kultus" (1876), samt de religionshistoriska handböckerna. K. F. J. Lingah, hamn. Se Lingeh. Lingaiter (sanskr. lingayat, linyavant, äfven Vira-Çaiva), ind. religionshist., namn på en talrik (1901 till 2 1/2 mill. personer uppgående) çivaitisk sekt företrädesvis i Syd-Indien (Nizams rike, Mysore och söderut), som från 1100-talet e. Kr. - särskildt genom Basava - vinner betydelse som motsättning mot jainismen. Som speciellt kännemärke bära de en jangama-linga (se Linga) och en oblatformig fläck i pannan (citraga). Till sekten hör bl. a. en klass kringvandrande eller i kloster boende tiggarmunkar, som äfvenledes kallas jangama ("rörlig") och gälla som Çivas uppenbarelser. Kännetecknande för lingaiterna är den religiösa inre fromheten (bhakti); de lägga mindre vikt vid ritual och offerteknik. Deras religiösa litteratur - viktigast är en çivaitisk kommentar till "Vedantasutra" - är företrädesvis på dravidiskt språk (särskildt kanaresiska och tamuliska) Jfr de religionshistoriska handböckerna af Barth och Hopkins samt Wurm, "Geschichte der indischen religion" (1874). K. F. J. Lingam, detsamma som linga (se d. o.). Lingard [li'ngad], John, engelsk historieskrifvare, f. 5 febr. 1771 i Winchester, d. 17 juli 1851 i Hornby, studerade 1782-93 vid engelska katolska kollegiet i Douai, prästvigdes. 1795 och var 1794- 1811 lärare vid ett katolskt seminarium nära Dur-ham. Från 1811 till sin död var L. präst vid katolska kyrkan i det ensliga Hornby och egnade sig där mest åt studier och historiskt författarskap. L:s förnämsta arbete är A history of England from the first invasion by the romans (8 bd, 1819-30; 6:e uppl. i 10 bd med biografi öfver L. af M. A. Tierney, 1854-55). Detta verk, som går till 1688 års statshvälfning, utmärkes för grundlig källforskning och klar, enkel framställning samt har ännu sitt värde som uttryck för en upplyst och strängt ortodox katoliks uppfattning af Englands historia, särskildt under reformationstiden. L. belönades därför af påfven Pius VII med doktorsvärdighet i teologi, kanonisk och civil rätt (1821). I kyrkopolitiska frågor rörande England rådfrågades han ofta af katolska prelater. Bland L:s öfriga arbeten märkas en katolsk katekes, åtskilliga smärre religiösa stridsskrifter och The antiquities of the anglosaxon church (1806; 3:e väsentligt utvidgade uppl. "The history and antiquities" o. s. v., 1845). (V. S-g.) Lingavant. Se Lingaiter. Lingayat. Se Lingaiter. Lingayen [-gaje'n], hufvudstad i prov. Pangasinán på västra kusten af ön Luzon, Filippinerna, på en låg och bördig ö i Agnoflodens delta. 21,529 inv. (1903). Risodling, fiske och tillverkning af nipavin af nipapalmen. Wbg. Lingbo kapell, församling i Gäfleborgs län, Ala tingslag, tillhörande Skog, Uppsala stift, Hälsinglands östra kontrakt. 1,100 inv. (1910). Lingeh (Lingah), persisk hamnplats i landskapet Laristan, vid Persiska viken, v. om Ormussundet. Omkr. 15,000 inv., hvaraf hälften rena araber, som förmedla transitohandeln på Omankusten. Exporten består nästan, uteslutande af pärlor och pärlmusslor, dessutom af något tobak, yllemattor m. m.; införseln af ris, bomullsvaror, socker, kaffe etc. Den allra största delen af handelsomsättningensker med England. 1908-09 anlöptes L. af 386 fartyg om 247,447 ton. J. F. N. Lingelbach, Johannes, holländsk målare och raderare, f. 1622 i Frankfurt a. M., d. 1674 i Amsterdam, dit han i unga år kommit med sina föräldrar. Tjuguårig anträdde han en studieresa till Paris, där han stannade ett par år, och tillbragte sedan sex år i Italien, hvarifrån han då öfver Tyskland återvände till Holland. Man vet ej, hvem hans egentlige lärare var, men man har gissat på Philips Wouwerinan i Haarlem, med hvars arbeten hans ryttarbilder ofta ha en påfallande likhet. Eljest målade han företrädesvis italienska hamnstycken, hvilket dock icke hindrade honom att därjämte behandla så växlande motiv som jaktstycken, stadsutsikter och genrebilder af olika slag, spridda i de flesta större museer, samt porträtt (såsom hans själfporträtt i Frankfurt). Han var därjämte en flitig medarbetare till andra konstnärer och målade utmärkt staffage i landskap af Hobbema, Ph. de Koninck, F. de Moucheron, J. Hackert och Jan Wynants, t. ex. i dennes stora landskap från 1651 (i f. statsrådet K. Swartz' samling) samt i ett par mindre stycken af Wynants i Nationalmuseum, som f. ö. ej, lika litet som någon svensk privatsamling, eger något arbete af L:s hand. O. G-g. Lingen. 1. Fordom grefskap i westfaliska kretsen i Tyskland, omgifvet af biskopsstiften Münster och Osnabrück samt grefsk. Tecklenburg. Det bestod af två delar: öfre och nedre L., af hvilka den förra, mindre, nu tillhör kretsen Tecklenburg i reg.-omr. Münster och den senare, 330 kvkm., reg.-omr. Osnabrück. Grefsk. L. var till 1508 en del af Tecklenburg, men tillföll då en gren af den där regerande ätten, som innehade det till 1548. Sedan tillhörde det länge huset Nassau-Oranien, af hvilket Preussen 1702 ärfde det. 1807 besattes det af fransmännen och förenades 1809 med storhertigdömet Berg och 1810 med Frankrike. 1814 kom det åter till Preussen, som 1815 afträdde nedre grefsk, till Hannover. - 2. Stad i preussiska reg.-omr. Osnabrück (Hannover), vid Emskanalen. 7,004 inv. (1905). 1685-1819 fanns där ett universitet, nu blott gymnasium, l o. 2. (J. F. N.) Lingen, Reinhold Johan von, friherre, militär, landshöfding, f. 28 aug. 1708 i Visby, d. 3 sept. 1785 på Normestorp i Slaka socken, nära Linköping, tillhörde en till Gottland inflyttad tysk släkt, tillbragte sin ungdom i främmande krigstjänst (fransk, kursachsisk och, 1737- 41, rysk), deltog som svensk öfverstelöjtnant i 1742 års bedröfliga fälttåg i Finland och vann 1743 historisk ryktbarhet genom den raskhet och oförvägenhet, hvarmed han från Åbo till Stockholm öfverbragte den med största spänning afvaktade underrättelsen om fredspreliminärernas afslutande. Från Stockholm, där L. mottog uppdraget, af reste han 13 juni, återvände 17 på morgonen från Åbo, omedelbart efter preliminä-