därofvan skola efter hvarandra följa realskolan och gymnasiet, hvardera med treårig lärokurs. För egen del anser L., att programmet "folkskolan som bottenskola" f. n. bör förverkligas i den form och omfattning, som betingas genom utbredningen till allt flera ställen, hvilka härför lämpa sig, af den kommunala mellanskolans typ. I den på dåv. ecklesiastikministern Åke Hammarskjölds föredragning tillkomna k. proposition till riksdagen 1909, som föranledde beslutet om statsunderstöd åt kommunala mellanskolor (se Skolväsen), hade han en stor andel, och den nuv. organisationen af de kommunala mcllanskolorna är med sina förtjänster och brister väsentligen L:s verk. L. har utom de ofvan citerade uppsatserna författat bl. a. Anmärkningar till de obetonade vokalernas bortfall i några nordfranska ortnamn (1892), Die palatale der lateinischen lehnwörter im althochdeutschen (1895), Zur etymologie des anglos. préost (i "Englische studien", 1894), Unetymologische auflösung französischer ortsnamen (1898), Det allmänna läroverket och "allmän medborgerlig bildning" (1898), art. Enseignement i svenska katalogen för utställningarna i Paris 1900 och i Liége 1905, Åldersförhållandena i och afgången ur läroverkens mellanklasser (i "Statsvetenskaplig tidskrift", 1904) och Läroverksreformen i .Sverige och universiteten (i "Nordisk universitetstidskrift", 1905). Dessutom har han skrifvit åtskilliga artiklar i pedagogiska ämnen i Nordisk familjeboks 2:a uppl. R. N--n. Lindström, Karl Arvid, elektrotekniker, f. 15 jan. 1866 i Hedemora, student i Uppsala 1886, filos, kandidat där 1889, anställdes som ingenjör vid Allmänna svenska elektriska a.-b. i Västerås 1900, blef 1904 extra lärare vid Tekniska högskolan och 1907 professor där i teoretisk elektroteknik. L. har både som praktisk ingenjör och lärare kraftigt medverkat till elektroteknikens utveckling i Sverige. Han har sålunda konstruerat maskiner för ett stort antal kraftanläggningar och genom uppsatser och teoretiska undersökningar verksamt bidragit till utredningen af aktuella frågor inom den elektriska maskinteknikens och kraftöverföringens områden. L. är led. af Vet. akad. (1911). A. E--m. Lindström, Frits, målare, f. 5 juli 1874 i Stockholm, studerade vid Konstnärsförbundets skola 1892-94 och 1895-96 samt i Köpenhamn och Frankrike. L. har utställt såväl landskapsstämningar som porträtt i stark, mättad iärg: Motiv från Visby (1895, Göteborgs museum), Mimi (damporträtt, 1896), Gumma från Bretagne (1898, Thiels galleri), porträtt af målaren B. Ahlgrenson (1901, Göteborgs museum), Min dotter (1909) m. fl. G--g N. Lindum Colonia. Se Lincoln. Lindvall, Karl August, ingenjör, f. 14 dec. 1829 i Karlskrona, genomgick Skeppsbyggeriinstitutet där 1843--48 och vann anställning hos O. E. Carlsund vid Motala mekaniska verkstad 1849. Från Motala kom L. 1858 till Bergsunds mekaniska verkstad vid Stockholm, där han verkade som konstruktör 1858--74 och som öfveringenjör och chef 1875--90. Under hans ledning nådde Bergsund hög utveckling, och bl. a. anlades filialen vid Finnboda, hvars slip konstruerades och byggdes af L. Under sin långa och hedrande ingenjörsbana har L. knutit sitt namn vid utförandet särskildt af ett stort antal järnkonstruktioner för broar och allmänna arbeten. G. H--r. Lindådra, bot. Se Camelina. Lindärfva, socken i Skaraborgs län, Kinnefjärdings härad. 1,330 har. 483 inv. (1910). Annex till Sävare, Skara stift, Domprosteriet. Lindö, gods i Runtuna socken, Södermanlands län, med hufvudbyggnaden vackert belägen mellan sjön Eknaren och Kappstasjön. 3 mtl, tax. till 64,700 kr. (1910). Godset, förr kalladt Öija, tillhörde den från trettioåriga kriget bekante Harald Stake, sedermera landshöfding och riksråd, fick i slutet af 1600-talet namnet L. efter öfversten frih. Mårten Lind-hjelm, egdes sedan inom släkterna von Berchner, Strahlenberg och Fleetwood samt af grefve K. G. Piper, som 1800 h. o. h. ombyggde gården. Äfven dennes efterträdare frih. Kantzow förskönade egendomen, som nu är en af Södermanlands vackraste. Wbg. Lindöit, petrogr., leukokrat gångbergart, väsentligen bestående af kalifältspat. Den är komplementär bergart till sölvsbergit och förekommer liksom denna i Kristianiatrakten. Namnet efter Lindö i närheten af Kristiania. A. G--n. Lindön, klippig ö i Norge, Jæderens och Dalernes fogderi, Stavanger amt, vid inloppet till Vaagen. I början af 1700-talet uppförde och bestyckade öborna ett batteri på L. I början af 1800-talet omdanades befästningen för statens räkning till 2 batterier för 10 kanoner till försvar af ladestedet Egersund. Efter 1815 fingo batterierna förfalla. L. W:son M. Lindö skans, i Östergötlands skärgård, nära Arkö, fanns redan 1676, då den af Stuart iståndsattes, och bestyckades sedermera med 22 st. 24 pundiga kanoner. Efter krigets slut (1679) fick skansen förfalla. L. W:son M. Lindöö, von. Se Linde von der. Linea (lat., af linum, lin), eg. lintråd; rad, streck. Se Linje. Linea, La (La L. de la Concepción), stad i spanska prov. Cádiz, vid norra gränsen af det engelska Gibraltarområdet. 31,862 inv. (1900), nästan uteslutande arbetare i Gibraltar. J. F. N. Linea alba (lat., "hvita linjen"), anat., en fibrös strimma, som intar midtlinjeu af den främre bukväggen från bröstbenets svärdformiga broskbihang till blygdbenet. Den bildas genom sammanträffandet af sidomusklernas aponeuroser (platta scnor). E. Hgn. Linea carolina, ett slags rikslikare, som förfärdigades af Stiernhielm. Se Aln. Jfr L. B. Falkman, "Om mått och vigt i Sverige", II, 45--46. Lineal arfföljd l. Primogenitur. Se Tronföljd. Lineament (lat. lineamenta), oftast i plur., grunddrag, ansiktsdrag. Linear (lat. linearis, af linea, linje), lineär (fr. liniaire) l. linjär, linjeformig, utförd eller utsträckt i linje. Jfr Lineär. Linearperspektiv. Se Perspektiv. Linearprojektion, miner., kem., fys. Se Kristallografi, sp. 1340. Linearritning (Linearteckning), den art af teckning, vid hvilken linjalen utgör det viktigaste hjälpmedlet. Jämte linjalen kommer äfven cirkelbesticket (se d. o.) till användning. Linearritningen omfattar 1. Geometrisk konstruktionsritning, som behandlar konstruktioner i planet,