L:s svaghet i individualisering, en viss motsägande
blandning af bålstorhet och sentimental vekhet hos
hans hjältar samt den brottning med den poetiska
formen, i hvilken han aldrig fullt segrade.
Tirfing
eller dödssvärdet är en "romantisk" dikt i 10 sånger
(1836), en dikt, som erinrar om öhlenschläger och
Tegnérs "Fritjofs saga"; den är möjligen författad
omkr. 1820. - L:s dramer behandla nordiska sago- eller
svensk-historiska ämnen; med rent enstaka undantag
ha de aldrig blifvit uppförda. L. saknade nämligen i
det stora hela alla de hufvudegenskaper, som utmärka
den sanne dramatikern, särskildt sinne för afrundad
dramatisk anläggning samt den skarpa blicken för
människolynnen och deras konflikter. L:s skådespel
äro, utom de ofvannämnda,
Riksdagen 1527 (1817),
Den heliga Birgitta (1818),
Engelbrekt Engelbrektson
(1819) jämte de 1824 utgifna
Styrbjörn Starke,
Visburs söner, Ingjald Illråda och Ivar Vidfamne
samt
Blot-Sven. Storslagenheten i vissa af de lyriska
partier, som förekomma inströdda i några af dessa
dramer, är emellertid anmärkningsvärd. Inom "Götiska
förbundet" kom L. aldrig att verka något väsentligt;
och när Geijer offentliggjort sin uppsats i "Iduna"
(7:e häftet 1817) om de nordiska myternas användande
i bildande konst, i hvilken uppsats han sökte bevisa
deras olämplighet för ändamålet och hvari L. direkte
åsyftas, utträdde L. ur sällskapet. Sina egna åsikter
om de fornnordiska myterna framlade han i verket
Eddornas sinnebildslära (1819). Han sökte där visa,
att gudarna och deras öden voro idel allegoriska
omklädnader för intellektuella begrepp, och hans
åskådning
P. H. Lings graf å Annelund.
är till stor del påverkad af Schelling, liksom
L., "göten", i mångt och mycket är nyromantiker
och rousseauan. 1815 erhöll han af Svenska
akad. Lundbladska priset. 1833 vann han dess stora
belöningsmedalj och 1837 Karl Johans pris. Efter
hand minskades emellertid antalet af hans anhängare,
i synnerhet efter det de torra sorgespelen afkylt
entusiasmen, och "slutligen öfvergick
allmänheten till en likgiltighet för hela hans
skaldskap, lika orättvis, som dess förut visade
beundran varit blind och ensidig". Man kan säga,
att denna period inträdt, redan då L. 1835 invaldes
till led. af Svenska akad., och hans förträffliga
inträdestal därstädes (öfver A. F. Skjöldebrand)
var äfven hans sista vittra bragd, "Tirfing"
undantagen. Sina sista år tillbragte skalden i ett
halft domningstillstånd, en följd af bekymmer
och den ständigt jäktande verksamhet, under
hvilken han tillbragt sin ungdoms och mannaålders
dagar. "Halfblind, på en gång utbrunnen och ännu
glödande", slöt han sitt lif och fick, som han önskat,
sin graf å sitt landställe Annelund vid Stockholm
(jfr fig.). Af Lisbarn må nämnas sonen
Hjalmar Fredrik
(se
Ling 2) samt döttrarna
Henrika (se
Liedbeck, P. J.),
Hildur (f. 1826, d. 1884), hvilken
verkade som en hängifven lärarinna vid Gymnastiska
centralinstitutet från 1848 till sin död, och
Vendla (f. 1834, d. 1911), äfven framgångsrikt
verksam inom gymnastiken. - Som person präglades
L. af en ständig oro. Han författade, berättas det,
vanligen dikterande, under promenad på golfvet och
med lifliga åtbörder; och så kunde han utan hvila
eller vederkvickelse hålla i hela dagen, tills han
nedsjönk utmattad eller hallsvimmande. Då han själf
skref, kastade han sig ofta ned på golfvet och raspade
häftigt fram sina verser. Som föreläsare eller i andra
föredrag uttryckte han sig med flödande vältalighet,
när han greps af sitt ämne. Hans känslighet för
anmärkningar eller motsägelse utgick egentligen från
farhågan, att man ville förneka eller nedsätta de
idéer, hvilka voro honom heliga och som sammanvuxit
med hans författarskap och hela personlighet. -
L:s utseende har bevarats åt eftervärlden
genom en litografi af Cardon efter teckning af
J. G. Sandberg (se medaljongen, sp. 665) och genom
en byst, modellerad af norrmannen H. Mickelssen
(f. 1789, d. 1859) och hvaraf en framställning i
marmor finnes i Nationalmusei "kupolsal". 1906
utfärdades upprop till insamling för att resa en
staty öfver L. i Stockholm; de insamlade medlen
äro (nov. 1911) omkr. 22,000 kr. L:s namnteckning
finnes återgifven å pl. IV till art.
Autograf. På
en kulle i Ljunga pastorsboställes närhet invigdes
15 nov. 1876 en med inskrift försedd bautasten till
L:s minne. Hans
Samlade arbeten utgåfvos 1859-65
i 3 bd, dock ej fullständigt. Jfr "Inträdestal"
af Atterbom (i "Sv. akadis handl.", d. XX, 1843),
L:s dotters, fru Liedbecks, lefnadsteckning (1852),
B. v. Beskows förord till L:s "Samlade arbeten" och
K. A. Wester-blad, "P. H. L." (1904) och "L. Hans
betydelse och hans verk" (1907).
L. som skapare af en rationell gymnastik. Gymnastiken,
som i forntiden, under Greklands lyckligaste tid,
blomstrade, föll under medeltiden i dödsdvala och
visade först under renässansens tid tecken till något
lif. Bacon, Descartes, Newton framträdde sedermera
med sina teorier. Borelli gaf med sin bok "De motu
animalium" (1680-81) uppslaget till den iatromekaniska
skolan, som, ehuru den sökte förklara människokroppens
rörelser och funktioner genom matematisk-mekaniska
lärosatser, själf likväl ej begagnade några mekaniska
medel. Francis Fuller ("Medical gymnastic", 1740)
påpekade, dock utan att göra sig hörd af läkarna,
kroppsrörelsens infly-
