verkmästare 1869 och gjorde sig ett namn genom sina sinnrika konstruktioner af bl. a. svanen i "Lohengrin", den vandrande skogen i "Den förtrollade katten", skuggbilderna i "Rikard III", flygmaskinen i "Mefistofeles" samt framför allt skeppet i "Afrikanskan", som saknade motstycke på någon annan scen. A. L.* Lindström, Nils Johan Olof Herman, biskop, f. 28 dec. 1842 i Borrby, Kristianstads län, blef student i Lund 1861, filos, doktor 1868 och teol. kandidat 1874 och prästvigd s. å., hvarefter han tjänstgjorde bl. a. som vice pastor i Lund och blef 1876 kyrkoherde i Glemminge och Tosterups pa-tronella pastorat i Lunds stift. 1886 blef han e. o. hofpredikant och 1889 kontraktsprost, promoverades 1893 till teol. doktor och utnämndes 1894 till biskop i Växjö stift. 1900 uppfördes han i tredje förslagsrummet till ärkebiskop. Vid kyrkomötena 1888 och 1893 var han prästerligt ombud för Lunds stift. Som själfskrifven led. har han sedan ständigt deltagit i kyrkomötena, där han gjort sig känd som en synnerligen kunskapsrik och duglig förkämpe för en konservativ och därjämte strängt kyrklig ståndpunkt. L:s eminenta administrativa förmåga har på mångfaldiga sätt tagits i anspråk. Han var folkskoleinspektör 1878-94 och har varit led. i kommittéerna för granskning af folkskolans läroböcker (1884--87), för utarbetande af normalplan för undervisningen i folkskolor (1888-89), för prästlönereglering (1898--1903) och för omorganisation af stiftsstyrelserna (1905--07). Mindre har hans tid räckt till för teologiskt författarskap. Som preses vid prästmötet i Lund 1891 utgaf han afh. Om synden. Dess väsende och ursprung. Sedan 1909 deltager lian i granskningen af den nya bibelöfversättningen. E. M. R. Lindström, Arvid Maurits, målare, f. 1849 i Västmanland, studerade vid konstakademien i Stockholm 1869-72 och därefter i MUnchen och Paris. L. var från början af 1880-talet till 1889 bosatt i London. Hans arbeten väckte uppmärksamhet för enkla motiv, fina färgförmedlingar och helgjuten stämning. Höstlandskap (1875) och Motiv från Skottland (1885) inköptes för Nationalmuseum. G--g N. Lindström, Albert Esaias, organist, f. 24 .april 1853 i Stockholm, elev vid konservatoriet där 1869--76, blef organist i Blasieholmskyrkan 1871 och i Jakobs kyrka 1891. Han var 1891--98 dirigent för Stockholms allmänna sångförening. L. har årligen gifrit orgelkonserter och därvid vunnit erkännande för smakfullt spel. Han har afprofvat en .stor mängd kyrkorglar öfver hela landet och ut-gifvit i tryck en hel del orgelsaker. Lindström, Karl Albert, anatom, akademisk lärare, f. 19 dec. 1853 i Härnösand, d. 3 dec. 1910 i Stockholm, blef student i Uppsala 1872, med. licentiat i Stockholm 1888 samt professor i anatomi vid Akad. för de fria konsterna 1902. L. var från 1885 till sin död lärare i anatomi vid Karolinska institutet dels som e. o. och ord. prosektor (1885-88, 1898--1910), dels som t. f. e. o. och ord. professor (1888--99). Genom sin härvid utöfvade energiska och själfuppoffrande verksamhet inlade L. en synnerligen stor förtjänst om den svenska läkarbildningen. Som ett tack härför utnämndes äan 1900 till med. hedersdoktor i Uppsala. L. efterlämnade en frimärkssamling, som sedermera såldes för 227,000 kr. B. T--dt. Lindström, Per Elof, skolman, politiker, f. 25 aug. 1863 i Kvillinge, Östergötland, blef 1882 student i Uppsala, promoverades till filos, doktor 1892 och utnämndes efter tjänstgöring som vikarierande och extra lärare vid åtskilliga läroverk 1895 till lektor i tyska och engelska vid Nya elementarskolan i Stockholm. L. tjänstgjorde dock under denna tid jämförelsevis obetydligt som lärare. Hans stora arbetsförmåga och omfattande pedagogiska sakkunskap togos nämligen i växande grad i anspråk för allt betydelsefullare uppgifter i det allmännas tjänst vid den tidpunkt kring sekelskiftet, då den stora omläggningen af våra allmänna läroverk förbereddes och kom till stånd. Han var sålunda led. af den stora läroverkskommittén under hela dess tillvaro (1899-1902) och biträdde därefter inom Ecklesiastikdepartementet vid utarbetandet af K. M:ts proposition i läroverksfrågan till 1904 års riksdag. På uppdrag af universitetsexamenskommittén studerade han 1903 examens- och undervisningsväsendet inom den 'filosofiska fakulteten vid en del utländska universitet; han blef 1904 sekreterare i nyss nämnda kommitté och 1905 led. af densamma. Vid Ecklesiastikdepartementet fästes L. 1906 som föredragande i läroverksärenden och 1907 som t. f. byråchef (med kansliråds titel 1908). 17 mars 1909 intogs han under en politiskt rätt upprörd situation som konsultativt statsråd i A. Lindmans ministär och utnämndes 11 juni s. å. till chef för Ecklesiastikdepartementet (efter Å. H. Hammarskjöld). Jämte de öfrige medlemmarna af ministären afgick L. 7 okt. 1911 och utnämndes därefter till kansliråd och byråchef i Ecklesiastikdepartementet. Så långt en ecklesiastikministers uppgift gäller undervisningsväsendet, var L. i tämligen enastående grad fackmässigt skolad för sin post. Det är också förnämligast på det skolorganisatoriska området hans verksamhet varit betydelsefull. Han har arbetat för och delvis äfven lyckats genomdrifva en fortsatt demokratisering af våra allmänna läroverk utefter de linjer, som utstakades genom den senaste läroverksreformen. Redan så tidigt som 1903 ställde han sig i en uppsats Den danska skolreformen (i "Nordisk tidskrift") sympatiskt till den skolorganisatoriska princip, innefattande bl. a. också mellanskolan, som genomförts i Danmark och som han fann vara "kännetecknande för reformsträfvandena i alla de nordiska länderna", sådana de framgått väsentligen ur "folkskolans ungdomsstarka och målmedvetna strid med det allmänna läroverkets nederskola". Och 1908 framlade han i en märklig artikel om Sveriges högre skolväsen, publicerad i W. Rems "Encyklopädisches handbuch der pädagogik", sina åsikter om den svenska skolans framtid. Enligt hans mening har här hos oss kampen om skolan först förts mellan öfverklassen och medelklassen, och det var den senare, som segrade i och med tillkomsten af 1904 års enhetsskola. I framtiden kommer striden om skolan att stå mellan öfver- och medelklassen å ena sidan samt underklassen å den andra. Äfven den kampen skall sannolikt resultera i en enhetsskola, nämligen "folkskolan som bottenskola" för alla samhällsklassers barn. Man kan "med en viss grad af säkerhet" förutsäga, att det för åldersstadiet 7--13 år skall finnas blott en enda skola, folkskolan;