marknadsplats, ehuru i senare hänseendet underlägset
Söderköping. Redan på 1100-talet fanns där biskop.
Till stadens äldsta minnen hör kyrkomötet i L. 1152
(se
Kyrkomöte 1). På 1280-talet grundlades i L.
ett franciskankloster, om hvars läge man ej är
säker (det vann aldrig någon större betydelse; se
uppsats af P. G. Berggren i ”Meddelanden från
Östergötlands fornminnesförening” 1908); omkr. 1300
nämnes ett helgeandshus och vid medeltidens slut
åtminstone 2 kapell utom dem, som torde ha funnits
inom kyrkorna. Biskopsstolen var troligen den
rikaste och kapitlet det talrikaste i Sverige. Genom
Gustaf Vasas reduktion förlorade den förra sin
förmögenhet, och stadens välmåga stördes under
1500-talet af kriget med danskarna (af fruktan för dessa
brände borgarna själfva sin stad 1567) samt
inbördeskrigen och striderna mellan Sigismund och Karl.
Slaget vid Stångebro (1598) utanför staden (till
minne hvaraf en sten rests å Gumpekulla backe),
hvilket gjorde slut på dessa, samt dess epilog,
riksdagen i Linköping och dess blodsdomar (se
Linköpings blodbad), äro stadens sista
egentligen historiska minnen. Endast med svårighet
hämtade sig staden efter 1567 års brand. Johan III
stadfäste 1571 stadens gamla privilegier och gaf
borgarna åtskilliga friheter, på det staden förr
skulle stå upp igen.
Fig. 6. Linköping på 1690-talet, efter Sueciæ-verket. (De mest framträdande byggnaderna äro, från vänster
räknadt, slottet, domkyrkan med klockstapel, rådhuset och S:t Larskyrkan.)
Genom k. br. 30 sept. 1910 förordnades, att
S:t
Lars socken med det därinom belägna
municipalsamhället, som bildas af Ladugårdsbacke m. fl.
lägenheter, skulle med 1911 års ingång i
kommunalt, administrativt och judiciellt hänseende
införlifvas med staden. I ecklesiastikt hänseende skall
tills vidare, intill 1 maj 1919, ej annan ändring
ske, än att i fråga om folkskoleväsendet S:t Lars’
församling skall anses som en till staden hörande
församling, samt att frågor om ordnande och
fördelning af begrafningsplatser samt afgiften för dem
jämte hvad därtill hör skola behandlas som en för
domkyrkoförsamlingen och S:t Lars’ församling
gemensam angelägenhet. Det inkorporerade området
omfattar en areal af 5,405 har med, som nämnts,
en folkmängd af 4,008 pers. S:t Lars’ församling,
till hvilken det lifliga industrisamhället
Tannefors hör, omger staden på alla sidor. Genom
ifrågavarande sammanslagning kommer staden att
ligga å ömse sidor om Stångån. De olika delarna
af staden å ömse sidor om ån förenas genom
Stångebro. Tannefors, med egen station vid Östra
centralbanan, har flera industriella anläggningar, bland
hvilka märkas A.-b. svenska järnvägsverkstädernas
anläggning för förfärdigande af järnvägsvagnar.
Bland öfriga industriella anläggningar af
betydenhet inom S:t Lars’ församling märkes Nykvarns
bindgarnsfabrik.
Linköping—Ringstorps järnväg. Se
Mellersta Östergötlands järnväg.
Linköpings blodbad kallas den blodiga
förföljelse, som hertig Karl (se
Karl 3, svenska
konungar, sp. 950) 20 mars 1600 i Linköping lät öfvergå
åtskilliga personer, som under inbördeskriget
tillhört Sigismunds parti. Om den därvid anställda
rättegången se
Banér 2. De vid detta tillfälle
afrättade voro, med iakttagande af den ordning, hvari
de undergingo sitt straff, riksråden Gustaf Banér,
Erik Sparre, Sten Banér och Ture Bielke samt en
medlem af krigsbefälet, Bengt Falk. På Järntorget
framför Högre allmänna läroverket äro i en ring
anbragta röda stenar, som sägas utmärka
afrättsplatsen.
<tab>S. B.
Linköpings domkyrka är en af Nordens största,
skönaste och intressantaste medeltidsbyggnader. På
ett sällsynt ingående sätt kan dess historia studeras
i urkunderna och i monumentet själft. I ett
påfvebref af 1232 säges det, att biskop Bengt med stor
kostnad och prakt påbörjat uppförandet af kyrkan.
Ornamenten i dennas äldsta delar visa äfven en
slående öfverensstämmelse med utsmyckningen i de
partier af Mariakyrkan i Visby, hvilka ansetts
åsyftade i uppgiften om en ombyggnad, efter
hvilken invigning af templet skett genom samme biskop
Bengt 1225. Detta första skedes arkitektur synes
ha hämtat förebilderna från Tyskland. Då arbetet
fortsattes af den närmaste efterträdaren, biskop
Lars, omkr. 1200-talets midt, spåras ett tydligt
inflytande från den engelska konsten. Under denna
period inträffade öfvergången från den först afsedda
basilikala anläggningen med högre midtskepp och
lägre sidoskepp till hallkyrka med tre jämnhöga
skepp. Nu byggdes sidomurarna ut till en längd af
36 m. på båda sidor med blindarkader i
innerväggarna och däröfver knektar. Mot slutet af
1200-talet uppfördes två pelarpar, det ena af rund form,
i en omisskännligt gottländsk stil. Under förra
hälften af 1300-talet fullföljdes arbetet på
långhuset, som då erhöll sin afslutning mot v. Den rika
utsmyckningen af väggarkader och pelare visar hän
på ett inflytande från England öfver Norge, hvilket
