tände på den organiska ekonomien och vikten af rörelser för botande af sjukdomar. Ehuru flera teoretiska grundsatser uttalades i samma riktning (t. ex. af Tissot, 1781, J. Bugh, 1794), ehuru på flera ställen vissa former af den mekaniska metoden (gång, ridt, fäktning, dans) praktiskt tillämpades och stundom kröntes med lycklig framgång i vissa sjukdomar, vann den egentliga gymnastiken dock ej någon sammanhängande utveckling eller något större intresse, förrän, som tysken J. Schreiber säger, "den snillrike icke-läkaren i Sverige skapade den moderna rörelseterapien och hans skarpsinniga lära spred sig till Tyskland, England och andra länder". Det är antagligt, att L. tog intryck af det nyvaknade intresset för vetenskapen och gymnastiken, men den egentliga grunden till hans skapelse inom gymnastiken är dock att söka i hans egendomliga snille. Tidigt mognade hos honom tanken, att kroppsöfningar utöfva ett stort inflytande på den mänskliga organismen och att en harmonisk utbildning af kroppens enskilda delar bör utgöra en viktig beståndsdel i folkuppfostran. Han studerade den grekiska och fornnordiska gymnastiken, och för att söka samt lägga den rätta grunden till rationell gymnastik tvekade han ej att vid mogna mannaåldern studera vissa till läkaren hörande vetenskapliga discipliner. Det stod klart för hans tanke, att gymnastiken tillhörde ej blott enskilda personer eller korporationer, utan var en sak för hela folket. Men det kostade honom en svår strid mot fördomar och okunnighet för att göra detta klart äfven för andra. 1813 vände L. sig till den 1812 tillsatta uppfostringskommittén med förslag om en utbildningsanstalt för gymnastiklärare. Detta förslag tillstyrktes och befordrades med stor hastighet af nämnda kommitté. Tidigare hade han vändt sig till universitetskanslern med en liknande framställning, men erhöll då det bekanta svaret att "gycklare och lindansare ha vi nog förut". Mot detta nedslående afslag stod en orubblig viljekraft, och 1813 utverkade L. genom det förtroende han väckt hos uppfostringskommittén och dess sekreterare Jakob Adlerbeth samt hos Götiska förbundets mera framstående män, att genom k. förordn, af 5 maj s. å. ett gymnastiskt centralinstitut upprättades i Stockholm. Hela dess tjänstepersonal bestod till en början af honom själf. Åren 1806-36 utgöra den egentliga tidsramen för hans gymnastiska verksamhet. På grunderna af anatomien och den då ännu föga utvecklade fysiologien framställde han i enkla och bestämda drag de viktigaste allmänna lagarna för ett rationellt och omfattande system för bruket af människans rörelser till gymnastiska ändamål för både sjuka och friska, äfvensom för vissa handvapens användning i noga beräknad öfverensstämmelse med den unge, friske mannens behof af kroppslig utveckling till ökade krafter och förbättrad form. Hans första ledande och ständigt följda grundsats blef därför att söka ett urval af verksamma former, hvilka efter olika individuella behof tillfredsställde bestämda kraf, motsvarande de enklaste mekaniska, anatomiska och fysiologiska lagarna. Därför antog han endast det, hvars verkan kunde åtminstone empiriskt utrönas tillräckligt för att ega rätt till användning. Denna principiella och nyktra eklekticism skiljer honom skarpast från nyare, utländska "system", som ha gymnastik till föremål. Den skiljer honom ännu bestämdare från akrobaters ensidiga syften och teatraliska uppträdande. I afseende på fysiologien äro hans med ett förvånande skarpsinne samt ett otroligt ihärdigt och försiktigt arbete vunna empiriska uppdaganden och därpå stödda föreskrifter så mycket märkligare, som de i många väsentliga fall först af nu lefvande fysiologers metodiska undersökningar ha kunnat bekräftas. Åtskilliga andra kvarstå ännu som blott empiriska fakta, utan nöjaktig förklaring af rent fysiologisk art. L. fördelade gymnastiken i fyra större grenar efter dess olika användning för friska och sjuka människor: 1. pedagogisk gymnastik, 2. vapenföring (militärgymnastik), 3. sjukgymnastik (medikalgymnastik) och 4. estetisk gymnastik. I rörelsernas allmänna indelning följde han närmast forntidens och antog därför aktiva rörelser, passiva rörelser och s. k. blandade former. I vissa fall lade han synnerlig vikt på den största möjliga "korrektion" och bestämdhet samt angaf ofta felen mot den rätta, afsedda formen. För att befordra precisionen och enkelheten i de tre slagen af rörelser vidtog han flera olika åtgärder af karakteristisk prägel. Den väsentligaste, men ännu ej nog allmänt antagna bestod i att skarpt skilja den föregående ställningen från den därur gående rörelsen af blott en kroppsdel eller hela kroppen. Ehuru till det yttre mycket olikartade, samlades de empiriskt vunna formerna till vissa hufvudsakliga ändamål, som äro för "den mekaniska agenten" (såsom han kallade gymnastiken) mera tillgängliga än för andra medel. Spetsen af denna koncentrerade, men alltid försiktigt och progressivt anordnade samverkan emellan mer eller mindre olika former riktades på skiljaktiga sätt, efter individuella behof, mot de två i bröstet inneslutna hufvudsakliga organen, lungan och hjärtat. Detta förfarande gällde som en bestämd hufvudsak i både frisk- och sjukgymnastik och beror merendels i första hand på rätt valda och rätt följda föreskrifter angående ställningen. I sina generaliserande klassifikationer af rörelsernas olika verkan på skiljaktiga organ eller "organgrupper" sätter han dock främst inflytandet på nerv- och blodsystemet, såsom det allmännaste gemensamma målet i de mest olikartade fall och äfven som bestämmande gränserna för gymnastikens hela omfattning. Detta allmänna mål och denna hänsyn till "nerv och kärl" synas praktiskt tillämpade i den af honom grundlagda metoden och uttalas i uppställningen af hans efterlämnade, af honom ej fullbordade skrift, Gymnastikens allmänna grunder (1834, tr. 1840; ny uppl. 1866). Två reglementen, i "linjegymnastik och bajonettfäktning", hvilka afse att för soldaters öfningar skaffa en nödfallsutväg under de mest otjänliga förhållanden ute på fritt fält utan allt slags redskap, utkommo 1836. Man har däraf dragit den slutsatsen, att han förkastade redskapens bruk. Detta är oriktigt, men han förordade enkelhet. Hela den lingska gymnastikens tekniska omfångar så vidlyftigt, att oaktadt mycken flit af hans in- och utländska efterföljare den beskrifvande delen ännu endast styckvis blifvit framställd. Om sjukgymnastiken ha tre handböcker utgifvits af läkare, engelsmannen Roth, tysken Neumann och svensken T. J. Hartelius. En hel, planmässig framställning i bilder och beskrifningar kunde trots förnyade påminnelser ej åstadkommas under det första och mest maktpåliggande utvecklingsarbetet, hvilket just till