fanns knappt någon af åhörarna, som icke kände sig besegrad, och i de flesta ögon glänste tårar af rörelse och förtjusning". Äfven som Euryanthe, Pamina, Alice och Lucie satte hon Stockholm i hänryckning, och på konsertresor om somrarna -- hvarunder hon helst dröjde i Uppsala hos studenterna och E. G. Geijer -- tjusade hon hela landet med ett sätt att sjunga folkvisor, som icke blifvit öfverträffadt. Hon utnämndes 1840 till hofsångerska. Efter en storartad afskedskonsert, hvartill A. F. Lindblad (hos hvilken hon i Stockholm bodde) komponerat en afskedssång, reste hon 1841 till Paris för att hos Manuel Garcia d. y. fullända sina studier, men mottogs tämligen kallt af den berömde sångläraren, som rådde henne att under sex veckor icke sjunga en ton. Hon framhärdade ock därmed, idkade sedan i 10 månader sångstudier för Garcia och drog däraf stor nytta för röstens utbildning och det rent tekniska i sången. Den en tid öfveransträngda rösten hade återvunnit sin styrka och fått rik, djup klang och ojämförlig tjusningskraft i höjdregistret. Hon hade tillegnat sig den mest tadellösa andhämtning, registrens utjämning var fullkomlig, och genom de ihärdigaste, alltjämt fortsatta öfningar och iakttagelser på egen hand fick hon rösten så böjlig, att hon egde det fullständigaste herravälde öfver den och kunde ställa den helt i själsuttryckets tjänst. Denna glänsande sopran hade en sällspordt intagande klangfärg och gick högt upp i trestrukna oktaven; klangen var rik äfven i framhviskadt, om fågelkvitter påminnande pianissimo, hennes drillar voro mönstergilla och (enligt Lablaches omdöme) "hvarje ton som en pärla" i de svåraste rulader och koloraturpassager, hvarjämte hon egnade den största omsorg åt artikulationen på olika språk. -- Hon profsjöng 1842 med framgång på Stora operan i Paris, ehuru intet engagemang där följde, möjligen emedan hennes konstnärsnatur var för själfständig och hennes sång hade "en fason och en glans, som ej voro rätt parisiska". I stället reste hon hem och uppträdde som Norma inför en jublande salong, där man betalt ända till 10 rdr banko för platsen. Följande år eröfrade hon Finland och Danmark genom gästspel i Åbo, Helsingfors och Köpenhamn samt visade i nya bilder på Stockholmsscenen (Vingåkersflickan i "Ett nationaldivertissement", Märtha i "En majdag i Värend") en ny sida af sin talang, den naiva. Af helt skiljaktiga arter voro hennes öfriga uppgifter detta och följande år, Valentine (i "Hugenotterna"), Ninette (i "Skatan"), Sömngångerskan, Grefvinnan (i "Figaro"), Armida, Anna Boleyn, Fiorilla (i "Turken i Italien"). Inspirerande både tonsättare och skalder (Lindblad, Geijer), utöfvade hon både på allmänheten, medspelande och enskilda ett elektriserande inflytande. Redan i Paris hade hon af Meyerbeer, som där hörde henne, fått anbud om engagemang i Berlin, hvilket hon nu villfor, samt uppträdde 1844 som "Norma" och den enkom för henne komponerade Vielka (i "Feldlager in Schlesien") med stormande framgång, hvartill motstycke aldrig skådats i Berlin. Under ett besök i Stockholm 1845 mottogs hon som en drottning och väckte ny beundran genom sin frimodiga Marie (i "Regementets dotter"). Redan s. å. återvände hon till Tyskland, och därefter följde å tyska scener en mängd gasteringar, den ena mera glänsande än den andra. "Den svenska näktergalen" firades i de förnämsta aristokratiska, litterära och artistiska kretsar. I Tiecks, Steffens', Bettina von Arnims, Meyerbeers m. fl. salonger var hon föremål för allas uppmärksamhet. Biografier, innehållande dikt och sanning, utkommo, poem och dedikationer ströddes kring henne, ålderstigna personer, som ej på årtionden besökt någon teater, vallfärdade för att höra henne. Medaljer slogos öfver henne, och tonkonstens stormän, sådana som Spohr, Mendelssohn (hvilken med henne knöt ett vackert vänskapsband) och Schumann, uttalade sin beundran. Med samma entusiasm och ofta sagolik hyllning mottogs hon i London (särskildt på Händelkonserter) och Nord-Amerika (1850--52), där hon skördade högar af guld, som hon frikostigt skänkte åt välgörande stiftelser eller konstnärliga ändamål. Under detta rus kände hon emellertid behofvet af att lämna det upprifvande teaterlifvet, och sedan hon 1852 i Boston gift sig med pianisten Otto Goldschmidt och 1854--59 företagit större konsertresor i Tyskland, Holland, Storbritannien och Irland, drog hon sig tillbaka till en förtjusande villa invid London, delande sin tid mellan familjelifvet, kristlig välgörenhet och nit för sin konst, som hon äfven sedermera tjänade genom att uppträda på konserter, inöfva körer (särskildt sin makes Bach-kör) samt med råd och dåd bistå konstkamrater (bl. a. Louise Michaeli). Hon var 1883--86 sånglärarinna vid Royal college of music. I London stod hon i anseende bland Englands förnämsta kvinnor. Jenny Lind vardt 1840 led. af Mus. akad. och 1876 hedersled, af Akad. för de fria konsterna. Ehuru bosatt utom fäderneslandet, ihågkom hon det med sällsynt frikostighet tid efter annan med penninggåfvor. Så gaf hon 1857 10,600 kr. till skyddsföreningen för sinnessjuka konvalescenter samt 1858--75 öfver 25.000 kr. till Malmqvistska uppfostringsanstalten i Stockholm och 40,000 kr. till Diakonissanstalten därstädes; och när hon 1847--48 uppträdde på k. Operan, anslog hon en del af sin inkomst till en fond, från hvilken sedermera under 11 år resestipendier utgingo till musikidkare och (1 gång) idkare af bildande konst. 1876, då denna fond uppgick till öfver 83,000 kr., donerade hon ena hälften af densamma till Mus. akad. och andra hälften till konstakademien, med föreskrift att räntan skulle läggas till kapitalet, tills detta uppginge till 60,000 kr., och afkastningen då bilda ett stipendium på 3,000 kr. för hvardera akademien att utdela (Jenny Lind-stipendier). Från 1885 ha desamma utdelats; fonden utgör f. n. (1911) hos Mus. akad. omkr. 102,000 kr. och hos konstakad. omkr. 90,000 kr. Den, som själf ej haft lyckan höra Jenny Lind, måste för en karakteristik af hennes konstnärsperson hålla sig till samtidas omdömen. Vi välja ett uttalande af J. A. Josephson, hvilket bäst torde uttömma hela betydelsen af hennes geni. Sedan han omnämnt närmast föregående tids ryktbaraste sångerskor (Malibran, Catalani, Pasta, Sontag), fortsätter han: "Det är dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor äfven i jämförelse med de största. Hon förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot hvilken de nuvarande storheternas konstfärdighet förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än som, om vi undantaga Malibran, fallit på någon af de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande, som väl icke förut,