Fig. 5. Lindesberg i början af 1700-talet, enligt Sueciæ-verket. Lindesbergs landsförsamling, socken i Örebro län, Lindes och Ramsbergs bergslag. 5,309 inv. (1910). Jämte Guldsmedshyttans kapell (med 4,037 inv.) 49,244 har. Annex till Lindesbergs stad, Västerås stift, Fellingsbro kontrakt. Lindes domsaga, Örebro län, omfattar Nya Kopparbergs bergslag, Lindes och Ramsbergs bergslag och Fellingsbro härad, hvilka bilda ett tingslag. 2,178 kvkm. 35,715 inv. (1910). Lindes ismaskin, tekn. Se Ismaskin. Lindesnæs [-näs], fno. Liðandisnes, Norges sydligaste udde (57° 58' 43" n. br.), ligger i Lister og Mandal amt på en halfö, som genom en smal landtunga, kallad Spanger-eid, sammanhänger med fastlandet. På den närbelägna ön Markö fanns redan 1654 en fyr, som sedermera flyttades till fastlandet. På L. finnes f. n. (1911) i ett 50 m. högt torn en blänkfyr af första ordningen, som hvar minut ger fast blänk af 12 sekunders varaktighet och har en lysvidd af resp. 13,5 och 19 kvartsmil. K. V. H. Lindes och Ramsbergs bergslag, i Örebro län, ingår i Lindes domsaga och fögderi samt omfattar Lindesbergs landsförsamling (jämte Guldsmedshyttans kapell), Ramsberg och del af Fellingsbro. 1,016 kvkm. 13,601 inv. (1910). Lindestolpe, Johan, läkare, f. 1676 i Karlstad, d. 14 mars 1723 i Stockholm, studerade i Åbo och Uppsala, blef 1707 med. doktor i Harderwijk (där han inskrifvits 22 sept. 1706), tjänstgjorde 1709 och 1710 på svenska örlogsflottan, var sedan praktiserande läkare, utnämndes 1719 till assessor i Collegium medicum och adlades s. å. (han hette före adlandet Linder). L:s afh. De foeda lue dicta venerea (Uppsala 1707; sv. öfv. "Tanckar om then smittosamme sjukdomen franzoser" 1713) är den tidigaste i Sverige utkomna utförliga framställning af denna sjukdom (se E. Welander, "De veneriska sjukdomarnas historia i Sverige", kap. 4, 1906). L. var äfven botanist och skref Flora Wiksbergensis (1716; 2:a uppl. 1728). B. T—dt. Lindfamiljen, bot. Se Tiliaceæ. Lindfors. 1. Anders Otto L., filolog, universitetslärare, f. 28 juli 1781 i Karstorp i Näsby socken, Jönköpings län, d. 8 mars 1844 i Lund, blef 1798 student i Lund, filos, kandidat 1801, filos, magister 1802, docent i pedagogik 1803 och i teoretisk filosofi 1805. Han aflade hofrättsexamen 1810 samt förordnades till notarie i det s. k. uppfostringsutskottet. L. blef 1811 adjunkt i historia och 1816 professor i samma ämne, blef 1819 prästvigd och s. å. kyrkoherde i Bjärshög och Oxie, men kom genom sin utnämning 1826 till eloquentiæ et poëseos professor på sin rätta plats, enär han, om ock duglig på åtskilliga områden, dock mest utmärkt sig som lärare i latin och som skriftställare. Han blef 1830 teol. doktor. L. utgaf bl. a. en stor mängd akad. afh., bland hvilka märkes Berättelse om erkebiskop Anders Sunessons graf, upptäckt i Lunds domkyrka (1833, tills, med H. Reuterdahl), vidare Index latinitatis in Ciceronis Brutum (1804), Handbok i romerska antiqviteterna (1814; 2:a uppl. 1830) samt Fullständigt svenskt och latinskt lexicon (I—II, 1815-24). 2. Axel Otto L., sonson till L. 1, läkare, universitetslärare, f. 8 nov. 1852 i Lund, d. 18 aug. 1909 i Düren (Rhenprovinsen), blef student i Lund 1872, med. licentiat i Stockholm 1881, med. doktor och docent inom med. fakulteten i Lund 1882 och professor i obstetrik och gynekologi i Uppsala 1893. L. offentliggjorde en stor mängd uppsatser och afhandlingar i sitt ämne, dels som särskilda arbeten, dels i form af tidskriftsartiklar. Till Linnéfesten 1907 utgaf han enligt uppdrag af med. fakulteten i Uppsala Linnés dietetik. Därjämte gjorde sig L. känd äfven som vitter författare: Två dikter (1880, hvaraf den ena, "En sommarsaga", 1874 belönts med Sv. akad:s mindre pris), Smärre dikter (1887) och Sägner och bilder (1898). 1. (J. C.) Lind-Goldschmidt, Jenny Maria, världsberömd sångerska, f. 6 okt. 1820 i Stockholm, d. 2 nov. 1887 på sin villa i Malvern, grefsk. Worcester, England, var redan vid tio års ålder elev vid k. teatern i Stockholm och uppträdde i en mängd talroller. Teaterns sånglärare, Crælius, uppmärksammade först hennes ganska beslöjade sångröst och anförtrodde henne åt Isak Bergs ledning, då hon redan väckte uppseende genom fint öra, uppfattning och harmonisk kombinationsförmåga. 1838 uppträdde hon för första gången i en större sångroll (Agata) och väckte oerhörd entusiasm. "Det