rernas undertecknande, och var 19 på aftonen i Stockholm med den väntade underrättelsen. På återresan hade han bl. a. måst simma öfver ett sund vid Åland för att från andra sidan hämta en där liggande färja, flotta sig öfver ett annat, halfmilsbredt, på en af honom och hans dräng hopfogad flotte af brädändar och störar samt vid Eckerö tillbringa 12 timmar med att utan verktyg och tjära dikta en gammal kasserad, öppen fiskarbåt, med hvilken han, drängen och två åldriga män, som påträffades, därefter togo sig under blåst och tjocka öfver till Grisslehamn. L. belönades s. å. med svensk adlig värdighet, befordrades efter hand på den militära banan till generallöjtnant (1761) samt blef 1763 landshöfding öfver Kristianstads län och 1764 friherre. Sedan han 1772 af ständerna (mösspartiet) fått rätt att erhålla ett bättre län och därefter afstå det genom ackord, var han ett par veckor s. å. landshöfding i Malmöhus län. Lingg, Hermann Ludwig Otto, tysk skald, f. 1820 i Lindau (Bajern), d. 1905 i München, tjänstgjorde 1846-50 som bajersk militärläkare, men pensionerades på grund af svår ohälsa och bodde sedan i München, sysselsatt med historiska studier och diktning. L. infördes i litteraturen af Geibel och tillhörde dennes krets; "stora" historiska ämnen lockade honom i synnerhet, och hans poesi har genomgående en dyster prägel, diktionen är bildrik, men något tung. Af hans verk kunna nämnas diktsamlingarna Gedichte (I, 1854, 7:e uppl. 1871; II, 1868, 3:e uppl. 1874; III, 1870), Dunkle qewalten (1872), Schlusssteine (1878), Lyrisches (1885), Jahresringe (1889) och Schlussrhythmen (1901), Die völkerwanderung (3 böcker, 1866-68; 2:a uppl. 1892), ett stort, men förfeladt episkt verk. några noveller samt en hel del historiska skådespel, samlade 1897 och 1899. 1899 utkom ett band af hans lefnadsminnen. Se A. Sonntag, "L. als lyriker" (1908). (R-n B.) Lingga-arkipelagen, nederländsk-indisk ögrupp ö. om Sumatra, tillhörig residentskapet Riouw, omfattande två större öar: Lingga (825 kvkm.) och Singkep samt omkr. 300 mindre, med en sammanlagd areal af omkr. 1,650 kvkm. Wbg. Lingon, bot. Se Vaccinium. Lingoner (lat. lingones hos Cæsar och andra klassiska författare), en gallisk folkstam, som i den romerska tiden bodde i nordöstra Frankrike med hufvudstad Andematunum, det nuv. Langres, som af dem har sitt namn. En afdelning, som deltog i den keltiska vandringen till Italien, bosatte sig i Gallia cispadana vid Pos mynning. K. F. J. Lingslätö, norra delen af Björkön i Ålands haf inom Väddö socken, Stockholms län, inköpte Barnens dag-föreningen 1911 för 45,000 kr. för att där bereda hufvudstadens folkskolebarn, som däraf äro i behof, tillfälle till vistelse på landet under sommaren. Området, 423 har, som förut tillhörde Samnäs a.-b., som där ämnade anlägga en hafsbadanstalt jämte uthamn för sjöfarten, erbjuder en naturskönhet, som öfverträffar de flesta af skärgårdens egendomar. Det skyddas mot de kalla hafsvindarna af en härlig och vidsträckt barrskog, och på motsatta sidan går ett bredt bälte af åkerjord, hagar och löfskog ned mot Bagghusfjärdens vackra vikar. Redan sommaren 1911 voro två kolonier dit förlagda i förut befintliga byggnader, och meningen är att uppföra nya kolonibyggnader jämte sjukstuga, och möjligen torde en koloni komma att finnas där året om för de barn, som äro så klena, att endast en sommars vistelse på landet ej anses tillräcklig för återvinnande af hälsa och krafter, i hvilket fall jämte vanlig skolundervisning skulle meddelas undervisning äfven i trädgårdsskötsel. Wbg. Lingua, lat. och it., tunga, tungomål. - Lingua creoula. Se Kap Verde. - Lingua franca, eg. det romanska, hufvudsakligen med italienska försatta, blandspråk, som begagnas vid Medelhafvets icke-europeiska hamnstäder (emedan österlänningarna nyttja ordet frank i bet. af västerlänning, europé); sedermera blandspråk i allmänhet. - Lingua francisca. Se Franska språket, sp. 1216. - Lingua geral. Se Guarani. - Lingua latina. Se Latinska språket. - Lingua romana ru'stica, det fornromerska (latinska) allmogemål, vulgärlatinet, ur hvilket de romanska språken framgått. Se Franska språket, sp. 1215, Italienska språket, sp. 1100-01 och Latinska språket, sp. 1350 ff. - Lingua volgare, italienska talspråket. Se Italien, sp. 1050, och Italienska språket, sp. 1001. Linguaglossa [linvaglå'ssa], stad i italienska prov. Catania (Sicilien), vid norra foten af Etna, delvis på en lavaström från 1566. 13,121 inv. (1901). J.F.N. Linguet [lägä], Simon Nicolas Henri, fransk jurist, författare, f. 14 juni 1736 i Reims, blef 1764 advokat i Paris och vann som sådan stort rykte, hvarjämte han äfven gjorde sig bemärkt genom några arbeten i antik historia och en mängd af hänsynslös sarkasm präglade broschyrer i växlande ämnen. Såväl genom dem som genom sin tidvis af regeringen indragna tidning "Journal politique et littéraire" ådrog sig L. fiender på alla håll; han uteslöts 1775 ur advokatkåren och satt 1780-82 inspärrad i Bastiljen till följd af ett litterärt angrepp på en akademiker, hertigen af Duras. Fängelsetiden gaf honom ämne till hans uppseendeväckande Mémoires sur la Bastille (1783; ny uppl. 1889 med biografisk inledning af H. Monin), ett med skärpa och elegans skrifvet arbete mot hofdespotismen, i hvilket dock "sanningen ofta är vanställd" (Funck-Brentano). Efter en tids vistelse i Bruxelles, där han öfverhopades med ynnestbevis af kejsar Josef II med anledning af lofprisande arbeten om dennes reformverksamhet, fick L. genom österrikisk bemedling