om ej hos den i det förra århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat sig hos någon af världens ryktbara sångerskor. Kommer nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller själfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången funnit ej blott det trognaste och sannaste, utan äfven det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin flykt mot de rymder där den jordiska sången har sin urbild -- så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka under hvarje århundrade konsthistorien har blott få att nämna" (se "Teater och musik", 1876, n:r 11). Allting tyder på, att det ytterst var från själfva hennes geniala personlighet, hennes genomrena karaktär och upphöjda själstyp, som denna trollmakt utströmmade. Medan omdömena om henne som sångerska enstämmigt gå ut på, att hon varit den yppersta sångartist, som kanske någonsin funnits till, äro omdömena om hennes skådespelarförmåga ej lika odelade. Mest obestridd synes denna ha varit på den komiska operans område. Äfven roller af tragisk passion gick hon nog fullt upp uti, men ingöt i dem städse sin egen jungfruliga renhet, äfven där situationen och karaktären kunde kräfva annat; hon förmådde ej gå utom sig själf. -- Hennes porträttmedaljong uppsattes 1894 i Westminster abbey. En minnestafla uppsattes 1910 af samfundet S:t Erik på det hus, där hon föddes (Mästersamuelsgatan n:r 40). Hennes namnteckning finnes återgifven å pl. IV till art. Autograf. Ett bref från henne om sångmetod finns aftryckt i "Ny tidning för musik" 1856. Bland de många biografierna öfver henne må nämnas "Jenny L. die schwedische nachtigall" (1845; på svenska s. å.), A. Becher, "Jenny L." (1846), J. P. Lyser, "G. Meyerbeer und J. L." (1847), "Memoirs of Jenny L." (s. å.), "Jenny Lind, skildring af hennes lefnad" (1848), H. S. Holland och W. S. Rockstro, "Jenny Lind-Goldschmidt", på grundvalen af dokument samlade af hennes make (2 bd, 1891, öfv. på svenska af J. R. Spilhammar s. å.), hvilket arbete noggrant skildrar hennes bana, dock blott till 1851, samt Wilkens, "Jenny Lind" (3:e uppl. 1898). A. L. (E. F-t.) Lindgreen [-gren], Ferdinand Ludvig Vilhelm, dansk skådespelare, f. 1770, d. 1842, blef student 1790 och debuterade s. å. på k. teatern samt var till 1838 en af dess yppersta skådespelare i komiska, särskildt holbergska, roller. "Jeppe paa Bjerget" framhållcs som hans bästa prestation. Sedan 1817 var han instruktör, visade stor duglighet och var bl. a. L. Phisters lärare. Han var halfbroder till den stora skådespelerskan Karoline Walther, senare Muller. E. Ebg. Lindgren, Henrik Gerhard, orientalist, bi-belöfversättare, f. 15 dec. 1801 i Stockholm, d. 16 jan. 1879 i Tierp, blef student i Uppsala 1815 och filos, doktor 1821 samt utnämndes 1830 till docent i arabiska litteraturen och s. å. till adjunkt i, grekiska och österländska språken. Under de närmast följande åren uppehöll L. än den grekiska, än den österländska professuren. 1836 presiderade han vid teol. disputationer i st. f. att undergå präst-och pastoralexamen samt blef s. å. prästvigd. 1838 erhöll han professors titel. Till L:s beslut att öf-verge den akademiska lärarbanan bidrog utan tyifvel den omständigheten, att han 1834, ehuru uppförd på första förslagsrummet, förbigicks vid besättandet af professuren i grekiska språket. Han utnämndes 1841 till kyrkoherde i Tierps pastorat af ärkestiftet samt blef 1845 kontraktsprost och 1860 teol. doktor. Med sitt inträde i kyrkans tjänst indrogs L. äfven i det politiska lifvet. Han utsågs nämligen 1847 till riksdagsman i prästeståndet och innehade där säte t. o. m. den sista ståndsriksdagen (1865-66). 1866 valdes han till led. af Första kammaren, men afböjde uppdraget. Som politisk personlighet gjorde han sig känd för principfasthet och en framstående förmåga som debattör, men ock för en långt gående konservatism. Bland annat hörde han till representationsförändringens häftigaste motståndare. Sina strängt högkyikliga åsikter fick L. tillfälle att ytterligare ådagalägga som ombud vid 1868 och 1873 års kyrkomöten. Trots denna sin allmänna ståndpunkt uttalade han sig dock som vetenskaplig teolog ofta med en mycket stor fördomsfrihet. L. utgaf bl. a. De dialectis semiticis (1822), De lingua neo-arabica (182Q),Qninquagesima sexta Al-corani sura, svethice versa (1829), C, M. Agrells "Supplementa ad lexicon syriacum castel-lianum" (1838-41) samt öfv. från grundtexten af Jobs bok (metrisk öfv. 1831), profeten Esaias (1842, 1843), Pentateuken (1854-56), Josua bok, Domareboken, Samuels böcker och Konungaböckerna (1862) samt Höga visan (Jungfrun från Sidem eller Salomos höga visa. Ett ebreiskt drama, 1875; öfv. till tyska af 0. F. Hedström, 1877). 1861 insattes L., samtidigt med H. M. Melin, i bibelkommissionen, och han egde en högst väsentlig andel i dess från denna tid intill L:s död utgifna proföfversätt-ningar. P. P.* Lindgren, Johan Olof, grundläggare af den s. k. T r a s s k o l a n (se d o ). Lindgren, Erik, trädgårdsman, f. 2 febr. 1828, anställdes 1858 som föreståndare för Skaraborgs läns trädgårdsförening i Skara och var 1863-1900 föreståndare för Landtbruksakad:s trädgårdsa f delning vid Experimentalfältet. L. är en af de förnämste märkcsmännen på trädgårdsskötselns område i vårt land. Han lyckades icke blott uppdrifva de honom anförtrodda trädgårdarna, utan ock på verksamt sätt befordra svensk trädgårdsodling, i synnerhet fruktodling. Det senare skedde framför allt genom hans skriftställarverksamhet. Redan 1861 utgaf han Trädgårdsbok för folkskolor och landtmän. 1862 -82 redigerade han den mycket lästa "Tidning för trädgårdsodlare". Andra arbeten af L:s hand äro Handledning i trädplantering (1865), Trädgårdsbok för Norden (tills, med L. A. Ringius, 1868), Folkskolans trädgårdsbok (1873), Handledning i trädgårdsskötsel för folkskolan (1876). Tills, med A. Pihl och G. Löwegren har L. utgifvit det förtjänstfulla verket Handbok i svenska trädgårdsskötseln (1872-84, vissa delar i flera uppl.). Därjämte