såsom uppritning af rät- och krokliniga figurer, ytmönster, skalor, kägclsnitt och andra kroklinjer m. m. 2. Projektionsritning, medelst hvilken föremål i rymden af bildas, projicieras, på en yta, som i allmänhet är ett plan. Huru denna afbildning under olika förhållanden skall utföras äfvensom sambandet mellan originalet i rymden och dess afbildning utgör föremålet för afbildnings- 1. projektionsläran. Som en särskild gren af geometrien benämnes denna afbildningskonstens teori också be-skrifvande geometri. Tänka vi oss från ett föremåls väsentliga punkter parallella strålar dragna mot ett plan, så bestämma dessa projektionsstrålars skärningspunkter med planet en bild, en projektion, som på grund af strålarnas parallellitet kallas parallellprojektion. Äro projektionsstrålarna dessutom vin-kelräta mot bildplanet, uppstår en ortogonal projektion, eljest en sned 1. klinografisk projektion. Yid den vanligaste och för tekniska ritningar allmänna anordningen användas två mot hvarandra vinkelräta projektionsplan, det ena horisontalt, det andra vertikalt, på hvilka föremålet projicieras medelst mot planen vinkelräta strålar. Man erhåller sålunda på det horisontala planet en planritning, horisontalprojektion, på det vertikala planet en samhörig höjdritning, vertikalprojektion. Ofta införes ännu ett tredje, mot de båda förra vinkelrätt projektionsplan, på hvilket framställes en sidoritning, sidoprojektion. Men då våra ritbräden icke äro vinkelformiga, utan plana, så tänkes vidare, efter skedd projektion, det ena projektionsplanet vridet kring skärningslinjen med det andra, tills det sammanfaller med detta senare, och man erhåller två eller tre samhöriga bilder i ett enda plan, konstruktionsplanet. Denna afbildningsmetod, medelst horisontal- och vertikalprojektioner, har uråldriga anor. Redan de gamle egypterna, tusentals år f. Kr., måste ha känt densamma, grekerna använde den för konstruktion af sina stensnitt, och i den romerske arkitekten Vitruvius bok öfver byggnadskonsten (skrifven omkr. 13 f. Kr.) heter det i 2:a kap:s 1:a bok: "Af afbildningssätt, hvilka grekerna kalla ideai, ges det följande: planritning (ichnographia), höjdritning (orthographia) och perspektivisk ritning (scenographia)." Emellertid erhöll metoden först genom den store franske matematikern G. Monge (i det epokgörande arbetet "Lecons de géométrie descriptive", 1795) sin fullständiga vetenskapliga grundval, hvadan densamma i den nyare deskriptivgeometriska litteraturen ofta benämnes Monges metod. Bland öfriga parallellprojektiviska afbildningsmetoder må särskildt nämnas axonometrien, vid hvilken ett föremåls bild bestämmes genom bilderna af dess punkters tre koordinater i ett rätvinkligt axelsystem. Bildplanet antages lutande mot de tre koordinataxlarna och projektionsstrålarna vanligen vinkelräta mot bildplanet. Den axonometriska metoden har liksom vissa klinografiska metoder den fördelen framför vanlig projektionsritning, att bilderna bli mera "åskådliga", påminnande om perspektivbilder, meri likväl medge omedelbart uppmätande af längder i hufvuddimensionernas riktning, hvilket icke låter sig göra med de perspektiviska bilderna. Äro de projektionsstrålar, som tänkas dragna från föremålets punkter mot bildplanet, icke parallella, utan sammanlöpande till ett i ändligheten befintligt projektionscentrum, uppstår den allmänna centralprojektionen. Ett särskildt specialfall af centralprojektion är perspektivbilden, där centrum tänkes motsvara människoögat och vid hvars framställning därför hänsyn tages till ögats fysiologiska beskaffenhet. Medan de vanliga ortogonala bilderna på två vinkelräta projektionsplan finna sin hufvudsakligaste användning för tekniska ändamål, är perspektivbildens uppgift att hos åskådaren i framkalla ett intryck liknande det, som åstadkommes af verkligheten. Härmed är också perspektivbildens betydelse och användbarhet för konstnärliga ändamål bestämd. Om lineartecknmgen som undervisningsämne i skolorna se T e c k n i n g. P. H-s. Lineartaktik (linjartaktik). Se Fotfolk, sp. 982, och Linje 4 a. Linearteckning. Se Linearritning. Line engraving [lain ingrévin]], eng., detsamma som gravure an bnrin. Se Grafstic kelblad. Lineär (se Linear), mat., kallas en storhet, som eger blott en enda dimension (längd). En ekvation eller en funktion kallas lineär med hänsyn till vissa däri ingående variabla eller obekanta storheter, om dessa storheter icke förekomma med högre gradtal än 1. Så är t. ex. ekvationen ax + by + cz² = O i afseende på x och y en lineär ekvation, hvilket däremot icke är fallet i afseende på z. En differentialekvation kallas lineär, om den beroende variabeln och alla dess derivator ej äro af högre gradtal än 1. Så är t. ex. ekvationen d2-// .dy - - + x - + x-y = O d x- ax en lineär differentialekvation. - Med lineär substitution förstås införande i en ekvation eller funktion af en ny variabel, som är förbunden med den ursprungliga genom en lineär ekvation. - Med lineärt problem menade de grekiske matematikerna ett geometriskt problem, som hvarken medelst räta linjen och cirkeln eller med tillhjälp af koniska sektioner kunde lösas. (I. F.) Lineära blixtar (se L i n e a r), meteor. Se Blixt. Llneär dilatationskoefficient (se Lineär), fys. Se Dilatation. Lineär hastighet (se Lineär), mek. Se Hastighet. Lineär substitution, mat. Se Lineär. Lineärt jordskalf (se L i n e a r), geol. Se J o rdskalf, sp. 162. Lineärt problem, mat. Se Lineär. Linfamiljen, bot. Se Linaceæ. Linfrö. Se L i n. Linfröextrakt. Se Hemliga medel. Linfrökakor, återstoden af linfröna sedan deras innehåll af fett uttagits, är ett högt värderadt fodermedel, med 28--40, vanligen omkr. 30 proc. ägghviteämnen, föga mindre af lätt smältbara kolhydrat samt fett i växlande mängd efter det sätt, hvarpå oljan uttagits. Då detta skett genom pressning, innehålla kakorna vanligen fett till omkr. 8 proc. af sin vikt, efter extraktion med fettlösningsmedel blott hälften så mycket fett. Pressåterstoderna komma vanligen i handeln som linf rökakor, efter extraktion däremot som linfrömjöl. Dessa fodermedel användas i synnerhet åt ungdjur och åt sjuka djur på grund af sin milda beskaffenhet och frihet från alla skarpa eller retande beståndsdelar. H. J. Dft.