kyrkan i Stockholm (fullbordad 1906; se därom Gustaf Vasa, sp. 700). Han ledde restaurationen af Västerås domkyrka (1896-98), af Trefaldighetskyrkan i Uppsala och Mariakyrkan i Sigtuna (båda afslutade 1906) och af Klara kyrka i Stockholm (färdig 1907). Genom fin smak och mästerskap i den konstnärliga stiliseringen af växtformer har L. vunnit stor berömmelse på de dekorativa konsternas fält. Han har ledt dekoreringar i Johannes' (1889-90), Katarina (1892), Jakobs (1892-93), Östermalms (1894), Gustaf Adolfs (s. å.) och Adolf Fredriks (1895) kyrkor i Stockholm, domkyrkorna i Uppsala (1890-93), Västerås (1895- 96) och Härnösand (1895), kyrkorna i Hudiksvall (1888) och Nacka (1891) samt Olai (1891) och Hedvigs (1894) kyrkor i Norrköping. Vidare har han textat och illustrerat böckerna "Broder Ragnvald och den heliga Catarina", af J. Bottiger (1887), "Om Riddaren med Ämbaret" (1895) och "Due canzoni" (1891), öfv. af K. Wahlund, samt illustrerat "Lilla Brigitteboken" (1892), utg. af H. Wieselgren, "Hedvig Eleonoras Drottningholm" (1897), af J. Bottiger, samt "Les maisons souveraines de l'Europé", af F. U. Wrangel (1898-99), hvarjämte han tecknat högst förtjänstfulla bokband, som utförts af G. Hedberg. Vid Oskar II:s jubileum 1897 voro de flesta af de öfverlämnade svenska adresserna textade och illustrerade af L. Han har äfven etsat exlibris, karikatyrer samt ett porträtt af prof. M. Sondén. Som författare har han uppträdt med praktverket Mariakyrkan i Westerås (1898). L. blef 1899 led. af Akad. f. de fria konsterna. 2. Axel Johan L., kusin till den föregåendes fader, arkitekt, f. 3 juli 1860 i Göteborg, studerade vid Tekniska högskolan i Stockholm 1881- 85 och vid konstakademien 1885-88, hvilket år han vann kungl. medaljen. Han blef s. å. arkitekt i Ofverintendentsämbetet, vistades på studieresor utomlands 1890-94 och har sedan varit verksam i Stockholm. Bland hans större arbeten märkas realläroverket i Söderhamn, bankhus i Eksjö, K. F. U. M:s byggnad i Uppsala med föreningslokaler, konsertsal m. m., dessutom privathus och villor. Omkr. 30 kyrkor i olika delar af landet ha af L. blifvit restaurerade och ibland tillbyggda med genomgående aktsamhet och pietet för det arkeologiskt och konstnärligt värdefulla i de gamla byggnadsverken. Som möbelritare har L. varit flitigt och framgångsrikt verksam. Han har äfven skrifvit en del artiklar i arkitektur och konstindustri i tidskrifter och tidningar samt öfversatt H. Muthesius' "Stilarkitektur och byggnadskonst" (1910). 1. J. K-e. (G-g N.) 2. G-e N. Lindell, Per Gustaf Edvard, ingenjör, tidningsman, f. 6 mars 1842 i Flöda församling, Södermanlands län, d. 23 okt. 1902 i Stockholm, aflade studentexamen i Uppsala 1862, genomgick Teknologiska institutet 1862-65 som kemist och blef efter några års praktik 1868 anställd vid Gustafsbergs porslinsfabrik. 1872-75 förestod L. Lotorps träoljefabrik i Östergötland och öfvertog 1875 redaktörskapet för industritidningen "Norden", hvars egare han var från 1879 till sin död. Genom ett talangfullt och energiskt arbete bragte L. sitt tidningsföretag till en aktad ställning på sitt område. Särskildt lade han vikt vid meddelandet af upplysningar om i Sverige beviljade patent och utgaf från 1885 en gratisbilaga till "Norden", benämnd "Tidning för patent- och varumärken", hvilken blef en af patentmyndigheten officiellt understödd publikation. L. var 1882 en af stiftarna af Svenska likbränningsföreningen, där han till sin död verkade som sekreterare och kassaförvaltare; han var en outtröttlig förkämpe för det nya grafskickets införande i Sverige. Bland litterära alster af L. voro Likbränningen jemte öfriga grafskick (1888), samlingen "Autografier och porträtt" (4 bd, 1889-97) samt det beskrifvande verket öfver industriutställningen 1897 i Stockholm, "Nordens expositionstidning". Personligen utmärktes L. genom klokhet och oräddhet i sitt uppträdande samt genom en originell humor, som satte sin prägel äfven på hans publicistiska gärning. G. H-r. Lindelöf. 1. Lorens Leonard L., finsk vetenskapsman, f. 13 nov. 1827 i Karvia kapell af Ikalis socken i Finland, d. 3 mars 1908, blef student i Helsingfors 1845, filos. kandidat 1850 och filos, licentiat 1854 samt utnämndes 1855 till docent i astronomi vid universitetet i Helsingfors, sedan han tidigare under en följd af år varit amanuens vid astronomiska observatoriet därstädes. 1855-56 tjänstgjorde L. dessutom som e. o. astronom vid centralobservatoriet i Pulkova. 1857 blef han professor i matematik vid nämnda universitet och var 1874-1902 öfverdirektör i Öfverstyrelsen för skolväsendet i Finland. 1869-72 var han universitetets rektor. Han upphöjdes 1883 i finskt adligt stånd, och 1886 erhöll han titeln verkligt statsråd. -- Som vetenskapsman egnade L. sina krafter åt såväl matematiken som astronomien, och på bägge områdena utöfvade han icke obetydlig verksamhet. Det är i synnerhet variationskalkylen och till densamma hörande problem, som i L. erhållit en framstående arbetare. Som första resultat af sitt arbete på detta fält utgaf L. Variationskalkylens teori och dess användning till bestämmande af multipla integralers maxima och minima (1855) samt Lecons de calcul des variations (i samarbete med Moigno, Paris, 1861, utg. äfven i rysk öfv.). Dessutom må nämnas en i Franska vet. akadrs "Comptes rendus" för 1861 införd uppsats, Nouvelle demonstration d'un théorème fondamental da calcul de variations (öfv. till. eng.) samt den i belgiska vet. akad:s handl. för 1864 införda uppsatsen Examen critique d'une méthode récemment proposée pour distinguer le maximum et le minimum dans les problèmes du calcul de variations. För afh. Propriétés générales des polyédres, qui sous une étendue superficielle donnée renferment le plus grand volume (i "Mélanges mathématiques et astronomiques", 1870) tilldelades honom (utan täflan) 1880 af vet. akad. i Berlin Steinerska priset (1,800 mark), enär denna uppsats ger fullständig lösning af ett redan 1843 i bd XXIV af "Crelles journal" förekommande, af Steiner framställdt