genrebilder utan större originalitet (Frieriet, världsutställningen i Paris 1855, Blind gubbe med sina barnbarn) och folktyper, bondkvinnor, barn (Flickan med apelsinen, 1855, Nationalmuseum). Efter ett nytt läroår i Paris kom hon hem 1856, blef s. å. led. af konstakademien, företog 1857 en studieresa till Dalarna och fann där en miljö och en ämneskrets, som passade utmärkt för hennes lynne. Hemlif, föräldralycka, sorg och glädje målade hon med älskvärd medkänsla och mild, gärna humoristisk uppfattning. Nu tillkommo de populära målningarna Lillans sista bädd (1858), Mormors öga (s. å.), Söndagsafton i en dalstuga (1860; Nationalmuseum), Frukosten (1866, deponerad i Örebro museum). Som porträttmålarinna förblef hon redbar och korrekt i uppfattning och målningssätt. Bland de porträtt hon målat märkas Qvarnström (1852, konstakademien), L. A. Lindholm (ungefär samtidigt), H. Reuterdahl (1856), Karl XV, Drottning Lovisa (1859; Nationalmuseum), F. Åkerman, J. P. Lefren, A. Tidemand (1861; Göteborgs museum), J. af Kléen, Prins Oskar och hans gemål, Signe Hebbe, Kronprinsessan Lovisa (1869; Nationalmuseum), A. Fryxell, H. Hamilton. G-g N. Lindegren, Johan, musiker, f. 7 jan. 1842 i Ullareds socken, Halland, d. 8 juni 1908 i Stockholm, studerade vid konservatoriet i Stockholm 1860-65 och tjänstgjorde där 1S76 som lärare i kontrapunkt samt undervisade en skildt i komposition. 1881 blef han sånglärare vid Jakobs läroverk och 1885 kantor i Storkyrkan, hvarjämte han alltifrån 1861 tjänstgjorde som korsångare och repetitör för kören vid k. operan. Han var medlem af kommittén för kyrkohandboksmusiken 1895 och blef 1903 led. af Mus. akad. 1881-82 utgaf han en "Tidning för kyrkomusik" och skref där liksom förut i "Necken" och senare i "Svensk musiktidning" en mängd uppsatser, utmärkta af skärpa och sakrikhet. Af hans kompositioner, som ej sakna genialiska ansatser, äro en Fuga och en Sonat för piano prisbelönta af Musikaliska konstföreningen. Utgifna äro dessutom Festmarsch "till Vegas hjältar", Elegi vid operasångaren O. Arnoldsons frånfälle, Hösttankar samt stycken i först nämnda tidningar; otryckt är åtskillig kammarmusik (däribland en vid svenska musikfesten 1906 utförd, märklig: kvintett). Senare delen af sitt lif egnade L. förnämligast åt uppgiften att återställa och reformera koralsången i riktning af liffullare rytmik. Som frukt af hans mödor, entusiasm och djupa insikter på detta område föreligger Svensk koralbok, den svenska församlingssångens verkliga toner och rytmer, historiskt restituerade (1905; om detta arbete se Koral, sp. 1015). L., en ytterst tillbakadragen och anspråkslös man, gällde med rätta som vårt lands lärdaste kontrapunktist, och flera af våra mera framstående tonsättare ha tacksamt erkänt den nytta de för sin utveckling haft af hans enskilda handledning i komposition. A. L. (E. F-t.) Lindegren. 1. August (Agi) L., arkitekt, tecknare, etsare, f. 29 dec. 1858 i Hudiksvall, studerade vid Tekniska högskolan 1878-82 och vid konstakademien 1882-85, hvarefter han företagit flera studieresor till utlandet. L. blef 1885 arkitekt i öfverintendentsämbetet och 1894 slottsarkitekt vid Drottningholm. Bland hans arkitektoniska verk märkas Gransäters villa vid Baggensfjärden (1886), Biologiska museet (1893), närmast i norsk stafkyrkostil, Villa Skoga å Kolmården (1894), Nordiska museets provisoriska tillbyggnad vid Stockholmsutställningen 1897, Villa Martin vid Gripsholm (s. å.), Folkets hus vid Grängesberg (1898) samt - hans största och mest betydande arbete - Gustaf-Vasa-