tion, som därefter visat sig bestå profvet mot de anlopp, som gång på gång gjorts mot densamma, och numera kan förutses, att densamma kommer att bli grundläggande för den fysiska uppfostran i alla civiliserade länder. L. var en kunnig anatom. Han gjorde grundliga naturvetenskapliga studier icke blott hemma i Sverige, utan äfven i Tyskland och Frankrike. Under sina längre besök i dessa länder tillegnade han sig deras språk och litteratur. Detta underlättade i hög grad hans fortsatta studier. Han rörde sig med stor ledighet i skrift, dock utan att särskildt vårda sig om formen. Hans syfte med hela sitt arbete var att återupprätta och fortsätta faderns gymnastiska verk. Han ansåg detta vara hans sonliga uppgift. Häri torde man finna anledningen till, att han icke utsatt något författarnamn på utgifna skrifter. Det har med rätta sagts om L., att han räddat faderns förnämligaste skapelse från att förryckas och att förglömmas. Vi ha honom att tacka äfven för grunderna till gymnastiksalars praktiska inredning, hvarigenom mängder af gymnastiserande kunna öfva sig samtidigt. - Som skriftställare uppträdde han kritiskt mot bruket af åtskilliga farliga konststycken eller andra karikerande och alldeles gagnlösa öfningar i friskgymnastik äfvensom mot en ofördelaktig inskränkning, uppkommen genom uteslutande af vissa för frisk ungdom väsentliga "former". Han inlade en allvarlig protest mot åsidosättande af den enkelhet, reda och mera omväxlande mångfald, som med minskad fara för öfverdrifter lättare kan åstadkommas genom en stegvis ordnad "tabellarisk plan" af rörelseformernas mångfald, på olika sätt lämpad för såväl skolungdom som soldatskolan. Idén till en rationell pedagogisk gymnastik var funnen och grunden påbörjad af L:s snillrike fader, men äran af det rika rörelsematerialets samlande och ordnande tillhör sonen. L. har af trycket utgifvit Pedagogiska föreningens discussion öfver skolgymnastiken, vid årssammanträdet den 21 maj 1856 (med 8 bihang, 1857-64), Tabeller för pedagogisk gymnastik (1866; 4:e uppl. 1876) samt Tillägg till dessa (1869; 3:e uppl. 1880), en källa för gymnasten att ösa ur, Rörelselära (1866; förk. uppl. 1884), vittnande om ovanligt omfattande beläsenhet, men genom det hopade materialets rikhaltighet och genom bristande öfversiktlighet något dunkelt, Öfversigt af rörelselära (1880), med en rikhaltig samling figurer, samt värdefulla meddelanden och längre artiklar i "Tidskrift i gymnastik", bildande en utförlig historisk och kritisk skildring af friskgymnastiken vid Gymnastiska centralinstitutet 1843-73. L. har därjämte med stor pietet ordnat och utgifvit "Delar af L. G. Brantings efterlemnade handskrifter" (3 dlr, 1882-85). - Ett i sanning storartadt arbete äro L:s 2 ä 3 tusen pennteckningar, afsedda att framställa den stränga "korrektion", som karakteriserar många delar af den svenska gymnastikmetoden. (Ett urval af dessa meddelas i art. Gymnastik.) Fruktan för, att denna metod, på grund af sina formers omfattning och olikartade beskaffenhet samt till följd af bristen på tillräckliga och nog goda åskådningsmedel, skulle dela den grekiska gymnastikens öde att bli högst ofullständigt känd af eftervärlden, förmådde L., sedan han förgäfves vädjat till statens mellankomst, att 1873, vid 53 års ålder och med betydligt minskad synförmåga, lära sig teckna samt med sin så sent förvärfvade färdighet gripa sig an med att genom åskådlig framställning skilja den kritiska och "rigoristiska" metoden från en hel mängd senare uppkomna förfaringssätt (särskildt de i tysken Spiess', 1840-46, och engelsmannen Laspees', 1865, skrifter fullständigast framställda "systemen"). Efter mer än 10 års arbete fick L. sin samling färdig. Denna samling tillhör numera Gymnastiska centralinstitutet. Endast medel saknas för att få till stånd ett större planschverk öfver den svenska gymnastiken, hvarom påminnelser gjorts från såväl in- som utlandet alltsedan Gymnastiska centralinstitutets grundläggning och senast 1909 i skrifvelse till institutets direktion. - Till Svenska gymnastiklärarsällskapets 25-årsfest 1909 slogs en medalj öfver L. 3. Axel Johan L., den föregåendes sysslings son, skolman, läroboksförfattare, f. 30 maj 1838 i Brattfors, Värmland, blef student i Uppsala 1856 och promoverades till filos, doktor 1866, utnämndes till docent i franska språket vid Uppsala universitet s. å., tjänstgjorde som e. o. lärare 1864 -74, var lektor i franska och engelska 1874-83 vid högre allmänna läroverket i Vänersborg och 1883 -1908 vid Göteborgs h. realläroverk. L. innehade 1871 första förslagsrummet till adjunktur i franska och italienska språken vid Uppsala universitet. Han har utgifvit bl. a. Sur les inversions de la langue francaise (1866), Sur les verbes forts des langues romanes och Saggio su' pronomi personali della lingua italiana (i Uppsala univ:s årsskrift 1869), Recherches sur les pronoms francais dans la derniére moitié du XIV:e siécle (1874), Mellan studierna. Små landskaps- och genrebilder (1880), Studier ang. bruket och betydelsen i ny engelskan af hjelpverbet shall i bisatser (1882), Svensk-engelsk prepositions- och konstruktionslära (1894), Om den s. k. pittoreska skolan (i "Nord. tidskrift", 1894), Elementarkurs i franskan. Fransk läsebok för nybörjare (1896), Om futurum i engelskan (shall och will) (s. å.; 2:a uppl. 1907), Öfversättningsöfningar till inlärande af de oregelbundna verben i franskan (1897), öfversättningar till inlärande af prepositionernas bruk i engelskan (1898), Från den franska skaldekonstens Panteon. Efterbildningar, satta i litteraturhistorisk belysning (s. å.), Kort översikt av franska språkläran (1908) och Engelskt konstruktionslexikon (under tryckning 1911). 1. -rn.* T. J. H.* 2. T. J. H. o. L. M. T. 3. R. N-n. Linga (sanskr. linga, en afbildning af manslemmen), ind. religionshist., är den förnämsta symbolen för guden Qiva och uttryck för den alstrande principen i den lefvande naturen. Linga är pradhana, naturprincip, eller symbol för manligt kön, liksom den tresidiga prisman, på hvilken linga ofta anbringas, är symbol för kvinnligt, särskildt för Çivas gemål Durga. Çiva föreställes inherera i hvarje särskild linga. Sthavara-linga, "fast l.", är en större fast sten i det innersta rummet af ett Çivatempel, medan jangama-linga, "rörlig l.", är en amulett, som man bär med sig i en dosa af silfver eller koppar, buren i ett snöre om halsen. Symbolen linga förekommer tidigast i de stora folkeposen och purana samt i "Manava-dharmaçastra" (Manu's lagbok) och senare och torde först i och med çivaismens starkare framträdande fått religionshistorisk betydelse. Jfr Kittel, "Über den ursprung des Linga- 16 b. 22