följd af bristande åskådlighetsmedel fördröjdes ända till 1834, då L:s kraft var alldeles uttömd. I allmänhet föredrog han den praktiska undersökningen af sitt ämne framför den teoretiska framställningen däraf i skrift. Ända till 1870 fanns ingen svensk handbok i sjukgymnastik. Äfven efter L:s död ha det allmänna erkännandet af hans erfarenhetslära och de därpå grundade slutsatserna varit utsatta för motstånd och äfven mött lifliga ogillanden jämväl af högt ansedda utländska vetenskapsmän. Ingen svensk mans intellektuella verk har utomlands framkallat en sådan storm af förbittring som den, hvilken uppkom synnerligen i Tyskland vid striden emellan de där inhemska systemen och det svenska. Hela landets press inrycktes däri, 1861-62, liksom regeringarna och de vetenskapliga akademiernas förnämsta målsmän, mot det främmande "intrånget". Bland anmärkningar, som riktats mot L:s gymnastiska metod, må följande nämnas. Några fysiologer påstå, att den vänder sig endast till de yttre rörelseredskapen. Den begagnar dock flera till bålens olika delar och till inre organ riktade rörelser än någon annan. Man har ogillat dess -indelning i ofvannämnda fyra grenar och synnerligen den estetiska grenens skiljande från den i vida större utsträckning tillgängliga pedagogiska. Likaledes har starkt ogillande uttalats öfver dess målsmäns uppgifter angående möjligheten af s. k. "specifika" verkningar af vissa rörelser. Nästan lika stort klander väckte namnet och bruket af passiva rörelser i den medicinska gymnastiken. Sedermera har likväl användningen af passiva rörelser vunnit ett ökadt förtroende äfven under ett i vissa afseenden mycket mindre lämpligt namn, nämligen massage. Den utländska litteraturen har velat påbörda den af L. grundlagda metoden att vilja gälla som "universellt" medel mot allt kroppsligt ondt. Denna anklagelse berodde mest därpå, att metoden ansågs kunna lindra smärtor i svåra hjärtlidanden, något, som numera har vunnit daglig bekräftelse äfven i länder, där tviflet räckt längst. Flera granskare, äfven under senare tiden, ha trott sig finna i metoden en tadelvärd "mysticism", mest på grund af den i början för alla obegripliga terminologien, som jämväl ansågs vittna om en pedantisk anda. Dess uppkomst tillhör dock egentligen L:s närmaste efterträdare. Dess hufvudsakliga betecknande karaktär, den s. k. binära grundplanen, är nu antagen i läroböcker och af läkare, som egna sig åt sjukgymnastik. I samband därmed kan anmärkas metodens allmänna förtjänst att ha från de med animal magnetism närbesläktade formerna utgallrat de enklaste, ofarliga, mest praktiska och för de flesta människors anlag brukbara förfaringssätten, afklädda all mystik. Den föredrager i dessa fall synnerligen en form af lätt berörande strykningar, hvilka icke fortsättas till sömn. Besynnerligt nog har den samtida och äfven den på senare tiden rådande kritikens starkaste ogillande träffat den svenska gymnastikens sträfvan efter urval af former, grundadt på verkningar i stället för att af begär efter fullständighet göra "allt som är möjligt" för människans många leder. Man har som pedanteri betecknat såväl denna eklekticism som den därmed förenade sträfvan efter enkelhet och en noga bestämd form, dess däraf beroende fordran på sträng korrektion i många viktiga fall, dess noggranna anmärkningar mot fel i det tekniska utförandet o. s. v. Samma motstånd träffade i början yrkandet på individualisering, hvilken helt enkelt förklarades för absolut omöjlig i friskgymnastik. I utlandet har man dessutom länge förebrått den svenska gymnastiken dess utpräglade militära karaktär, begagnad i pedagogiskt ändamål, medan patrioter och vänner af nationalförsvaret i hemlandet ansågo den vara för litet militärisk - äfven för folkskolans behof. Emellertid har den militära formen, förut af skydd i Tysklands turnväsen, numera antagits i alla länders skolgymnastik, äfven där afvikelser i andra afseenden ännu råda. L. vidrörde den estetiska gymnastiken blott fragmentariskt, om det tages hänsyn till densamma som en själfständig gren, men han är lagstiftare i estetiken, antingen den tillämpas inom gymnastiken, orchestiken eller inom den teatraliska konsten. Han ställer vid dess tillämpning en oafvislig fordran, på enkelhet, renhet och relativ skönhet - en fordran att aldrig utan tydlig^ skäl afvika från det enklaste medlet. Denna estetiska lag har från gymnastiken bortrensat en massa af smaklösa, onödiga rörelser och står i stark motsägelse till den åsikten, att man skall utföra allt, som är möjligt. Den utdömer all akrobatism och karikatyr. Intet annat gymnastiskt system, utom möjligen det grekiska under dess mest lysande period, har så som det svenska eftersträfvat enkelhet och begränsning i plastisk form och skönhet. L. grundade gymnastiken på mekaniska, fysiologiska och hygieniska lagar samt ville, att den skulle uppenbara i enkla drag sitt ideella väsen. Om den af L. skapade gymnastikens ("svenska gymnastikens") segertåg genom världen se Gymnastik, sp. 789-790. 2. Hjalmar Fredrik L., den föregåendes son, gymnast, f. 14 april 1820 i Stockholm, d. där 9 mars 1886, hade vid faderns död, trots sina 19 år, aldrig varit i någon skola. Han hade i hemmet fått lära jämnt och nätt så mycket, att han kunnat "läsa sig fram", varit i trädgårdsmästarlära och hjälpt till som rörelsegifvare vid Gymnastiska centralinstitutet. En beundrare till fadern åtog sig vid dennes frånfälle sonens undervisning, och efter två år aflade denne 1841 med heder studentexamen i Uppsala. Omedelbart därefter genomgick han kursen vid Gymnastiska centralinstitutet, utexaminerades 1842 därifrån och anställdes 1843 som underlärare vid nämnda institut, där ha a 1858 förordnades till öfverlärare. 1864, vid centralinstitutets omorganisation, utnämndes han till professor och öfverlärare med k. fullmakt på denna syssla. 1882 erhöll han afsked med pension. - Ehuru L. flera år biträdde vid sjukgymnastiken hos professor L, G. Branting och ordnade doktor M. Eulenburgs svenska sjukgymnastik i Berlin, riktade han ständigt sitt verksamhetsbegär uteslutande åt den pedagogiska gymnastiken. Om denna har han inlagt odödlig förtjänst. Genom L:s outtröttliga och oegennyttiga verksamhet utvecklades den svenska gymnastiken till en beståndande institu-