645 Lindome-Lindqvist 646 deras inbördes sammanhang ("det finnes blott en historia, och den låter sig icke anatomiskt sönderdelas i politisk eller social eller kulturell", är en af L:s sunda satser), samt mycket betydande beläsenhet och lätt flytande stil. De första delarna, i hvilka förf. rör sig på sitt specialområde, medeltiden, ha lyckats bättre än de senare, där framställningen ofta förefaller mindre genomarbetad. L. utger sedan 1893 "Hallische beiträge zur geschichts-forsehung". N. E-n. Lindome, socken i Hallands län, Fjäre härad. 7,839 har. 2,657 inv. (1910). Annex till Tölö, Göteborgs stift, Fjäre och Viske kontrakt. Lindorm (fnty. lint, isl. linnr, orm). 1. En sagolik djurskepnad, äfven kallad hvitorm, som omtalas i medeltidens hjältedikter (Nibelungenlied), folkvisor, sagor och riddarromaner. Den skildras oftast som ett godt, mot människan välsinnadt väsen. Sådana lindormar äro vanligen förtrollade prinsar, som genom kärleken åter framstå i sin mänskliga gestalt (jfr visan om Lindormen i Geijer-Afzelius' "Svenska folkvisor"). Föreställningen, att lindormar helst hölle till under lindar, uppkom genom folketymologiens oriktiga tolkning af ordet. Att möta lindormen troddes länge bland allmogen vara en lika lycklig som ytterst sällsynt händelse. Då gällde det att med handen fatta om honom, hvarvid han lämnade i sticket sitt skinn. Man behöfde endast slicka på detta för att genast få ögonen öppna för naturens förborgade läkedomskrafter i örter, stenar, jordarter och djur. Två under 1700-talet vida beryktade utöfvare af folkmedicin, kloke gubben i Enekulla och Sven i Bragnum, bägge i Västergötland, troddes ha "hvita ormen" att tacka för kraften i sina underkurer. Jfr Hvitormen och Ormkult. Om lindormsagan se A. Olrik, "Kong Lindorm" (i "Danske studier" 1904). -- 2. En af allmogen omtalad jätteorm, äfven kallad drake och hjulorm. Sist anförda benämning har sin orsak i tron, att ormen biter sig i stjärten så att den bildar en ring, och sedan rullar framåt med fruktansvärd fart. Denna orm anses oerhördt farlig. G. O. Hyltén-Cavallius har i en skrift "Om draken eller lindormen, mémoire till k. Vetenskaps-akademien" (1884) inryckt ett tjugutal noggranna berättelser af personer i södra Småland om, huru de antingen flytt för någon sådan skräckinjagande (10--20 fot lång) "lindorm" eller efter förfärlig strid lyckats döda honom. Bokens detaljerade beskrifningar på detta fantasidjur ega ett visst, ej blott folkpsykologiskt intresse. -- 3. En heraldisk figur i skepnad af en drake (se d. o.). 1 o. 2. (N. E. H.) Lindorm Björnsson (Vinge), lagman i Västergötland under 1400-talets sista årtionden, sökte 1497 med en bondehär undsätta Älfsborg, som belägrades af danskarna, men fästningen föll, redan innan han hunnit fram. S. T-g. Lindos, stad midt på ön Rhodos' östra kust med ung. 1,000 inv., tullstation, säte för en mudir. Staden har ett storartadt läge mellan två hafsvikar, men marken är steril, så att en ej ringa del af inbyggarna söker sin utkomst som arbetare utomlands, särskildt i Egypten. Den har bevarat sitt antika namn oförändradt. L. var (jämte Ialysos och Kameiros) en af de tre ursprungliga grekiska städerna på ön, hvilka 407 f. Kr. förenade sig om att grunda hufvudstaden Rhodos på öns nordligaste udde; dock har L. äfven senare varit en betydande stad. Framför allt på dess borg ha 1902--05 verkställts utgräfningar af Carlsbergfonden i Köpenhamn, som blottat resterna af Athena Lindias tempel med dess propyléer och en ståtlig dorisk stoa. Ett märkligt fynd är en vid uppgången till borgen i klippan uthuggen relief: akterstäfven af ett krigsskepp, som tjänat till postament för en staty af en segerrik rhodisk amiral; därjämte har man gjort talrika småfynd och en mycket rik skörd af inskrifter, som äro synnerligen viktiga för konst-, kult- och personhistorien. Johannitriddarna, som 1309--1522 innehade Rhodos, försågo borgen med starka, till största delen ännu kvarstående befästningar; L:s borg var näst staden Rhodos deras starkaste stödjepunkt på ön. Stormästaren Foulques de Villaret, under hvars ledning ön eröfrats, men som sedan blef afsatt från sitt ämbete, trotsade inom dess murar en tid sitt motparti. Se Blinkenberg och Kinch, "Exploration archéologique de Rhodes" (danska Videnskabsselskabets "Oversigt", 1903--05, 1907). M. P:n N. Lrndpaintner [-pajnt-], Peter Joseph von, tysk musiker, f. 1791, d. 1856, var musikdirektör vid Isartorteatern i München 1812-19 och sedermera hofkapellmästare i Stuttgart, där han visade sig vara en utmärkt dirigent och väsentligen höjde kapellets anseende. L. var en fruktsam kompositör och skref 21 operor, balletter, melodramer, mässor, oratorier, kantater, symfonier, uvertyrer (Faust) och konserter samt dessutom kammarmusik och sånger (bl. a. Fahnenwacht). A. L.* Lindquist, August Herman, socialdemokratisk partiledare, f. 9 juli 1863 i Arboga, möbelsnickare till yrket, deltog i bildandet af Arboga träarbetarfackförening 1888 och blef styrelsemedlem. Sedan 1889 bosatt i Stockholm, valdes han af Svenska träarbetarförbundets kongress till expeditionsförare, hvilken syssla han skötte jämsides med sitt yrke; 1897 blef han förbundets helt aflönade förtroendeman. Sedan 1900 (efter F. Sterkys död) är L. landsorganisationens (se d. o.) ordf. L. är en af den svenska arbetarrörelsens mest bemärkta män och spelade en framstående roll vid storstrejken 1909, vid hvars början han för ett par dagar kunde anses som ett slags diktator i Stockholm, särskildt genom den kontroll han förmådde utöfva öfver kommunikationsväsendet. L., hvars förmåga och organisationstalang äro obestridliga, är medlem af Andra kammaren från 1906. Han var led. af tillfälligt utskott 1906--08 och af arbetsutskottet 1910. L. var medlem af arbetsaftals- och lärlingslagskommittéerna (1907). J. C. Lindqvist, Johan Hinrik, matematiker, f. 8 sept. (g. st.) 1743 i Nystad, d. 14 mars 1798 i Åbo, blef student i Åbo 1758 och filos, magister (primus) 1769 samt höll 1771 föreläsningar i astronomi å Sveaborg. Han blef docent i matematik i Åbo 1771, adjunkt i filos, fakulteten 1778, e. o. professor 1779 och ord. professor i matematik 1781. Han var led. af Vet. akad. (1785) och af Vet. soc. i Uppsala (1795). L. var en för sin tid ganska duglig matematiker och astronom. Inom matematiken sysselsatte han sig med flera speciella frågor, såsom integration af en klass differentialekvationer af tredje ordningen, parallellteorien, omvända tangentmetoden och ellipsoidsektioner. Som astronom verkställde han observationer rörande solförmörkelser, ockultationer