Fig. 1. Portal å Linköpings domkyrkas sydsida.

Fig. 2. Linköpings domkyrkas yttre efter 1886. (Fotografi af hela exteriören kan ej tagas.)

ej kan förvåna under Magnus Erikssons unionella kungadöme. Västfasadens komposition, känd genom Erik Dahlberghs teckning för Sueciæverket, låter förmoda, att man haft för afsikt att kröna den med två torn, hvilket antagande styrkes vid en undersökning af de konstruktiva förhållandena. Tyvärr måste dock arbetet afbrytas på grund af digerdödens härjningar inom landet och kom att bli hvilande under hela den fejdfyllda senare hälften af århundradet. Då man under början af 1400-talet åter upptog kyrkobyggandet, var det ej längre västpartiet, utan koret, som blef föremål för intresset. Den stora hallkyrkan hade ännu ett trångt romanskt kor, som det tyckes framgå af bevarade spår, flankeradt af torn. Man sträfvade nu att ersätta det med ett nytt, mera passande till byggnadens förhållanden och uttryckande sengotikens luftiga rumskänsla. Verket kräfde dryga kostnader, måste afbrytas, men återupptogs med ny ifver af biskop Henrik Tidemanson, som 1498 kunde låta uppsätta sitt eget och sina kapitelmedlemmars märken i de färdigslagna hvalfven. Kring det gamla koret, som sannolikt kvarstod i det längsta och först i sista rummet omgestaltades i nya former, lades en vid omgång af samma höjd som långhuset, intill hvilken slöto sig tre kapell. Planen erinrar om västtyska kyrkor från slutet af medeltiden, såsom Wiesenkirche i Soest. Om denna erinra äfven de sirliga detaljerna. Den rimmade krönikan om Linköpings biskopar förtäljer, att biskop Henrik "ephter mestermen till Kolne sende". Med dessa kölnska mästare har man identifierat den magister Gierlac de Colonia, som på en stenplatta i midtkapellet nämner sig som dettas upphofsman. Flera skäl tala dock för, att denne byggmästare lefvat under förra hälften af 1400-talet, och troligt är, att man i flera repriser inkallat byggnadsfolk från Köln. Koret är i vårt lands medeltidsarkitektur enastående genom sin harmoniska rumsverkan och sitt eleganta utförande. Som helhet gör byggnadens inre trots all stilväxling ett mäktigt och lugnt intryck (jfr bild däraf å pl. XXII till art. Byggnadskonsten). De olika skedena ha arbetat med respekt för hvarandra, samtidigt som de gifvit uttryck hvart och ett åt sin smak. Exteriören smyckas af präktiga detaljer, friser, fönster och portaler (jfr fig. 1), allt liksom murar och hvalfstöd af östgötsk kalksten. Men det yttres helhetsverkan är tung och tryckt, helst sedan det förut brutna taket förenklats till ett enda fall och takryttaren samt de små spirorna vid sidorna om korets mellersta kapell (jfr den gamla stadsbilden ofvan å sp. 691--692) försvunnit. Till en gynnsammare anblick bidrager knappast det smala och nyktert gotiska torn (fig. 2) efter ritning af H. Zettervall, som 1886 efterträdde det tarfliga och låga torn af Hårleman, hvilket uppförts framför västgafveln 1747--58. Dess bättre är tornet det så godt som enda ofördelaktiga spår 1800-talets restaureringsifver lämnat efter sig vid denna domkyrka. Bröderna A. och J. R. Nyström, som från 1849 ledde arbetet på dess återställande, fullgjorde sitt värf med stor pietet. Kyrkan mäter 97,7 m. i längd, 28,8 m. i bredd och 17,8 m. i höjd. I jämförelse med andra nordiska katedraler innehåller den blott få grafmonument af högre konstvärde. De medeltida grafstenarna äro till stor del förstörda, men vacker och intressant är en häll öfver biskop Nils Hermansson. Från 1500-talet finnas en prydlig sarkofag ur Willem Boys verkstad öfver Gustaf Vasas svärmor fru Ebba Grip samt en del stenar med ornament erinrande om Vadstena slotts fönsterarkitektur. I södra korkapellet hvilar den 1600 afrättade Ture Bielke under ett dyrbart nederländskt väggmonument. Det norra korkapellet innehåller en